Men inte arbetar väl ni på röda dagar?! undrar Lilla tanten. Ja men det är inte röd dag, det är på fredag det är röd dag säger syster. De skriver en stor fin lapp med tiden så att hon ska veta.
Så blir det torsdag och klockan blir 9. Ingen tant.
Men hur ska det gå? Hur klarar hon sig? Ska vi inte ringa henne? undrar mottagningssköterskan. Jo, jag ringer, säger jag.
- Ja, jag mår lite dåligt. Jag höll precis på att leta fram telefonnumret för att ringa återbud säger Lilla tanten när jag ringer halv tio. Hade inte du ringt mig nu, så hade jag ringt dig säger hon glatt. Och sedan, ja jag tittade på lappen, men jag tänkte att så tidigt kan det väl ändå inte vara. Hon har kommit precis så tidigt hela veckan, säger syster.
Jag misstänker starkt att Lilla tanten inte alls är kravlig, att hon inte alls tänkt ringa återbud, att hon bara vill skyla över att hon glömt. Så jag frågar vari kravligheten består och om hon inte kan försöka komma klockan tolv istället. (Där rök lunchen!) Hon säger att det ska hon försöka.
Hon kommer faktiskt! Hon utbreder sig i lååånga utläggningar, som egentligen inte alls svarar på mina frågor och dessemellan gråter hon. Gråter över minnet som inte fungerar, över kroppen som inte fungerar, över att alla vännerna dött. Antagligen har hon varit högfungerande innan och nu märker hon att även det mest elementära blivit svårt eller rent av ogörligt. Och sonen bor långt bort, i Skåne.
Då måste man få gråta och sörja. Måste man inte det? Men jag har inte mer tid. Jag har redan givit henne min lunch. Jag har andra patienter som väntar, jag har en handledare som fått ta en annan läkares patienter, också, på grund av sjukdom, och jag kan inte utsätta både mina patienter, honom och hans patienter för en massa problem, väntan och övertid. Lilla tantens problem har dessutom ingenting med vår mottagning att göra, jag ska följa upp en sjukdom som hon inte har några besvär av.
Jag skummar igenom hennes journal - på övertid. Ingenstans ser jag några uppgifter om minnessvikt. Distriktsläkaren har noterat att hon verkar ledsen och rekommenderat henne kontakt med diakonissa. Det tycker hon låter bra, men hon har inte orkat ta itu med det, säger hon. Kanske vet hon inte ens hur hon ska göra längre.
Eftersom det verkar helt osannolikt att hon ska kunna ta vara på sig själv har jag frågat om hon har hemtjänst. Jo, en eller två gånger i veckan kommer de, säger hon.
Jag skriver remiss till hennes vårdcentralsdoktor. Att ringa en biståndsbedömare dagen före helgdag klockan fyra på eftermiddagen är inte ens att tänka på. Biståndshandläggare jobbar primärt med paragrafer, inte med människor, och gör man det behöver man inte jobba mer än halvdag dagen före helgdag. Jag får åka in tidigare till min kvällsjour på måndag och försöka kontakta biståndsbedömaren då. Kanske kan jag få någon diakonissa att kontakta Lilla tanten också.
Åter igen ett omvårdnadsproblem som inte har ett smack med specialistsjukvården att göra. Hemtjänst bör ju rimligen ha noterat att Lilla tanten är knalldement. Vissa dementa kan hålla masken väldigt bra och "lura" en länge, men Lilla tanten avslöjar sig på två minuter. Varför tar inte hemtjänst kontakt med biståndsbedömare för vårdplanering samt distriktsläkare för bedömning? Istället sitter jag på övertid och försöker lösa problemet.
Det är så jävla politiskt korrekt att klanka på vården i allmänhet och läkare i synnerhet.
Kanske dags att ändra fokus. Hur sköter kommunen sitt uppdrag egentligen?
Bild: Ivana Kobilca Kofetarica
1 kommentar:
Exakt!
Skicka en kommentar