Orken tryter

Jag hade planer på att jobba nästa vecka också, men att då gå ner på halvtid. Men jag inser nu att jag faktiskt inte orkar. Jag sover uruselt och är ständigt fruktansvärt trött och så överkänslig och jag börjar grina för minsta lilla. Dessutom känns det rörigt i skallen. Jag lyckas fokusera och sköta mitt jobb när jag är hos patienterna, men när jag åker därifrån vaggar jag mest runt som en förvirrad anka och kommer knappt ihåg vad jag gjorde igår och vilken patient som är vilken.

Jag har hela tiden tänkt att jag lika bra kan jobba, som att gå här hemma med två bråkiga ungar som har det tråkigt utan kompisar. Men något har hänt. Plötsligt längtar jag efter att vara hemma med dem om dagarna. Men nu idag när jag väl deklarerade att jag faktiskt kommer att sluta jobba denna veckan, så fick jag reda på att jag har rätt att ha ungarna i barnomsorgen på heltid hela månaden jag beräknas föda. Hå hå, ja ja!

Nå väl, Draken mår bäst av att få vara på fritids där han kan leka med sina kompisar. Det är väldigt tydligt att det är det som han tycker allra bäst om, att leka med kompisarna. Så han får gå kvar på fritids så länge som möjligt, men jag kan ju hämta honom en timma tidigare. Och det blir skönt att kunna lämna Trollet till dagmamman så att jag får en chans att slappna av och vila. Jag tänkte försöka köra yoga, meditation och/eller avslappningsband varje dag.

I princip är jag faktiskt fullgången nu (eller är det bäbisen som är det kanske?) för jag gör 38 veckor idag. Och att "ge upp" två veckor före beräknad förlossning får väl ändå anses någorlunda anständigt. Jag är ju inte så purung heller och även om mitt jobb inte är fysiskt tungt, så är det rätt krävande på många andra sätt.

Blä!

Ja men fan vad less jag blir! Har suttit en halv evighet och tjorvat fram beställning av kläder åt ungarna på Ellos respektive HM. Hos Ellos skiter det sig när jag ska betala. Hos HM lyckas jag inte ens logga in, för jag har glömt mitt användarnamn (fan tro't, att det inte skulle vara något av dem jag försökt med!) och de säger att de ska skicka det som mail till mig, men inte fan kommer det något mail.

Böcker

Jag har köpt mig lite böcker. Det var länge sedan. Skojsigt!

Jag tror jag ska lägga mig och läsa :)

Ju-jutsu

Det har varit svårt att få Draken att hitta någon aktivitet som passar honom. Nu tycker ju jag personligen att barn inte ska ha så satans mycket aktiviteter, utan att det räcker om de leker, men eftersom alla kompisarna håller på med både det ena och det andra, så blir han ju lekkamratslös stora delar av fritiden.

Jag försökte motivera honom att börja rida, eftersom han är så djurintresserad, men han vågar inte. Älsklingen har hjälpt honom att prova på orientering, eftersom han tycker om att vara i skogen, är duktig på att springa och gillar kartor, men det föll honom inte på läppen - konstigt nog. Mulle fungerar inte, för han kan mer än fröknarna och Fältbiologerna är han för liten för. Fäktning kunde han tänka sig, sa han, men jag hittar inget för barn här i krokarna. Och så där har vi hållit på och letat.

Men så på Mallorca fick ungen syn på ett helt gäng som stod på stranden och tränade karate. Vad gör de? frågade han Det DÄR vill jag göra!

När jag kom hem googlade jag på karateklubbar, men hittade ingen med träning för så små barn. Då föreslog jag ju-jutsu istället, och tro det eller ej, men min hopplösa lilla unge nappade.

Nu har vi varit på ju-jutsu fyra gånger och han tycker det är kul. Kors i taket! Och han som ofta är ofokuserad, inte lyssnar, tittar åt ett annat håll, medvetet maskar och gnäller är nu helt fokuserad på det han gör, lyssnar noga på tränaren och försöker hela tiden så gott han kan - låt vara att blicken med jämna mellanrum söker sig till mig på läktaren för bekräftelse. Jag tycker att han klarar sig minst lika bra som dem som redan gått en termin, för de är rätt ofokuserade, förlorar sig i lekande med varandra och nekar till att göra än det ena, än det andra.

Rätt stor del av träningen ägnas åt olika typer av kullekar, för att de ska lära sig att hålla koll på sin egen kropp och var motståndaren befinner sig. De mer ju-jutsuinriktade övningarna är rätt svåra för dem. De verkar alla ha svårt att lära sig en sekvens av rörelser, även om det bara är två-tre stycken. Jag tycker att tränaren är bra, men de två medhjälparna står tyvärr mest och tittar på. Det är synd. Med tre vuxna på mattan och bara tio ungar, borde det ju finnas stora förutsättningar att visa hur man ska göra. Ofta är det ju enkla saker som ska rättas till: Nej, håll ihop fötterna, så får du bättre kraft! eller Nej, ta inte så stora kliv, du får dålig balans om du står med benen för brett isär! eller Nej, det är det andra benet du ska böja! Ibland har jag lust att gå ner på mattan och hjälpa ungarna själv, så att det ska funkar för dem, men jag behärskar mig. Naturligtvis.

Jag har lovat att köpa dräkt till Draken om han väljer att fortsätta efter provmånaden. Åh, vad han längtar efter den där dräkten!


(Boken ovan har de lite till mans, de vuxna som kommer och tränar efter knattegruppen)

Troy Davis

De jävla galningarna mördade Troy Davis. Herregud vad jag kan känna mig hatisk mot detta ociviliserade, självgoda, skenheliga pack! Jag mår illa. ILLA!

Not In My Name Pledge

Nej men hoppsan!

Jag råkade ropa in en bärsjal på Tradera. Som det kan bli! En Mysak, trikå, marinblå - så inte så upphetsande, men förhoppningsvis användbar.

Min tidigare köpta mei tai kom idag. Jag försökte provknyta, men min mage är ju så gigantisk, att det var svårt att få till det med tamparna.

Och medan jag satt här och googlade bärsjalar till höger och vänster, så hittade jag den här länken. MEN vilka fantastiska mei tai:er!

Planterat

Jodå, igår lyckades jag mobilisera krafter till att hämta gödsel och plantera. Satta är ytterligare en rödbladig smällspirea, (Physocarpus opulifolius 'Diabolo'). Runt den har jag planterat rödbladig alunrot (Heuchera), vanlig 'Palace Purple', blåbladig funkia (Hosta) 'Halcyon' och (H. sieboldii) 'Elegans', ett blåbladigt gräs som heter blåelm (Elymus magellanicus), stenfjärva (Mertensia pterocarpa) och alunroten (Heuchera) 'Mint Frost'.

Runt min andra, redan planterade, 'Diabolo' har jag istället gulbladiga växter.

Därefter en hemmasådd rönn, som jag tror är en pärlemorrönn (Sorbus vilmorinii) men som kan vara en dvärgrönn (Sorbus reducta). Den stod vid Älsklingens morfars stuga ett tag, och jag har glömt vilken art det var.

Slutligen en manchurisk forsythia (Forsythia mandshurica), som ska ge både vårblom och höstfärg - mitt ex börjar redan bli vinrött.

Bära bäbis

Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli fler barn, så jag gav bort min bärsjal till en granne. Jag vet någon som snart behöver den där sjalen, sa hon och skrattade när hon såg mig i midsomras, men jag känner mig lite osäker på om hon verkligen tänker lämna tillbaka den. Jag tänker inte be om den. Och helt nöjd var jag väl inte med den, en Tricot-slen. Jag tyckte aldrig om att gå med den på mig om inte Trollet var i, och det var rätt stökigt att knyta den på sig utomhus och på "offentlig plats" med de där långa tamparna som låg på marken/i golvet.

Nu har jag passat på att be kicko om lite råd, och så har jag ropat in en Mei Tai och en Baby Bag Sling på Tradera. Jag har siktet inställt på en Tri-cotti också, eller eventuellt en Easy Hug.

Mei Tai:
Och så här ser den ut när den är knuten.

Baby Bag Sling:


Vi får väl se hur de fungerar.

Ridlekis

Igår var vi på ridlekis igen, Trollungen och jag. Och han fick en ännu större häst, 160 i mankhöjd. Den här gången tvekade han inte det minsta. Han borstade och kratsade hovar med stor geist, lät sig lyftas upp i sadeln saligt leende, och sedan satt han där och gungade med i rytmen, och log och log och log. Att "hoppa över ett litet hinder", som instruktören kallade det :) och som innebar att hästen fick kliva över en stock, var inga problem. Han ställde sig fint upp i stigbyglarna. Och att styra hästen var jättekul. Detta åstadkom han genom att sitta med lösa tyglar i höjda händer och luta sig i aktuell riktning :)) Trava skulle han definitivt göra denna gång, och han tjoade - fast på ett lågmält och inte störande vis - av pur lycka hela tiden. Det var underbart att se honom. Gosungen!

Nu ska jag gå in och anmäla honom till nästa tillfälle.

#TooMuchDoubt - Stoppa avrättningen av Troy Davis!

#TooMuchDoubt - Stoppa avrättningen av Troy Davis!

(Jag ville kolla hur det blev om man klickade i 'Dela med dig av aktionen' till Blogger direkt från Amnestys sida. Inte så snyggt, skulle jag vilja påstå.)

Det andra - Trädgårdsarbete

I helgen kom jag äntligen åt att jobba en del i trädgården. Jag har grävt bort ytterligare gräsmatta mellan "rundlarna" med träd, innanför lilla granhäcken.

Mellan pärlrönnen (Sorbus koehneana) och pärlhagtornet (Crataegus x mordensis 'Toba') har jag nu fått ner en vanlig benved (Euonymus europaeus), egenhändigt frösådd. Vingad benved (Euonymus alatus) och körsbärsbenved (Euonymus planipes) har jag redan på annan plats. Jag flyttade alla de vitafjärilsviolerna (Viola sororia) som stod under pärlhagtornet och satte dem i stället runt benveden, och så lade jag till några frösådda fjärilsvioler, 'Sorority Sisters', bland dem. Bak mot granhäcken satte jag små vitblommiga skuggnävor (Geranium pyrenaicum) som frösått sig runt pärlrönnen. Blomställningarna blev så rackarns höga, att jag insåg att de måste längre bak i planteringen. Den är tvåårig, så de befintliga mödrarna räknar jag inte med nästa år.

Runt pärlhagtornet planterade jag istället ett flertal frösådda koreanska praktspireor (Spirea microgyna) och jag hann också få ner några av de klockvivor (Cortusa matthioli) jag har frösådda i flera krukor här, och har planerat att fylla på med. Jag ska sätta några runt pärlrönnen också, som ersättning för de skuggnävemödrar som jag antar dör - helt "planenligt" - i vinter. Det blir nog bra det här, tror jag. Väldans mycket rosa, förstås, men jag har lite dålig koll på hur de kommer att blomma i förhållande till varanandra.

Bara resten kvar...

Det andra - Syfestival

I lördags åkte jag på Syfestival på Rommetravet. Lite hybrisartat känns det allt att kalla evenemanget för 'festival' - eller så är det bara jag som är lite 08-mopsig - men nå ja. Jag hade hoppats att jag skulle hitta en nålbindningsnål och eventuellt info om någon kurs i nålbindning, men det fanns inget ditåt. Hur som helst var det skönt att få komma iväg en stund för sig själv och roligt att gå runt och titta.

Det enda jag hade med mig därifrån var en tavla av Ingegerd Alfredsson. En underbar sak i trä, textil, broderi och järnskrot vid namn 'Guldtacka' som jag föll för direkt. Hon hade otroligt fina saker överlag. Till och med Älsklingen, som mest tilltalas av Bruno Liljefors-stuket, med naturtrogna naturmotiv, när det gäller konst (Det är INTE sådant jag har hängt på väggarna här, kan jag intyga) utropade entusiastiskt: Åh, vad häftigt att använda gammal järnskrot! när han såg den, och verkade nöjd med mitt köp.

Jag vill så förtvivlat gärna lära mig nålbinda. Jag har letat efter kurser på nätet, och hittade förra terminen, men inte nu. Jo, en i Ludvika, som jag faktiskt hade varit beredd att åka till, om det inte varit för att det krockar med planerad barnafödsel. Jag vet att min gamla väninna K, som jag tyvärr tappat kontakten med, kan. Jag tror till och med att hon har hållit kurser i nålbindning. Men hon bor ju i Stockholm. Jag ska nog i alla fall be henne tipsa mig om en bra nål, och så ska jag göra ett försök att lära mig via böcker och YouTube, även om det allmänt verkar som om de flesta har svårt att lära sig tekniken utan någon som visar dem direkt.

Ett par Sorundavantar skulle jag kunna tänka mig att förfärdiga :) Bilden på dessa har jag tjyvlånat här.

Det andra - Yoga

Det händer ju trevliga saker också, och det finns en hel del jag vill skriva om. Men ungarnas eviga bråkande tar precis all energi och skrivlust ifrån mig, och så blir det inget av.

I måndags var jag på gravidyoga. Ända sedan jag var med på en förlossning (under utbildningen) med en ung förstis som förberett sig med yoga, så har jag varit inne på att jag måste gå om jag blir gravid igen. Hon var helt otrolig, flickebarnet, och det var en fantastisk upplevelse att få vara med. Nu berodde det väl sannolikt inte bara på yogan, utan på kvaliteter och förutsättningar hos henne personligen också, men ändå.

Trollet var planerad till 23:e september, och på sommaren går det ju inga kurser, så då blev det aldrig av, trots att jag så gärna ville. Men nu har jag alltså kommit till skott – om än inte förrän i sista sekunden. I söndags fick jag klartecken på att det fanns platser kvar och att jag var välkommen.

Nuvarande lillgris är förvisso planerad till 11:e oktober, men jag tror ju inte ett ögonblick på att det kommer att bli bäbis före 25:e. Jag kommer ju inte kunna gå alla tio gångerna, men ledaren var ytterligt tillmötesgående och föreslog att jag skulle betala för fem gånger, och sedan för varje gång jag är med utöver det. Själv var jag helt beredd på att betala hela summan, men det tyckte hon inte.

Jisses vad jobbigt det var! Jag hade inte riktigt förväntat mig att det skulle vara så fysiskt, utan trodde att inriktningen skulle vara mer åt meditations-andnings-avslappningshållet. Det är ju förunderligt att man kan bli helt svettig av att stå i princip stilla på en matta. Stel och helt otränad är jag, och så denna mage ovanpå allt. Och naturligtvis är jag längst gången (läs störst) och naturligtvis är jag äldst. Jag skyller lite på det. Och vissa ställningar var ingen hit för vulvavaricerna, kan jag säga. Andra var ingen hit när man har en utplånad övre magmun. Men skam den som ger sig! Nog ska jag dit igen.

Och ändå, mitt i allt

Oftast blir det bråk mellan mig och Älsklingen också. Ungarna är ju inte dummare än att de vet vad vi tycker olika kring, och vet exakt vilka strängar de ska slå an för att det ska bli osämja emellan oss. Dessvärre är vi, trots att vi är väldigt medvetna om detta, inte alls bra på att stå emot. Och lyckas inte ungarna tussa ihop oss, så är det Älsklingen som är extra trött och lättretlig och tänder på alla cylindrar, medan jag har bättre tålamod, tycker att han överdriver och blir sur på honom. Eller tvärt om. Jag som är extra känslig.

Idag var vi på väg att ryka ihop igen, mitt i allt bråk med ungarna. Men så lade det sig – jag tror snarast att det var Älsklingens förtjänst. Och jag följde med ut och tittade på hans nyinförskaffade mountainbike, som han längtat så länge efter och var så glad över. Och vi höll varandra i handen. Och sedan gosade vi 'hej då' ordentligt innan han åkte iväg på simningen.

Och det kändes så oändligt skönt.

Hemma hos oss

Ungarna har bråkat och gnällt i princip ända sedan Älsklingen hämtade dem. När jag kommer hem är Draken i upplösningstillstånd för att Trollet har datorn (den andra är högst tillfälligt nedmonterad). Ja men, så är det säger jag. Alla fyra kan inte sitta vid de två datorerna samtidigt. Ibland kommer inte jag åt datorn på en hel dag, för att ni sitter där. Man måste lära sig att vänta på sin tur. Dessutom ska vi äta alldeles snart, och sedan ska vi åka till biblioteket. Draken blir jättesur, för biblioteket innebär att han inte hinner sitta vid datorn och spela. Ja men, då får du väl vara hemma då, och hoppa över biblioteket säger jag. Draken blir ännu mer förbannad, för han vill både åka till biblioteket och sitta vid datorn och spela. Man hinner inte allt man vill, så är det. Det är likadant för mig och för alla människor. Draken surar, gnäller och klagar.

Älsklingen står och steker pannkakor. Draken gnäller för att det är pannkakor, för det tycker han inte om. Inte hemma i alla fall, bara överallt annars. Själv tycker jag att Älsklingen gör jättegoda pannkakor. Jag ropar åt Trollet att komma ner och äta. Då skriker han som en stucken gris för att han måste gå ifrån datorn. Ja men, vi ska åka till biblioteket efter maten. Kom nu! Trollet blir jätteglad och följer med ner. Men så fort han kommer till bordet börjar han gnälla och krångla. Han tramsar om att han inte kan klättra upp på stolen själv. Han håller på och skjuter den fram och tillbaka. Han skjuter tallrikarna fram och tillbaka. Och hela tiden gnäller han. Och gnäller och gnäller och gnäller. Sedan börjar han tjorva om att han inte tycker om pannkakorna, trots att han brukar äta som en häst när det är pannkakor. Han sitter och klafsar i tallriken med händerna, och torkar dem på tröjan och i håret. Jag säger till på skarpen att han ska låta bli, och lägger fram papper han kan torka sig på. Han fortsätter att gnälla oavbrutet och vägrar äta.

Älsklingen säger till Trollet att han ska äta upp maten, annars får han inte följa med till biblioteket. Jag är helt emot att tvinga barn att äta när det inte vill ha, men det här är så uppenbart bråk för bråkandets egen skull, att jag inte protesterar alls. Trollet vägrar och Älsklingen förvisar honom från bordet. Trollet skriker som en stucken gris.

Då känner jag att jag bara inte orkar åka till biblioteket med dem. Jag ORKAR inte. Jag jobbar heltid i ett tämligen krävande arbete, är höggravid, sover dåligt på nätterna och det har varit bråk oavbrutet sedan jag kom hem - och hela tiden dessförinnan, när Älsklingen varit ensam med dem och stått med maten därtill.

Men böckerna måste till biblioteket, det är sista dagen. Vi kommer överens, jag och Älsklingen, om att jag åker ensam bara för att lämna dem. Jag börjar plocka ihop böckerna. Ungarna blir komplett galna. Jag försöker förklara att jag bara inte orkar åka med dem, när de har bråkat, gnällt och klagat oavbrutet sedan jag klev innanför dörren. Jag säger att vi kan åka en annan dag, om de sköter sig, men inte idag, idag åker jag ensam, och bara för att det är sista lånedagen. De skriker och gråter om att de vill följa med. Draken håller fast sina böcker och totalvägrar att släppa dem. Han skriker allt mer hysteriskt.

Till slut har jag bara lust att ta en unge i vardera handen och slå ihop dem allt vad jag någonsin orkar, men lyckas behärska mig till att sparka jävligt hårt på några leksaker som ligger på golvet (ja, hurra vad moget!) Sedan går jag och lånar om böckerna på nätet. En bok är beställd och går inte att låna om, och vi kommer således få böter på den. Jag går in och berättar för ungarna att jag kommer att ta bötespengarna ur deras spargrisar. (Ja ja, hela 3 kronor, fast det vet de ju inte. Jag hade verkligen önskat att det var en mer kännbar summa). Då blir de komplett rabiata båda två och jag lessnar ur totalt. För att inte flyga på dem och slå ihjäl dem bokstavligen, så slår jag till med: Ingen dator! Ingen TV! Inte gå ut och leka! Ingen godnattsaga!

Det kan inte vara meningen att det ska vara så här. De bråkar om ALLT. De gnäller OAVBRUTET. De klagar HELA TIDEN. De är ALDRIG nöjda med någonting, vad fan man än gör för dem. Vi har aldrig en trevlig måltid tillsammans, inte en trevlig dag tillsammans. Det spelar ingen roll om vi bjuder till och hittar på önskeaktiviteter och bjuder på önskemat, eller om vi "struntar" i dem och låter dem hänga på i familjelunken, utan någon specialhänsyn.

Det hjälper inte att prata med dem.
Det hjälper inte att lirka med dem.
Det hjälper inte att muta.
Det hjälper inte att hota.
Det hjälper inte att bestraffa.

Vad fan ska man då göra?

Antingen är det något allvarligt fel på dem eller på oss som föräldrar, och nu måste vi få hjälp. Och eftersom sopprötterna i Familjeteamet inte behagar höra av sig, trots att vi väntat i månader och trots att de blivit påminda x antal gånger, så måste vi försöka ordna det på annat sätt. Det är bara inte så lätt att hitta garanterat seriösa privata alternativ till familjerådgivning/-terapi här ute i tassemarkerna.

Och där, "POFF", försvann min lediga dag i morgon, som jag längtat så förtvivlat efter.

Månadens aktion

Finns här

Pip

Nog har det blivit lite mer fason på honom, Pip (nej, den stackaren har fortfarande inte fått något vettigt namn), sedan i somras. Nu ser han lite mer tuppig ut. Sedan några dagar så piper han inte heller längre, utan skrockar, och i förrgår hörde Älsklingen honom gala för första gången. Lika stilig som far sin tror jag inte han blir, även om han nog kommer att snitsa till sig ytterligare.

Och så här såg han ut i somras:

Blå

En av Myntas blå kycklingar.

Om nätterna

Om nätterna drömmer jag om Vitnos. Helt plötsligt är han här igen. Jag bär honom i min famn, men har ingenstans att göra av honom. Buren är ju helt demolerad.

I själva verket har vi hans vinterbur kvar på förstukvisten. Jag bad Älsklingen sätta dit "landgången" ifall han skulle komma och vilja skutta upp dit.

De saknade

Igår var hoppet om att hitta Vitnos levande helt plötsligt som bortblåst. Ändå tittar jag efter honom hela tiden. På nätterna när jag är uppe och kissar står jag och kisar ut genom fönstret, och tror att ljusa stenar och allt möjligt är han. För att inte tala om vår vita anka Sippa. Så fort jag ser henne i ögonvrån så tror jag att det är Nonooos.

Jag inser nu att det inte är så troligt med en jakthund heller. För en sådan skulle bara bita ihjäl Nonooos, inte bära iväg honom utan att lämna ett enda spår. Det skulle i så fall vara om Nosen hunnit smita.

Grannen föreslog grävling, men, herregud, grävlingar äter daggmask och sniglar. Inte bryter de sig in i en bur och tar en stor kanin.

Jag sörjer honom så. Och jag sörjer Wilma.