Begravningen blev den 20:e. Och därmed försvann den ledighet som var det enda som hållit mig uppe den senaste tiden: vetskapen om att jag skulle få vara ledig inför jul, kunna fixa, pyssla och vara tillsammans med barnen, utan att stressa. Ja, det är förskräckligt av mig att ens nämna det. Som om man skulle kunna planera sin död så att anhöriga slipper stressa inför julen.
Sedan ringde mamma och bad att jag skulle komma ner en dag tidigare. Jag behöver dig! Hur ofta har hon bett mig om något? Självklart måste jag åka ner. Men det innebar ytterligare stress. Jobba natt och sedan sätta sig i bilen och köra ner till Skåne. När man går jour vet man aldrig när man kommer ifrån. Natten före gick jag halv sex fastän jag egentligen skulle ha slutat två. Naturligtvis fick jag inte ledigt. På medicinkliniken måste man veta tre månader i förväg om ens anhöriga tänker bli sjuka, dö eller något annat opassande. Lagt schema ligger. Jag var sönderstressad. Skulle jag tvingas jobba långt in på morgonen och sedan köra bil i åtta, tio timmar, helt utmattad? Hur skulle jag orka? Jag var ju redan så slut att jag gick på knäna. Hur skulle väglaget vara? Nå ja, halv tre kom jag iväg. Jag sov i sju timmar med hjälp av Älsklingens insomningstablett och körde ner utan några egentliga problem.
Dagen innan jag åkte ner ringde jag mamma. Hon lät lite sluddrig och konstig.
Men vad är det, du låter konstig?
Jag har ramlat, så jag ligger och vilar mig, jag är hemskt torr i munnen, sa hon.
Men, har du slagit dig illa? undrade jag. Det verkade hon inte ha gjort.
När jag kom ner låg mamma i sängen. Hon behövde hjälp för att överhuvudtaget kunna resa sig. Min säng hade hon inte kunnat bädda. Det visade sig snart att hon i princip inte kunde ta sig fram alls, trots rollator och trots att hon tagit av sin mans morfin. Det stod ganska klart att hon hade brutit sig, men till sjukhuset skulle hon inte.
Jag har nog en bäckenfraktur, det känns likadant som sist, och det gör de ju inget åt i alla fall.
Dagen efter hade hon ännu mer ont. Hon åt en halv macka till frukost och gick sedan och lade sig och somnade. Jag röjde och fixade och tog hand om vovven. Sedan lyckades jag övertala henne att följa med mig till lasarettet.
Du måste i alla fall bli röntgad så att vi har en diagnos, även om det nu inte är något de åtgärdar.
Hon hade dubbla bäckenfrakturer. Tack och lov ingen inkilad collum! Hennes övertryck låg på 90 och läkaren ville lägga in henne. Lovade att hon skulle få permission för begravningen. Hon vägrade. Ortopeden ville inte ge sig på hennes blodtrycksmediciner utan föreföll vara på väg att remittera till medicin, så jag sa att jag skulle ta hand om det för att vi skulle komma hem lite snabbt. Och så åkte vi hem. Mamma behövde hjälp med allt. ALLT. På kvällen kom min bror och hans sambo, tack och lov! Eftersom jag suttit med mamma på akuten och hade fått ägna en hel del tid åt att sköta henne, så hade vi inte hunnit med det vi skulle göra. Bror, sambon och jag gjorde upp en plan för hur vi skulle få till allt dagen efter, begravningsdagen. Bror åkte till systembolaget samt handlade läsk, jag tog hand om vovven, åkte och hämtade ut cateringmaten, köpte servetter, strök dukar och köpte blommor, sambon städade och fixade hemma. Mamma låg och sov. På ett och ett halvt dygn hade hon ätit en halv macka.
Hon brydde sig inte om någonting. Hade inte bytt kläder, trots urinläckage, och inte tvättat sig eller borstat tänderna sedan jag kom.Till slut lyckades jag få in henne i duschen och få på henne rena kläder. Vi kom till kyrkan i sista minuten. Mamma fungerade i ultrarapid och jag fick skynda på henne hela tiden. Vi hade fått besked om att det fanns rullstol att låna i kyrkan, men när vi kom dit fanns ingen. Bror lyckades köra in bilen till kyrkporten så att hon inte skulle behöva gå så långt, och så fick vi krångla in henne. Hon hade fruktansvärt ont när hon gick, trots att jag hade petat i henne extra snabbverkande morfin innan vi åkte.
Jag hade ringt och förvarnat makens dotter om läget. Mamma skulle sitta längst fram med makens två barn och jag och bror med sambo på tredje bänk, efter systrarna. Vid det laget hade jag insett att mamma måste in akut direkt efter begravningsmiddagen. På morgonen hade vi pratat om att ha henne hemma tills vi åkte, eftersom hon kunde få hjälp av oss.
Under begravningsceremonin var mamma helt borta. Jag såg hur makens dotter fick styra henne, eftersom hon inte märkte när vi skulle resa respektive sätta oss, och vid ett tillfälle var hon på väg ut ur bänkraden och dottern fick hålla henne tillbaka.
På middagen satt mamma och somnade vid bordet. Vi fick leda in henne till sängen och där sov hon resten av middagen.
På två dygn hade hon då ätit knappt en smörgås. Vi började inse att hon förmodligen knappt ätit någonting innan hon ramlade heller. Jag förstod aldrig att det var så illa. Mamma konstaterade redan innan maken dog att det brukar ta tid för henne att kunna börja sörja, och så var det nu också. Hon hade inte kunnat börja sörja, och därför trodde jag att det var relativt ok. Hon sa att hon förvisso inte åt mycket, men att hon åt regelbundet, och att hon mådde relativt bra, eftersom hon ännu inte kunde känna någon sorg. Hon uttryckte att hon var orolig över att hon skulle "rasa ihop" på begravningen.
När gästerna hade gått röjde vi undan och jag gick in till mamma och sa att nu åker vi in.
Nej! sa mamma.
Jo! sa jag. Åker vi inte in, så dör du. Du måste ha dropp. Du kan inte läka de här frakturerna när du inte äter. Du måste in!
Nej! sa mamma.
Men så följde hon med i alla fall. När vi kom in hade hon nära 40 graders feber, snabbsänka över 300 och saltbalans helt ur lag. Förutom frakturerna då. Och att hon just blivit änka och inte hade kunnat börja sörja.
Det gick förvånansvärt smidigt, trots allt, att ordna det hela. Det var planerat att goda vänner skulle ta över hunden, dock inte förrän de klarat av en planerad semesterresa på tre veckor. Makens dotter sa att hon självklart skulle ta vovven så länge - annars hade jag och bror gjort det - men innan dagen var slut så hade vännerna accepterat att ta vovven direkt. Semesterveckorna skulle de och makens dotter lösa tillsammans. Ett par i bostadsområdet som gått ut med vovven de senaste veckorna, eftersom han dragit ikull både mamma och maken så att de inte kunde längre, lejde jag för att hämta in post och vattna blommor. Bror, sambon och jag städade och röjde, bäddade rent, tvättade lite, lämnade tomglas och annat och tömde kylskåpet så att det ska vara ok när mamma kommer hem igen.
Innan jag åkte så for jag in till lasarettet för att hälsa på mamma. Hon var fortfarande väldigt dålig, låg och pendlade mellan sömn och vakenhet och "blurrade" om det hon drömt. Men hon såg lugn ut och log varje gång hon vaknade till och såg mig. Det kändes hemskt att åka ifrån henne. Men jag var ju redan sedan tidigare så infernaliskt trött och slutkörd och jag längtade, redan innan jag åkte ner, så förtvivlat efter att få vara med mina barn.
Jag åkte halv sex på kvällen och var framme vid halv två på natten - vilket är på tok för snabbt.
Mamma är betydligt bättre nu och fullt pratbar, men hon har naturligtvis fruktansvärt ont så fort hon rör sig. Hon får fortfarande antibiotika direkt i blodet, men saltbalansen verkar vara i sin ordning. Hon bryr sig inte nämnvärt över att ligga på sjukhus över julen, hon har aldrig gillat julen, det vet jag, och hon tycker att hon blir väl omhändertagen. När jag pratade med henne igår sa hon att hon börjar förstå att hennes man är borta. Att hon är ensam.
Det är inte mig det är synd om, det är mamma. Men jag är så infernaliskt trött, så, så trött.
