Duvan

Den har fastnat.

Dalavinter

Så kom den då, snön. Och allt det vi inte fått tidigare i vinter verkar ha bestämt sig för att falla ner nu. Det har snöat i över ett dygn, det snöar än och enligt prognosen ska det fortsätta ett par dagar till. Älsklingen har varit ute och skottat jag vet inte hur många gånger. Själv sitter jag i min fåtölj och orkar inte ett smack. Nassen hostar fortfarande men har ingen feber längre. Som kompensation för denna eftergift från ondskans makter, så har istället Trollungen kräkts i tre dagar nu. Hå hå ja ja! Nassen slocknade i sin prinsessklänning vid halv sex och Trollet, förvisso i pyjamas men med oborstade tänder, vid sjutiden.

Trots min kravlighet dristade jag mig iväg till Borlänge för att skaffa skidor till killarna. Det blir dyra skidturer. I Dalarna ska barnen har skidor och skridskor med sig till skolan vintertid. Åker de tio gånger i år och tio gånger nästa år så blir det 75 kronor per skidtur, per unge. Sedan kommer de ha vuxit ur grejerna. Ja, Trollungen kan väl förhoppningsvis ta över Drakungens därefter - men säker kan man inte vara. Vi har en uppsättning hemma som Draken har vuxit ut. De skidorna är 10 cm kortare än de jag nu köpt till Trollet och pjäxorna är tre nummer för stora. Naturligtvis hade vi inte sådan tur att vi kunde köpa nya pjäxor till de befintliga skidorna - som förvisso hade räckt till, åtminstone i år - nej, då hade de inte pjäxor som passade bindningarna kvar. Inte i barnstorlek i alla fall. Och hur de nu har kunnat sälja slut på alla skidor när det inte har varit snö nog att täcka gräset på hela säsongen fattar jag inte. Naturligtvis finns det de som åker iväg till konstgjorda spår, men hur många kan de vara? Nå ja, drygt 3000 fattigare är jag - och då köpte jag de billigaste paketen - och om den här jäkla snön som bara väller ner får för sig att smälta bort före sista mars, då ska jag banne mig ringa och klaga. Eh... någonstans.

Gentlemen

Jag hade aldrig läst Östergren och tyckte att det rätt dåligt av mig. Och inte kändes det ju mindre kymigt när karln valdes in i Svenska Akademien. Så jag tog väl mig i kragen och lånade den här. Jag vill minnas att jag lyssnade på den när jag åkte ner till Mamma i december. Det är således en bok som borde ha dokumenterats förra året, men nu blev det som det blev.

Det var först när jag läst ut den som jag fick klart för mig att den blivit (eller skulle bli) film. Och först idag, när jag googlat efter bilder och text, som jag fått klart för mig att Östergren skrivit en fortsättning på den.

Ja men, den var ju helt underbar och Kjellman är ett ypperligt val av uppläsare. Varför läste jag den aldrig när den kom ut? Jag minns att den var omtalad och att jag hade kompisar som läst och gillat den och själv läste jag ju en väldig massa på den tiden. Obegripligt.

Boxaren och pianisten Henry Morgan bor i en egendomlig våning på Hornsgatan i Stockholm tillsammans med sin nedgångne bror Leo, f d barnstjärna, filosof och poet. Det är två gåtfulla bröder och runt omkring dem sker en massa underligheter. Författaren Klas Östergren kommer i kontakt med de båda bröderna när han driver omkring i stan sommaren 1978, utan pengar och utan bostad. Han blir erbjuden ett rum hos dem och det dröjer inte länge förrän han är indragen i ett drama som får en ände med förskräckelsen... Förvecklingarna är många och de berättas med friskt humör. Det blir ett helt fyrverkeri av äventyr, och till slut sitter berättaren själv och undrar vad det egentligen är som har hänt. Gentlemen, Klas Östergrens debutroman, kom ut första gången för 25 år sedan och betraktas som en modern klassiker. Nu kommer den ut på nytt eftersom författaren skrivit en fortsättning på historien. Björn Kjellman läser denna härliga skröna.

En härlig skröna, ja! Och om skrönor tycker vi.

Stockholmsvinter

Ett ständigt pendlande över nollan. Det är så jag minns vintrarna i Stockholm - åtminstone de sista åren jag bodde där. Det snöade när det var plusgrader, snön smälte, nästa dag frös det på och blev isgata. Grusbilarna gick i skytteltrafik. Mest sandade de när det snöade, så det fick aldrig vara fint. Och inte hjälpte det mycket när det slaskat till och frös på, för gruset hade sjunkit ner såpass att det inte stack upp ur isen i särskilt stor utsträckning. När det började våras var det så tjockt med grus på trottoarerna att det var jobbigt att gå. Man märkte det tydligast när de väl hade varit ute och sopat upp eländet. Det kändes som om man plötsligt flög fram.

Sedan jag flyttade till Dalarna tror jag att det har varit mer snö i Stockholm än här varenda år. Och i år är det stockholmsvinter här.

Jag har alltid älskat vintern. Alltså vinter med minusgrader och snö. Jag har älskat, älskat snökristaller och istappar, det blanka, det gnistrande, de snötyngda skogarna, rimfrosten, den mjuka snötystnaden och den klara stjärnhimmeln med vibrerande stjärnljus, Vintergatans band, skimret runt fullmånen och morgonstjärnan ovan horisonten. Fortfarande tycker jag att det är vackert, men jag kan inte säga att jag älskar vintern. Jag tycker inte om mörkret längre. Jag tycker inte om kylan. Julen, som jag också alltid tyckt så mycket om, känns bara som en tyd fylld av krav, slit och extrajobb som stressar mig sönder och samman. Och jag känner mig kluven till denna dalska stockholmsvinter. Det är fult. Det är halt. Att åka skidor är det inte tal om. Men faktiskt, det är rätt skönt att det inte är så kallt.

Jag saknar sommaren. Jag saknar värme. Jag längtar efter ljus. Jag som aldrig varit någon sommarfantast och en utpräglad nattmänniska som trivts i mörker. Jag som alltid skytt solen - jag bränner mig lätt - och värmen. Nu hör jag folk beklaga sig över att det är så varmt och så så jobbigt, och ja, det är varmt, tänker jag, men nä, det är inte särskilt jobbigt. Brukar man inte snarare bli mer känslig för värme när man blir äldre?

Jag kan känna igen mig i min far. Han som alltid gick i skuggan om somrarna, i heltäckande kläder, och vägrade åka till varmare breddgrader på semester, trots att det var just vad min mor sannolikt helst hade velat och behövt. Någon gång i 50-årsåldern började han plötsligt sola, gnälla över mörkret om vintern och deklarera att han minsann måste få åka till värme och ljus någon vecka på vintern för att orka med. Jag har tyckt att han har varit så tramsig. Tills Mommi - hans sambo sedan 30 år - bekräftade att han faktiskt går ner sig ordentligt humörmässigt om vintrarna och att det blir stor skillnad på honom när han får en veckas ljus. Tills jag började märka av samma sak hos mig själv.

Men sola, där går gränsen. Jag solar inte.

(än i alla fall)

Grammofonfågel

Jag har precis fått hem min nya tavla, som framtill i dagarna varit utställd på Borlänge bibliotek, och jag är så sketaglad över den :)

Magnus Kalitzki har gjort den, här är hans sida. Jag gillar hans grejer.

(Skulle man inte kunna slänga upp ett plank i trädgården och beställa en sidensvans av honom? Eller en nötskrika? En häger? Ja, nu när jag sitter här och drömmer och planerar trädgård, med många (hemliga) rum och så...)

Förresten är jag väldigt sugen på kolibrin också, men eftersom jag kommer att ha ganska stora utgifter framöver, så måste jag försöka hålla mig i herrans tukt och förmaning.

(Suck vad jag önskar att jag vore åtminstone en liten smula konstnärligt lagd själv)

Limpopos akademi för privatdetektiver

Eftersom jag ligger efter - så att säga - med skrivandet, så ligger jag också efter med nedtecknandet av lästa böcker. Den här är i alla fall läst i år.

Det var bara de första böckerna i serien jag läste på svenska, sedan har det blivit engelska. Till nu. Jag hittade inte något engelskt ex när jag skulle ta mig för att läsa den här delen och hade ingen lust att gå hem och beställa en på nätet. Det kändes förvånansvärt fel. Det är som om Mma Ramotswe ska prata engelska för att det ska kännas autentiskt. Annars är jag verkligen ingen person som sätter en ära i att läsa böcker på engelska.

Som sagt - till leda antar jag - det här är måbralitteratur för Scyllor. Det viktigaste är inte själva storyn. Det viktiga är att få vara i Mma Ramotswes närhet. Men nog var det väl lite rart att självaste Clovis Andersen fick vara med :)

Så här presenteras boken:
Mma Ramotswe sover normalt väldigt bra men plötsligt börjar hon drömma om en lång, främmande man. Hon anar oråd, men är inte riktigt redo att ta tag i drömmens betydelse. Mma Makutsi är nygift och går runt i sin egen bubbla av lycka. Snart inser även hon att det händer märkliga saker omkring dem. När Mma Potokwani, en kvinna som arbetar för att skydda de svaga i Botswana, försvinner från sitt jobb på ett av stadens barnhem anlitas Damernas detektivbyrå för att lösa fallet. Samtidigt dyker den långa mannen från Mma Ramotswes dröm upp. Det är ingen mindre än Mr. Clovis Andersen, författare till en välkänd bok om privatdetektivers arbete. Han erbjuder sig att hjälpa damerna med fallet och tillsammans arbetar de för att återfinna den försvunna kvinnan. 

... och hela presentationen känns helt fel och speglar ingenting av det som är Damernas detektivbyrå, även om Mma Potokwani förvisso försvinner och Clovis Andersen mycket riktigt hjälper Mma Ramotswe och Mma Makutsi.

Jag tror jag måste göra mig lite rooibos och skåla för Mma Ramotswe, som förgyller mitt liv så till den grad :)

Feberhet

Vi är hemma och sjuka, Nassen och jag. Först vid halv elva orkade vi masa oss ur sängen. Det är inte mycket vi orkat göra och sedan halv åtta ligger vi här i sängen igen. Jag halvdåsande bredvid en snusande, feberhet Nasse i bara blöja och så kissen vid fotändan.

Inte mycket har blivit skrivet det senaste. Egentligen vill jag, men jag lyckas inte uppbåda någon energi. Och det jag skulle behöva skriva om kan jag inte skriva om. Än.