Emma

Kärleksromaner är då verkligen inte min grej, men jag har haft det vansinnigt trevligt när jag har lyssnat på Emma.

"Jag ska ha en hjältinna som ingen utom jag kommer att tycka särskilt mycket om", skrev Jane Austen om sin roman Emma, som av många anses vara hennes främsta roman. 

Nej, faktum är att jag tyckte att Emma var rätt bedrövlig i början, med sina äktenskapsränker, å andras räkning, och tjat om social klass hit och dit - eller upp och ner snarare. Men i stort har det varit en ren fröjd att förfasa sig över henne, den ständigt babblande Miss Bates, den gräsliga, uppblåsta och självgoda Mrs Elton och Emmas kverulant till far, med sina idéer om vad som är hälsosamt och inte.

Agneta Ekmanner läser den utomordentligt bra.

Och jag har beställt 'Stolthet och fördom', också den som ljudbok, från biblioteket. Möjligen har jag läst den förut, jag minns så dåligt. Och minns jag så dåligt, så skadar det nog inte att läsa (höra) den igen, om så skulle vara fallet.

Mr Knightley skakade på huvudet. Fadern svarade i tillgiven ton: 
- Åh, min kära Emma! Om du ändå inte vore så skicklig på att smida äktenskapsplaner. Snälla du, låt bli sådant i fortsättningen.
- Jag lovar att jag inte ska ägna mig åt det för egen del, pappa, men jag måste verkligen få tänka på andra. Det är det roligaste jag vet! 

Det är på en gång en kärlekshistoria, en komedi om vem som ska få vem och en berättelse full av gåtor. Överklassflickan Emma försöker para ihop sin väninna med byns unge kyrkoherde, som i sin tur blir intresserad av Emma, men det är Emmas betydligt äldre granne och mentor, Mr Knightley, som väcker hennes kärlek. Det har läsaren insett långt innan Emma själv har gjort det, men spänningen hålls vid liv ända till slutet. Ska de få varandra? Och vad ska Emmas bortskämde och dominerande far ta sig för om hon gifter sig?

Det strålar en stjärna

Eller egentligen inte. För det är Venus som står högt över trädtopparna och glittrar, glänser och glimmar.

Idag höll jag på att få ett spel på min överläkare och handledare. Han som var den primära orsaken till att jag sökte mig just dit, har varit helt hopplös sedan jag kom tillbaka från min sjukskrivning. Det är som om han plötsligt har fastnat i hur kliniken såg ut på 80-talet och omöjligt kan acceptera att tiden gått och saker förändrats, att det som var sanning då, inte är sanning nu. Han vägrar att ta till sig nya riktlinjer, nya behandlingsrekommendationer, nya kontraindikationer. Nya och nya förresten! Hur mycket som helst av det jag lärde mig på läkarutbildningen och under AT, har idag reviderats, och jag har måst uppdatera mig, lära om. Men han uppdaterar sig inte. Han lär inte om. Han avfärdar det mesta jag säger med "det där tror jag inte på", "när det här var en långvårdsklinik, då..." och så orerar han på, vägrar lyssna, vägrar diskutera, bara babblar på, i munnen på mig, tills jag ger upp, blir förbannad och går därifrån.

Hur ska jag kunna arbeta och göra mitt jobb när ingen jävel tar mig på allvar?

Jag skickade faktiskt ett mail till min chef idag och talade om att min situation är ohållbar. Hon har inte svarat än. Fast egentligen är de nog rätt medvetna om hur jag har det, där på den tredelade klinikens huvudort, för jag har märkt att de gör små diskreta försök att stötta mig. Det är nog så att det är första gången jag känt att jag inte orkar med situationen och sagt ifrån.

Nå ja, nästa vecka går jag på tre månaders randning på psyk. Under tiden kommer en relativt ny, men mycket erfaren, överläkare från huvudorten för att täcka upp mig när jag är borta. Jag kan tänka mig hur hon kommer att reagera. Jag är en tämligen överseende person, vilket jag inte är säker på att hon är, och jag har dessutom mina tidigare ömma känslor för överläkaren i färskt minne - och sannolikt kvar dem till viss del, någonstans djupt där inne. Hon har ingen tidigare erfarenhet av honom, inga lojalitetsband, inga ömma känslor, Jag misstänker att hon kommer att få dåndimpen.


Bild: Falling Star av Witold Pruszkowski 

Bläää! (med många fula ord)

Nej, någon kamera har jag fortfarande inte köpt - som synes. Jag är hänvisad till min jäkla telefon med sitt muppiga format. Min fotografbekant tyckte absolut att jag skulle till en riktig affär och känna på kameran istället för att skicka efter och har lovat att följa med mig efter helgerna. Hon har säkert rätt, men jag sitter och våndas en del över att det sannolikt kommer att bli minst en tusenlapp dyrare. Och frustrerad är jag över att ännu inte ha någon kamera att tillgå.

Och idag var jag och rondade "mitt" boende och blev så förbålt frustrerad över det också. Jag har slitit så och verkligen lagt ner min själ i att försöka gå igenom alla läkemedelslistor och se till att alla har den läkemedelsbehandling de behöver, att de inte har en behandling de inte behöver, att de inte står på preparat som är olämpliga för äldre och att sederande och vanebildande läkemedel mot "oro" byts ut mot antidepressiva läkemedel, som varken är sederande eller beroendeframkallande, men som har effekt på oro och ångest de med.

När jag kom idag hade en kollega slaskat tillbaka en massa Sobril, som jag långsamt trappat ut, för att patienten var "orolig". Jag hade velat försöka med antidepressiv medicinering istället. En person som ligger i sängen hela dagarna och klagar på trötthet, ska inte stå på en massa Sobril, anser jag.

En patient hade åkt in akut i julhelgen på grund av hjärtsvikt. Och så ett jävla muttrande från en sjuksköterska över att jag hade satt ut Furix. Ja, i somras ja! Istället förbättrade jag hennes hjärtsviktsmedicinering och lät Furix stå kvar vid behov, att ge vid tecken på försämrad hjärtsvikt. Jag har inte hört ett ord om att hon skulle ha haft tilltagande andningsbesvär och fått svullna ben, varken från henne eller personalen. Ändå har jag pratat med henne vid tre tillfällen de senaste veckorna på grund av andra besvär.

Vad är det för mening liksom? Varför lägga så mycket energi på att lära mig, uppdatera mig när det gäller nya rön, följa nya rekommendationer, göra läkemedelsgenomgångar med apotekare, trappa in och trappa ut, knöla med det förbannade APO-dossystemet - som är synnerligen svårarbetat när det gäller annat än stående medicinering - förklara för personalen varför jag gör som jag gör, kämpa med patienter och anhöriga som bara klagar och är missnöjda, undersköterskor som inte gör det de ska och sjuksköterskor som ger mig skulden för det?

Och så alla skriverier i tidningarna om de stackars äldre som övermedicineras och yada yada! Ja inte fan beror det på mig i alla fall!

Miss Peregrins hem för besynnerliga barn

Det var ju omöjligt att inte falla för det här bokomslaget. Och omöjligt att inte falla för titeln. Och som alla andra böcker jag envisas med att inhandla, blev den liggande. Tills jag åkte på min första riktiga semester på 15 år i slutet av november.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men insåg att jag blev lite förvånad. Jag måste ha missat det där med 'skräcksaga'

Jag tyckte att den var alldeles underbar! Jag är ju svag för det där lite - eller mycket - magiska.


En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.

Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.

Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga - kanske till och med farliga - och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.

De femtiotalet högst egendomliga vintagefotografier som finns insprängda i texten ger en extra kuslig dimension till berättelsen och gör Miss Peregrines hem för besynnerliga barn till en nervkittlande skräcksaga som kryper in under skinnet och stannar där - länge.


Jag funderar över om jag borde ge den till Drakungen.

Kendama

När jag var inne på Spelexpertens hemsida för att beställa spel till julklapp åt barnen upptäckte jag rubriken Kendama. Aldrig hört talas om! Så jag klickade in och hittade sådana här. Verkade rätt kul, tyckte jag, och beställde till killarna. Vad gör man inte för att locka dem från datorn ett ögonblick?

Kendama är kul. Jäkligt kul. Så kul att jag var tvungen att gå in och beställa en åt mig. Min har svart kula, för att kunna skilja från killarnas blå respektive gröna.

Drakungen hävdar att jag är proffs. Njae, inte riktigt. Jag har kommit så långt att jag som bäst lyckats få kulan i stora koppen åtta gånger på raken. De andra basgrejerna har jag inte ens testat. En sak i taget!

Så här snitsiga är proffsen:

Klassikerprojekt 2017

Jag kan läsa igen. Inte som förr kanske och det är inte helt lätt att läsa med små barn, man blir avbruten stup i kvarten, men det går. När jag väl har nattat ungarna är det sent och jag har inte mycket ork kvar. Ofta har det blivit så att jag spelat idiotspel på telefonen eller suttit och slötittat på facebook till alldeles för sent. Men nu är jag ju faktiskt barnlös varannan vecka och kan inte alls skylla på nattning, även om skjutsning flera kvällar i veckan tar en hel del tid dessa veckor. (Den av oss som inte har ungarna skjutsar). Tyvärr är det nog så att jag lagt en hel del tid på övertidsarbete. Nej, ingen har krävt det av mig, jag vill bara göra så mycket jag någonsin kan för att mina patienter ska må bra. Jag borde veta bättre med ett knappt utläkt utmattningssyndrom i bagaget. Mina patienter kommer knappast må bättre utan någon doktor alls. Jag vet ju det! Alltså... en stor del av det som hindrar mig från att läsa beror bara på mina prioriteringar. Faktiskt.

När jag i slutet av november åkte på min första riktiga (i e med fokus på mig själv och inte på att passa/roa barnen) semester på 15 år, var min ambition därför, bland annat, att läsa. Det gjorde jag också: en utläst bok, tre hela och en påbörjad. Det var väl inte så illa pinkat?

Boken jag påbörjade samma dag som jag åkte hem – och som jag skam till sägandes inte läst ut än – var The Year of Reading Dangerously: How Fifty Great Books (And Two Not-So-Great Ones) Saved My Life av Andy Miller. En bok om värdet av att faktiskt ta sig tiden och mödan att läsa inte helt lättillgängliga klassiker. Nu tar jag mig tiden och mödan att läsa The Year of Reading Dangerously. Jag vet inte om den innehåller ovanligt många svåra ord, eller om jag bara är trött och ovan vid att läsa engelska vid det här laget (hade den funnits översatt så hade jag köpt den på svenska), men inte plöjer jag den som jag plöjde de föregående fyra. Hur som helst, Miller är en skojig typ som jag ofta fnissar glatt åt, och han har – utan att jag alltså läst färdigt – övertygat mig om att det är dags att ta sig i kragen och faktiskt bereda sig på att lägga både tid och möda på att läsa några klassiker.

Det är ju inte första gången jag tänker det, gud bevars, något som det faktum att samtliga böcker jag nu valt ut stod i min egen bokhylla och alltså har anskaffats av mig just för att det är böcker jag tycker att jag bör, och vill läsa visar. Det här får bli mitt Klassikerprojekt 2017. Tre av böckerna råkar sammanfalla med Millers lista, de övriga är egna val. Jag har valt sju stycken. Förhoppningsvis inte ett orimligt antal för någon i mitt skick. Det var frestande att ösa på med fler, men det är bäst att gå ut lite lugnt, tänker jag. Jag vill ju läsa lite annat också.

Här är listan på böckerna i Klassikerprojekt 2017 (utan inbördes ordning):

Låt tistlarna brinna – Yasar Kemal

Moby Dick – Herman Melville

På västfronten intet nytt – Erich Maria Remarque

Vredens druvor – John Steinbeck

Kristin Lavransdotter (hela trilogin) – Sigrid Undset

Krig och fred – Leo Tolstoj

Hundra år av ensamhet – Gabriel Garcia Marquez

Nå, har du (ja, alla ni en eller två som kan tänkas titta in här stundomvis) planerat för några klassiker 2017?

P. S. Nu tror jag väl kanske inte att alla de här är så särdeles svårtillgängliga. Egentligen räknar jag nog bara med att Moby Dick och Krig och fred ska vara lite knöligare.

P. P. S. Kvinnor!? tänkte jag, medan jag satt och skrev. Har jag fått med några kvinnor? Ja faktiskt, en hel 😊. Men om jag inte har lyckats så bra med könsfördelningen så har jag, utan att tänka på det heller när jag valde, faktiskt lyckats hyfsat bra med den geografiska spridningen. De flesta böcker på klassikerlistorna brukar ju komma från den anglosaxiska världen, men av mina sju är det bara två.

Så var det

Den främsta anledningen till att jag slutade skriva var att jag blev tvungen att skaffa ny telefon. Folk hörde inte längre vad jag sa, och det fungerar ju inte. I synnerhet inte som jag använder telefonen i jobbet också - jo, jag har fått erbjudande om en enkel jobbtelefon, men hur skulle jag kunna hålla reda på två. Jag var väldigt nöjd med min Samsung S3:a - ja, bortsett från att folk inte hörde mig då - så jag valde att köpa en ny Samsung. Det blev en S6:a. Tiden går och nya modeller kommer. Jag är inte nöjd med min S6:a. Ett av problemen med den är att det plötsligt inte gick att ladda över bilder till datorn. Och att maila typ två bilder i taget (de är ju gigantiska), och sedan tjorva runt för att få in dem på rätt ställe i datorn blev för jobbigt. Jag ledsnade.

Några gånger var jag dock på gång och tänkte att jag skulle skriva i alla fall. En gång gick det inte att komma in på sidan. Flera gånger kunde jag omöjligt komma ihåg mina inloggningsuppgifter. Resten av gångerna måste jag ha blivit avbruten av något, antagligen ungarna - för såvitt det inte var min egen vimsighet *host* - eftersom inget blev skrivet.

Flera gånger var jag inne för att svara på era rara kommentarer, men det var omöjligt att svara med något annat än en profil vartill är knuten en blogg jag en gång försökte göra men misslyckades med, och som jag för allt i världen inte vill kännas vid.

Tack ni som har brytt er!

Och nu... nu ska jag gå in och beställa en kamera som en vän och tillika fotograf har rekommenderat mig. Sedan vore det väl fagerlund om jag inte lyckades få in mina bilder i datorn. Och då ska jag skriva igen, för jag har saknat det.