Läte

Det lät som om det stod en parasaurolophus bortom skogen och brölade.
Fast sedan hörde jag vanliga råmanden, så antagligen var det väl korna i grannbyn.

Det enkla

Jag är ytterligt förtjust i vanligt Lipton Yellow Label. Ibland är det enkla det goda.

Doften har alltid påmint mig om somrarna i "Flodat", med släkten runt ett stort frukostbord och farmor i förkläde som gick och... ja, vad? Servade? Jag minns henne glad och nöjd, skrattande, men inte sittande med oss andra. Kanske hade hon redan hunnit äta frukost, och gav plats åt oss andra. "Flodat" var den maximala tryggheten. Något jag ständigt längtat tillbaka till, efter att ha förlorat det i sjuårsåldern, någon gång.

Förra hösten fick jag bekräftat av min äldsta kusin, som nu bor i huset, att det faktiskt var Lipton Yellow Label som dracks där om mornarna. Hon bekräftade andra minnen också, hur möblerna stod till exempel, något som min käraste faster och gudmor inte kunde minnas, och protesterade milt emot, tills äldstakusin mycket bestämt höll med mig. Och av någon anledning var det så otroligt skönt, så otroligt värdefullt för mig att få de där minnena bekräftade som riktiga minnen.

Som så

Det förhåller sig som så, att jag har växter och vårlök för pass 3000 spänn som måste ner i jorden snarast. Å hej å hå! Besserwisser-Scylla skulle ju bara göra klart bäbisattiraljerna - det blev hon klar med förra söndagen - och sedan, på måndagen, skulle hon ha ungefär en och en halv vecka på sig före förlossningen till att fixa med växter och lök. Det var bara det, att på måndagen kom det en Nassegroda.

Nassegrodan började gårdagen i bästa extremsnuttarstil, och jag var rätt säker på att hon skulle ha en sådan där dag igen, med snutt var femte minut. Men så lugnade det hela ner sig, och jag kunde gå ut och gräva. Hon sov länge och väl och när hon vaknade gick jag in och snuttade henne, och sedan fick hon följa med mig ut i vagnen. Där somnade hon igen, och jag kunde gräva ytterligare ett par timmar. Jag misstänkte att jag skulle få betala för det under natten, men tyckte att det var det värt. Men inte har hon varit särskilt stökig.

Nu har jag grävt bort ytterligare gräsmatta nere vid granhäcken där det ska ner fler träd, buskar, lite perenner, marktäckare och vårlökar. Dels ett område i ena änden, där jag ska sätta doftripsen (Ribes odoratum), ytterligare en körsbärskornell (Cornus mas), en amerikansk strimlönn (Acer pensylvanicum) och en vit ros, Louise Bugnet.

I andra änden är det snart helt utgrävt för en gulvariegerad kornell (minns faktiskt inte vilken sort det blev till slut, men ungefär en sådan som i länken) en persisk gulros och en vårginst (Cytisus purgans). Egentligen är jag inte så svag för det där knallgula i trädgården, men på våren behövs ju allt som blommar. Jag tror de tre kan göra sig bra mot näverhäggens stam. Jag ska försöka klämma ner en frösådd Carmencitarönn där också (en bild till). Egentligen har jag köpt en guldazalea (Rhododendron luteum) som jag hade tänkt att sätta ytterligare en bit bort mot slutet av häcken i den ändan, och mot de två stora granarna, men det vete fasiken om den får plats för den förbenade gigantiska gungställningen.

Som vanligt är jag mest inriktad på vårfägring och höstprakt. Ja, nu kom det ju ett par rosor med, förvisso. Och både näverhäggen och den amerikanska strimlönnen har jag köpt/sått mest för de vackra stammarna, och dem har man glädje av på vintern.

Pilfink

En bok om pilfinkar! En hel bok om pilfinkar! Den måste jag läsa! tänkte jag när jag fann den på biblioteket. Jag har gått och varit småsur över Älsklingens nedlåtande uttalande om pilfinkarna här (att det är värre att katterna tar en blåmes eller svala och att det är synd att vi inte fick något roligare i holken), och kände att de liksom behövde lite upprättelse.

Jag började läsa den på BB och avslutade den härom kvällen. Förutom att den presenterar vetenskapliga och historiska fakta, är den lyrisk och filosofisk, vacker och mycket tänkvärd. Och pilfinksillustrationerna är ljuvliga.

Ur boken
Det finns en gammal kinesisk föreställning om att pilfinkarna när sommarvärmen ebbat ut kastade sig i floden Huai och fördes till havet där de tillbringade vintern i skepnad av ostron. Att risfältens flockar stillnar som skaldjursbankar är en tilltalande tanke. En tids stillhet och värdslig bortavaro, varför inte?

Förlagets presentation
Under ett halvt sekel har författaren Göran Bergengren följt pilfinkens liv. Med stigande fascination har han genom idoga studier tagit del av denna lilla vanliga fågels beteenden, språk och resor. Som vardagsfågel är pilfinken ofta sedd men sällan iakttagen. Den är inflätad i människans vardag, den finns nästan överallt, och har mycket att berätta. Om resor och hemlängtan, om mänskliga dårskaper och om vår miljö. Kanske till och med om människans framtid. Dessutom återges pilfinken i ett trettiotal finstämda teckningar av Gebbe Björkman.

Trädgårdsvinter

Eftersom jag fortfarande äter Citalopram, om än i blygsam dos, blev det inte aktuellt med "tidig hemgång" för mig, utan jag fick snällt stanna kvar på BB i tre dygn. Jag tröstade mig med att gå till det ypperliga sjukhusbiblioteket och låna den här.

"Min trädgård lever året om. Jag går i den nästan varje dag, ibland får jag pulsa i djup snö. Alltid, även under de mörkaste månaderna, finns det något att glädjas åt. Den lila tidlösan, lönnens fallande röda blad, stelnad skönhet med rimfrost på varje grässtrå, en blommande julros i snön, körsbärskornellens kvistar som jag kan plocka, och hundra sidensvansar i rönnen."

Så börjar Trädgårdsvinter, en bok fylld av inspiration, växtlistor och praktiska råd om hur man gör sin trädgård till en plats att glädjas åt även på vintern. Här finns idéer till hur man skapar plats för vackra häckar, fina fröställningar, paradisäpplen, småfåglar och snötyngd bambu. Den berättar om vilka växter som tål kyla och vilka grönsaker som man kan skörda sent, skillnaden mellan vintergrönt och städsegrönt och hur vi genom att sätta lökar av tazetter och tulpan håller längtan efter vårens knoppar i schack.

Trevlig sak!

Snutt

Igår hade Nassegrodan en sådan där dag. Hon snuttade ta mig fasen oavbrutet. Några minuter kunde jag lägga henne ifrån mig, sedan var det dags igen. Dags för snutt - inte bara bära nära. På kvällen satt jag i sängen och grät och försökte bemästra obehagskänslan i bröstvårtorna, klaustrofobikänslan och paniken som bara växte. För jag får panik om jag på en hel dag inte kan göra ett enda dugg. Jag begriper inte varför jag får så extremsnuttiga barn. Har jag taskig kvalitet på mjölken, så att de måste snutta på det här viset för att hålla sig mätta?

Nå väl, i gengäld sov hon hela natten, och snuttade bara en gång - och då var det nog för att jag vaknade och kände mig lite orolig över att inte ha "hört av" henne på så lång tid.

På BB använde jag både Mei taien och trikåsjalen en hel del, men hemma har jag faktiskt inte haft dem på mig än. Jag får ta mig i kragen och använda dem om hon skulle visa extrema snuttendenser idag också - även om jag nu inte tycker att det är helt smidigt med snuttning i sjal. Lite avlastning måste det väl ändå bli, tänker jag.

Och förresten har jag kompletterat med en Easy Hug inköpt på Tradera också. För ögonblicket tycks hemsidan vara nere, så jag kompletterar med en bild. Min är också beige, men utan fötter.

Trädets tid

Nu har jag läst den. Ja, för ett par veckor sedan, till och med.

Till dig som älskar träd.

Tja, det passar ju bra på mig!

De är de största och äldsta levande varelser vi känner. Tusenåriga ekar lever mitt ibland oss, och på hemliga platser i svenska fjällen växer granar som sannolikt har varit med när inlandsisen smälte. Med sina långa liv länkar träden både till det förflutna och till framtiden Så har de också spelat stor roll i världens religioner genom tiderna. Även i de nordiska länderna, där man under våra äldsta kyrkor kan finna resterna av heliga lundar.

Trädets tid väcker på en gång ny och urgammal insikt om trädens stora betydelse för vårt liv; för livet på jorden. Tydligast blir det på öarna: När skogarna fälls försvinner inte bara träden utan även allt det andra: buskar, blommor, svampar, fåglar, djur, vatten ... Omvänt är det också trädplanteringar som väcker hopp i fattiga och utarmade delar i världen.

Jo jo!