Ensamboende med katt

När jag gick som kandis och ganska nyligen hade påbörjat den kliniska utbildningen så fick vi öva på att författa journal, bland annat genom att diskutera olika fall. Detta handlade om en äldre dam som sökte akut på grund av bröstsmärta. Saken var den att hon samma dag hade tvingats avliva sin gamla, mycket högt älskade hund. Nå, där fanns ju en diffdiagnos, det kunde ju faktiskt röra sig om bröstsmärta helt enkelt av ren och skär sorg. Men hur skulle vi nu skriva i journalen?

Handledaren, en kardiolog, hävdade bestämt att hunden inte hade i journalen att göra, trots att den faktiskt var av stor vikt i detta fall. Jag blev skitirriterad. Jag tyckte att hunden skulle vara med. Jag tyckte inte alls, som han, att djur överlag inte har i journalen att göra. Den gamla damen visade sig visserligen ha en hjärtinfarkt, men ändå. Där och då bestämde jag mig för att när jag blir doktor, så ska jävlarimej djur få vara med i journalen, för då bestämmer jag vad jag vill diktera.

Således får alltså djur vara med i mina journaler. Och jag smånjuter av något slags fånig upproriskhet varenda gång. Främst är det väl när det gäller äldre ensamstående jag tar med djuren. Det är stor skillnad på att vara ensamstående och att vara ensamstående med katt. Och har man hund så säger det en del om hur pass aktiv man är. Och nu är jag ju geriatriskt orienterad, så då blir rubriken 'socialt' förhållandevis välfylld i mina journaler. Många kolleger hoppar över den helt, även då det gäller personer som är 85+. Då tycker i alla fall jag att det är jäkligt viktigt att veta om personen är ensamstående eller om hen bor med sin make/maka i hus på samma gård som dottern, om hen bor i lägenhet 5 trappor upp utan hiss, i en villa med stor tomt eller på ett sjukhem, om hen promenerar en timma tre gånger om dagen med sin hund eller sitter i rullstol, om hen klarar sig helt själv eller har hemtjänst sex gånger om dagen, tillsyn två gånger per natt och insatser av hemsjukvården tre gånger i veckan. Nå väl...

Härom veckan lade jag in en äldre dam och dikterade under socialt: Ensamboende med katt. Inga barn. Inga hjälpinsatser. Rollatorgångare. Aldrig rökt. 

Några dagar senare när jag var inne och signerade av min inskrivning så såg jag fredagens daganteckning, där man brukar sammanfatta lite runt patienten för att underlätta för helgjour och nästa veckas doktor(er), och döm om min förvåning när jag läser inledningen: Ensamboende med katt...

Alltså ytterligare en doktor som tyckte att det var en viktig uppgift, så viktig att den till och med togs med i den mycket komprimerade sammanfattning en daganteckning utgör :) Jag blev riktigt gladfnissig när jag såg det. De flesta av mina kolleger tar inte med social bakgrund överhuvudtaget i daganteckningarna. Men så var det en randande allmänmedicinare, alltså en vårdcentralsdoktor, så det förklarar kanske en del. Damen dog, tyvärr, och även i epikrisen såg jag att kollegan hade bemödat sig med att diktera: Ensamboende med katt... Jag tror inte att det berodde på slentrian, rapa upp exakt det som stod i föregående anteckning, utan att det faktiskt berodde på helhetssyn. Jag blev riktigt rörd.

Faktum är att jag inte har haft allt för mycket till övers för den här kollegan förut, men det här fick mig att smälta.


Bild: Francesco Zuccarelli Portrait of an old lady, seated half-length, in a lilac satin dress with embroidered cuffs and head-dress and a blue ribbon, a cat on her lap som jag snott från Wikigallery