Tomt

Det känns tomt och tyst och ensamt här. Vid 1000 ska jag outa mig. Tror jag. Om det nu gör någon skillnad.

Seg lördag

Hela dagen har jag liksom bara gått och väntat på att det ska bli dags att åka till jobbet. Jag går jour imorgon, 11-21. Visserligen är det kul på ortopedakuten, men det är jobbigt att bara vara ledig en enda dag på en vecka. Jag är gammal och trött och har små barn som behöver mig. Dessutom har jag jobbat över ganska ordentligt tre av veckans dagar. Jag har inte kunnat slappna av och vila alls. Det känns som en förlorad dag.

Tjihooo!

STA:s frölista har kommit!

A-jouren

Idag har han rosa strumpor :)

Och istället för sitt foto på passer-/id-kortet har han klistrat en bild av fantomen.

Är det inte rart?

Lägesrapport

Särskilt myckt snö har vi nu inte, men det är enastående vackert med all rimfrost på träd och buskar och. Om kvällarna står Jupiter ovan motorvägen och när jag svänger ner i byn gnistrar gräset som vore myriarder diamanter utslängda på marken. På mornarna står månen full ovan träden, enorm och med en skimrande halo runt om.

Jag har tillbringat veckan på ortopedakuten. Vad kul, tänkte jag i söndags, ortopedakuten! Men det var så lagom kul med en A-jour som jag knappt såg röken av, patienter i mängd och tämligen få patienter av den traditionella arten: Ramlat/slagit i. Ont här. Röntga. Fraktur/inte fraktur. Linda/gips. Info. Hem.

Emellertid fick jag redan i tisdags sällskap av en likaledes ny och förvirrad randande ST-läkare, och vi vimsade på tillsammans och livet kändes rätt roligt igen. Jag är glad över att ha honom där, i synnerhet som det är en ny A-jour varje dag.

Min första patient var i alla fall en scaphoideumfraktur (båtbens-) som jag klippte tämligen direkt och som syntes på röntgen. Nå ja, den var en och en halv vecka gammal.

I tisdags sydde jag, och sydde, och sydde. På en och samma tant. Det är rent förunderligt vilka gigantiska hudflikar gamla damer plägar slå upp då de ramlar. I synnerhet de som står på kortison. Det är som om någon hade tagit en stor osthyvel och skurit sig en skiva. Det är ett elände att lägga bedövning i de där sladdriga kanterna, tycker jag i alla fall.

Idag har jag och ST-randaren gipsat varandra så det står härliga till. Jojomensan.

A-jouren jag ska gå med i morgon har rakad skalle, mustasch, litet pipskägg, knallröda eller knallorange strumpor och en gigantisk dödskallering. Sådant livar upp.

Vaccinatören

Nu har jag vaccinerat Älsklingen. Jag var till skolan och fick Draken vaccinerad tidigare idag, och eftersom färre barn än väntat hade dykt upp och de hade vaccin över, fick jag med mig en dos att ge Älsklingen. Han tyckte att det gjorde så ont - till skillnad från alla andra jag träffat. Jag flyttade nålen lite för att sprida dosen, aspirerade och sprutade igen, men han grimaserade fortfarande och då flyttade jag den lite till, men då skrek han till och ryckte till så att nålen åkte ut. Jag undrar om jag är så hopplöst klantig, eller om det var han som var stressad bara för att det var jag. Huden går man ju bara igenom en gång och vad kunde göra så ont, liksom?

Jerusalem

Jag har i ärlighetens namn alltid haft svårt för Selma. Det är något (blä, nu känner jag mig rent hädisk) barnsligt över hennes stil, och i synnerhet kärleksskildringarna har lite gamla 'Starlet' eller 'Mitt livs novell' över sig, och har känts så tramsiga.

Med hjälp av litteraturgruppen, som jag deltog i under en termin i början på den kliniska utbildningen, fick jag emellertid hjälp av de andra och våra diskussioner att mildra mitt omdöme en smula. Jag fick upp ögonen för det andra.

Jag antar att jag har vant mig vid Selma. Jag stör mig inte på de tramsiga kärleksskildringarna längre - inte så mycket i alla fall - och jag kan känna mig rätt tilltalad av det lätt övernaturliga draget som brukar finnas i hennes berättelser. Och Jerusalem tyckte jag mycket, mycket om.