söndag 28 februari 2010

Vid dagens slut

Slapp- och slödag.

Hemmagjord köttsoppa till lunch, marängsviss till fikat och helstekt kyckling till middag. Det känns lite gammaldags och trevligt.

Jag tog mig, till slut, i kragen och åkte ut en sväng med skidorna. Det där spåret, ni vet, som inte är 5 km.

Ungarna är badade och nattade. Jag ska lägga mig och läsa. I morgon börjar jag tre månader psyk.


(Ett rymdskepp, ser ni väl!? Och en rymdgubbe till vänster där)

Afrikanen

Den lämpade sig inte helt väl att lyssna på i bilen. En del böcker gör inte det. Inte beroende på att de skulle vara sämre än dem som lämpar sig, utan - kanske - för att de kräver ett annat slags fokus, ett annat slags uppmärksamhet.

Men jag tyckte om den. Den var intressant och läsvärd. Jag borde läsa den också.

Brorsans kompis dotters avlagda

Det är nästan lite kultvarning på min mobil va? Jag bävar för den dag jag måste skaffa mig en ny. Denna uppsjö av modeller med alla dessa funktioner som jag inte är det bittersta intresserad av. Nej, jag vill inte ha kamera i telefonen. Verkligen inte! (Däremot vill jag ha en ny kamera, men det hör inte till saken)

lördag 27 februari 2010

Tillkortakommande

Igår var det Lilla Vasaloppet på Drakens skola. Han var den enda ungen som inte hade skidor. Och modern var naturligtvis förtvivlad och hade ångest över att barnet skulle behöva lida på grund av hennes tillkortakommande. Han kom emellertid hem och verkade väldigt nöjd med medaljen han fått för att pulsa runt spåret. Det var säkert rätt jobbigt, snön ligger ju djup. Jag har jagat skidor åt honom halva vintern. Det är slut överallt. Ja, så går det när man har en korkad 08:a till mor, som inte redan i oktober fattade att här måste barnen ha längdskidor och skridskor. Minst.

fredag 26 februari 2010

Ledig dag

Idag har jag införskaffat fyra stycken av de tortyrredskap som ni plägar kalla BH. Absurdare plagg får man ju leta efter. Hur kan man ens komma på tanken att sätta ett spännband runt bröstkorgen, som ska röra sig efter andningen? Eftersom jag börjar psykplaceringen på måndag och då ska vara privatklädd i tjänst, känner jag mig tvungen.

Jag fick också tag på lite annat smått och gott. Bland annat två par Riekerskor till halva priset. Lizzy tyckte att skokartongerna var ypperliga viloplatser.

Jag var inne på biblioteket i Borlänge och lämnade böcker. Tror ni att jag också lånade böcker, trots att jag redan lånat en hel hög på vårt lokala bibliotek, eller inte? *Host*

Sedan åkte jag till Falun. Jag gillar inte Falun. Jag kan inte för mitt liv begripa varför Falun anses så fiiiint och Borlänge så bedrövligt. Förutom lite mer bevarad gammal bebyggelse på några små plättar, så står sig Falun slätt i jämförelse i allt. Inte ens Borlängeborna själva gillar Borlänge. De verkar så vana vid att man ska hacka på Borlänge att de hackar på själva. Gör inte det! Gilla Borlänge! Borlänge är värt det.

torsdag 25 februari 2010

Metamorfos

De blev allt mer rosa, de där grönvita, krispiga tulpanerna.

Jag sov i fem timmar då jag kom hem igår, åkte och hämtade barnen och gick sedan och lade mig i princip direkt efter middagen. Vaknade till och läste godnattsaga för Trollet en stund och somnade sedan och sov hela natten. När jag vaknade var jag fortfarande trött och hade huvudvärk.

Det gav med sig någon gång efter frukost och jag städade nedervåningen, tvättade, plockade, fixade, åkte och hämtade paket, skickade paket, tankade och gick på biblioteket.

Jag är ju allmänt hopplös! Efter den där BBC-listan tänkte jag - för tusende gången i ordningen, ungefär - att nää, nu måste jag börja läsa lite av det jag har i bokhyllan, och inte bara gå och låna böcker på biblioteket. Det var ju faktiskt en del böcker på listan som jag verkligen vill läsa, och som jag har här hemma, lättillgängliga, García Márquez Kärlek i kolerans tid, till exempel. Jag älskar ju García Márquez.

Akuten - bokslut

Min månad på akuten är över, de tre avslutande nätterna till ända. Trots att jag bara kom åt att sova 4, 5 timmar om dagarna (med frekventa uppvaknanden p g a katter, kramp i vaderna och annat), patienterna kom i en jämn ström så att vi inte hade möjlighet att vila alls och jag var tämligen risig och hade konstant huvudvärk trots naproxen och paracetamol så gick det rätt bra.

Jag är inte rädd längre. Inga tårar på väg till akuten. Ingen panik då jag går på prio 1:orna. Ingen förlamande känsla när sköterskorna kommer och drar i mig Dålig patient, du måste komma! Det är roligt på akuten, faktiskt. Jag kommer att sakna det.

Nämnas bör kanske att det har varit kanska "lindriga" prio 1:or och att jag känner mig rätt tafflig när jag står där, men ändå, det är ett steg framåt.

Jag har lärt mig mobimeden. Igår natt hade vi en ST-höjningsinfarkt, så nu vet jag hur det funkar med dem. Och ett suicidförsök som skulle ha vårdintyg och papper till polisen om handräckning, så nu vet jag ungefär hur den gången är. Själv har jag haft en intox som gick till IVA. Andnings-prio 1:orna har jag hyfsad koll på, det har jag haft ett gäng vid det här laget.

Och för första gången har jag själv tagit en patient med smal takykardi och puls på 220 till hjärtavdelningen för esophagus-EKG och sedan sprutat adenosin. Nu har jag koll på det med.

Framförallt har jag sett att de nya ST-läkarna inte har så mycket bättre koll än jag, inte har gjort så mycket mer än jag, är stressade inför prio 1:orna de med.

Jag är fortfarande rätt långsam, framförallt när det gäller de lågprioriterade, med många diffusa besvär. Jag ser automatiskt på helheten och har svårt att snäva in och sätta på mig skygglappar, som man måste göra på akuten. Men jag har blivit oändligt mycket snabbare på att handlägga de äkta (alltså inte felprioriterade) prio 1 och 2:orna.

Jag är ledsen för att jag missade alla de där prio 1:orna under kvällsveckan, då jag inte var satt dubbelt. Jag är ledsen för att berörda personer inte lyssnade på mig. Jag är ledsen för att jag inte fick chansen att visa att jag inte är en helt och hållet hopplös person, utan troligen snarare förstärkte den bilden av mig.

Totalt sett är jag glad att jag gjorde det här.


(Ja, massa fikonspråk, sorry!)