Fler höns

Igår åkte Draken och jag iväg och köpte två nya hönor. Det är en ljus, ljusare än Gullviva och med svagt mönstrade fjädrar på sina ställen, och en mörk, svart och brun, men med helt annan teckning än Noppa. Draken har döpt dem till Smörblomma och Lilja.

De har varit inne större delen av dagen och jag har inte fotat dem. När Drakungen kom hem blev de emellertid utburna i hönsgården, och verkade rätt nöjda med det. Jag borde kanske ha passat på då, men det var fullt upp med annat.

Annars är det rätt hopplöst att fota höns - i synnerhet kycklingar och ungdjur. De rör sig ju hela tiden med ryckiga rörelser, och för det mesta vänder de rumpan till, så här:


En av Myntas kycklingar. Vi kanske skulle frångå blomnamnen och kalla den Rumpefjun ;)

Killenosen

Vi har förlorat vår älskade kanin. I går morse när vi kom ut var han borta och buren helt demolerad. En stor grop var grävd i försök att komma under, nätet var borslitet och själva bodelen hade en stor spricka. Halmen från bodelen var utkrafsad i utedelen av buren. Lite vit-svarta pälstussar låg en bit därifrån. Jag började stortjuta när jag såg det. Så stabil är jag.

Räven! säger folk. Men räven har gått förbi vårt uthus i fyra år utan att bry sig om Vitnos. Varför skulle den helt plötsligt göra sig sådant omak när hela åkern intill är full i sork.

Jag tror mest på lösspringande jakthund, jag. Och det sitter grå päls i nätet efter inkräktaren. Det som talar emot det är att vi inte hörde några skall under natten. Däremot säger Älsklingen att han, i någon slags sömndimma, hörde något gläfsande ljud.

Det påstås att en varg passerat grannbyn, och det i kombination med den gråa pälsen har fått Älsklingen att fundera på varg. De har ju skjutit alfaparet i flocken här, så den är splittrad, och det springer vilsna vargar lite här och där. Men jag tror inte på varg. Vargar äter älg. Inte går en varg, ens en ung vilsen, in i en by och lägger så mycket krut på att bryta sig in i en kaninbur. Djuret måste ju ha gjort av med mer energi för att få fatt på Nosen, än vad det kan ha fått igen. Sådant gör inte vilda djur.

Jag hoppas, hoppas, hoppas att Nonooos har kommit undan och ligger och trycker under något uthus. En del saker talar faktiskt emot att han fångats. Det finns inga blodspår någonstans. Längst in i bodelen ligger halmen kvar, så djuret verkar inte ha nått ända in. Nonooos är stor, även för att vara Gotlandskanin, och han borde ha kunnat hoppa över kompostgallerstaketet om han blev riktigt skrämd.

Draken och Älsklingen har redan börjat tala om en ny kanin. Men jag vill inte ha någon annan kanin. Jag vill ha Vitnos.

Vi har nu förlorat tre djur på två månader. Det känns riktigt, riktigt bedrövligt.

Blev rätt, kanske

Det är ganska ballt att vara doktor, faktiskt. Och det är jäkligt skönt att kunna säga det, efter dryga sju år som verkligen inte var balla någonstans.

Lind

På vägen upp från parkeringen till kliniken står en lind. En ensam lind. När den blommade i somras doftade hela området. Då insåg jag att vi nog faktiskt måste ha en lind här på tomten. Draken har sått en som står på tillväxt i kallbänken. Kanske kan vi plantera den. Fast den är rätt liten, förstås.


(Snodd bild)

Prinsessan

Idag har vi varit på ridlekis på traktens ridklubb, jag och Trollet. Är det inte lite sött?! Trollet fick en häst som heter Prinsessan. Det är hon som är på bilden, och den har jag snott på ridklubbens hemsida.

Först skulle vi borsta Prinsessan - som var tämligen lerig - och sedan kratsa hovarna. Ja, det var ju företrädesvis jag som fick göra det, med lite hjälp av instruktören ity det var närmare 40 år sedan jag pysslade med dylik verksamhet. Trollet stod och tjurade med sin lilla borste och skulle minsann inte alls hjälpa till. Och inte skulle han rida heller, sa han. Efter en stund mjuknade han lite, den tjurskallen, och kom igång och borstade så gott han förmådde på ben och mage, vilket var det enda han nådde. Kratsa hovarna orkade han inte riktigt, men han försökte i alla fall. Sedan skulle vi sadla och sätta på träns och grimsskaft och så fick Trollet leda Prinsessan ut i ridhuset. Där blev han upplyft i sadeln och stigbyglarna kortades till ultrakorta, och han satt med darrande underläpp och deklarerade att han var rädd. På något vis fick jag ungen att sitta kvar, och sedan red vi ut en sväng. Han satt och gungade med i rytmen och såg helt avslappnad och belåten ut.

- Jag är rädd för att rida sa han.

- Ja men du SER inte inte rädd ut sa jag du ser ut att tycka att det är mysigt. Då nickade han.

Sedan fick vi gå in i ridhuset och prova att trava, men det ville inte Trollet, och jag försökte inte ens övertala honom. När vi lett in hästarna skulle vi borsta lite igen, och då var han väldigt entusiastisk. Så entusiastisk att vi måste kratsa alla hovarna en gång till.

Han vill gå på nästa ridlekis också, säger han, så jag har redan anmält honom. Min lilla söta tjurskalle!

Bakslag

Nej, det funkade inte att stoppa kycklingarna under Mynta. En har hon tagit till sig, men tre håller sig under värmelampan. Försöker vi sätta dit dem igen, så hackar hon på dem. Och likadant gör Noppa. Det går väl an nu när de är inne, men de behöver någon som vaktar dem när de är ute. Och Gullviva, det elaka stycket, lär väl ge sig på dem. För tillfället får hon sova ute och jag tycker lite synd om henne. Jag vet inte riktigt hur det ska gå för de där små krakarna.

Och Drakungen blev hemskjutsad tidigt i morse från övernattningskalaset han varit på. Han hade kräkts. En stund efter att han kom hem fick han en diarréattack och det var på håret att jag lyckades rädda vår säng, som han krupit ner i. Sjukare än att han har kunnat reta sin lillebror i princip oavbrutet och driva sina föräldrar till vanvett har han emellertid inte varit. Men han somnade på soffan framför tv:n strax före åtta.

Jag känner mig inte helt kurant jag heller. Jag har varit fruktansvärt trött och mått småilla hela dagen. När jag väl orkade ut i trädgården, vilket jag längtat efter och planerat för hela veckan, så höll sig ungarna två meter ifrån mig och bråkade, vansinnesskrek och provocerade oavbrutet.

Skithelg!

Hönsrapport

Mynta har fått tre kycklingar, en mörk och två blå. Jag som så gärna velat ha en blå höna, men trodde att det var hart när omöjligt att få fram. Hoppas nu bara att åtminstone en är en höna, så att de inte är tuppar bägge två. Noppas fyra övergivna kycklingar har vi stoppat in hos Mynta, och det verkar funka. Noppa själv har fått en kyckling till, och den verkar hon ta hand om - fast det ligger ett ägg (obefruktat) kvar, och vi får väl se hur hon reagerar när vi tar bort det. Således har vi nu åtta kycklingar, och det är så jäkla kul. De är vanvettigt söta.

Här är en blå hedemora (Bild tjyvad från Svenska Lanthönsklubben):



Och här är tuppen på Stora Lunån som jag tycker har så häftig färg:


Nu är det ju inte färgen som är det viktiga när man har genbanksdjur, men nog är det kul med lite olika.