Jag har slutat att läsa deckare. Och se på deckare. Ja, bortsett från Alexander McCall Smiths böcker om Mma Ramotswe då - fast varför de sorteras in under 'deckare' förstår jag inte riktigt. Morden i Midsomer klarar jag också av. Trots att folk dör till höger och vänster och varje avsnitts mördare brukar hinna med ett ansenligt antal offer, känns det rätt småtrevligt och puttrigt, det hela. Och till skillnad från vissa andra har jag inte alls svårt för fru Barnaby, ha ha.
I övrigt känns det som om deckare har blivit en tävling om vem som kan skapa den mest utstuderade, långdragna, vidriga, tortyrorgien med mesta möjliga lidande och ångest hos offren. Jag mår illa av eländet. Vari ligger njutningen med att läsa sida upp och sida ner om utdragen dödsångest, smärta, kränkningar och sargade kroppar?
Tidigare i somras tänkte jag att jag skulle låna några talböcker som jag skulle lyssna på samtidigt som jag handarbetade. Jag fann Orhan Pamuks ”Snö”. Finemang! tänkte jag Den här blir bra. Redan andra CDn var en evighetslångt utdragen skildring av en man som skulle skjutas och hans dödsångest. Till slut stängde jag av och återlämnade boken. Sedan kom jag av mig med både boklyssnande och handarbete.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
MMa Ramotswe lämnar riktigt sköna känslor när man läst böckerna ...
Jag är dessvärre fullständigt kvar i deckarträsket (ja, bortsett från Midsomerträsket, då :)) och längtar ut, för egentligen håller jag ju med dig - men min hjärna har helt enkelt inte skruvat ner sig till en lämplig nivå att ta in vettiga romaner än tydligen, för det GÅR liksom inte att fokusera :(
KD: Ja man går omkring med en väldigt speciell känsla och i en speciell stämning när man läser/har läst. (Nu blev jag sugen på rooibos, ha ha!)
Mårr: Fast nog kan en del deckare kräva väl så mycket fokusering. Och faktum är att jag inte var förtjust i Midsomer förrän jag slutade vara förtjust i deckare :)
Skicka en kommentar