Ja, då var det slut på det roliga. Imorgon bitti åker jag hemifrån, 40 minuter tidigare än vanligt, för att tillbringa ett år på det ställe som fått mig att må som allra sämst i hela mitt liv.
Jag tröstar mig med att det orimligen kan bli värre än jag föreställt mig. Har jag föreställt mig något? Egentligen inte. Jag har inte tänkt ut ett enda fasansfullt scenario, aldrig tänkt mig stå där på 1:an, IQ fiskmås, och se en patient dö ifrån mig, bara för att jag är så dum och oduglig och inte förstår hur jag ska göra. Ingenting sådant. Bara känt ångesten, den totala ensamheten för att alla drar sig undan mig, hur oduglig jag betraktas och hur korkad jag är. Och jag har exploderat här hemma för minsta lilla. Skällt på ungarna. Snäst åt Älsklingen. Gråtit en skvätt med jämna mellanrum.
I morse fick jag ingenting gjort. Trots att det fanns massor att göra som jag faktiskt gärna ville: städa och göra fint, ta rätt på tvätten, stå och stryka (och lyssna på året Sommar-program), fixa i trädgården, sätta mig i en stol och handarbeta, lägga mig och läsa. Jag vet att Älsklingen hade gjort vad han kunnat för att ge mig andrum. Men jag bara satt. Eller gick. Fram och tillbaka. Först vid tvåtiden kom jag igång.
Nu har jag städat nedervåningen och delar av övervåningen, tvättat, strukit, hämtat kassar ur bilen (mina grejer från jobbet, blommor, prydnadssaker och böcker jag behöver ha tillgång till), lagat mat, badat barn, nattat och läst saga, förberett allt för i morgon: mina kläder, det jag behöver ha med till jobbet, matlådan och ungarnas kläder (ni anar inte vad Älsklingen lyckas sätta på dem ibland om man inte håller lite koll!)
Egentligen kröp jag upp här i fåtöljen för att repetera lite EKG. Det har aldrig varit min starka sida, omansäjer, och jag ska ju börja på kardiologen. Det går väl an med de EKG:n som finns i undervisningsmaterial, men ni anar inte vad man kan träffa på i verkliga livet. En del EKG:n ser verkligen helt galna ut, utan att patienten för den skull är särskilt sjuk, åtminstone inte hjärtsjuk. Själv håller man däremot på att få hjärtsnörp när man ser dem.
Jag hoppas att jag ska sova gott på det glas rödvin jag nu inmundigar och med längre resväg blir det mer tid att lyssna på böcker. Ja ja, det är bara att ge sig på det.
3 kommentarer:
Hoppas, hoppas att det blir bra ändå. Den där känslan är inte rolig.
Åh...Lilla Hjärtat! Jag håller en tumme för att det ska bli mycket mycket bättre än du kunnat föreställa dig.
Tack snälla ni!
Skicka en kommentar