I fredags kväll såg jag en kort stund på K special, ett program om den amerikanska modernismen. Plötsligt visades ett hus svävande över rinnande vatten i ett fantastiskt höstlandskap, Falling Waters. USAs mest kända hus, sades det, skapat av Frank Lloyd Wright. Och jag måste nu erkänna att jag inte kan påminna mig om att jag har sett det förut. (Ja, förfasa dig du, Viola!)
Tänk att bo på ett vattenfall omgiven av skog! Som alltid saknar jag skogen. Och ljudet av vatten. Nej, älven är bara fem minuter bort, men den varken syns eller hörs och jag känner aldrig lukten av vatten. Och skogen börjar på andra sidan åkern, ett par minuter bort. Men skog och vatten är inte här. Det är skillnad.
Huset är ju på tok för stort och jag är inte så förtjust i väldigt stora öppna ytor, hur fint och tjusigt det än anses, men nog kan jag tilltalas av interiörbilderna också.
Jo, ett mini-Falling Water kan jag absolut tänka mig :)
2 kommentarer:
Haha Scylla, ska jag ta illa upp eller inte...? Visst är byggnaden fantastisk? Och visst är det trevligt att det ännu finns något nytt att se, något man inte visste förut?! Kanske är det för vattenbrusets skull jag ibland drömmer om att bo i en kvarn :-)
Nej, det var ju inte meningen! Tänkte bara att fru arkitekten kanske häpnar över en så arkitekturobildad människa :)
Skicka en kommentar