Överstökat

Mina tre D-joursnätter är avklarade. Det har varit väldigt lugnt, helt otroligt lugnt. Jag har bara tagit fem patienter per natt, inte för att jag är långsam, vilket jag förvisso är, utan för att det helt enkelt inte varit mer att göra. Jag sa det till avgående A-jour. Men fem patienter är väl inte så lite!? Du är nog inte så långsam som du tror. Jo, fem patienter är lite, men kanske är jag inte så långsam som jag tror, längre.

Det är stor skillnad mot när jag gjorde AT. Stämningen på läkarexpen är trevligare, vänligare, mer stöttande. Jag känner mig inte ensam. Det finns folk att bolla med. Sköterskorna frågar alltid när de kommer: Ska jag be A-jouren, eller kan du tänka dig... Det gjorde de aldrig förut. Och har jag bara en aldrig så liten känsla av stöttning så fungerar jag.

Jag känner fortfarande en olustkänsla när jag ska åka till jobbet, men när jag väl är på akuten så känns det faktiskt ok. Jag tar ambulanssamtalen utan att känna mig nervös och igår tog jag mig i kragen och lärde mig Mobimed (tolka EKG från ambulans) för att kunna avlasta A-jouren.

Men än har jag inte tagit en enda prio 1:a, det har knappt varit några på mina pass så det har aldrig varit aktuellt. Nå ja, ofta är det ju inte så illa som man först tror och man har tid på sig. Den dagen, den sorgen. Det blir kanske inte så tokigt det här, i alla fall.