Och visst var den charmig, på alla vis. Och ankan Gösta Bernhard är ju så söt att man kan dö. (Det är han som sitter på nedre högra grenen). Man läser ut den på ett kick - och det kicket är den definitivt värd. Men kanske hade den gjort sig bättre som vuxenbok - med lätt anpassning. Jag är inte helt säker på att mina ungar skulle uppskatta den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar