Det har blivit kallt igen. Någon rimfrost att tala om är det inte, men grenarna har i alla fall övergått från det mörkt mullvadsbrunmurriga till en gråvit ton, och bara den färgskiftningen gör att livet känns betydligt lättare. Konstigt att så lite kan göra så mycket. Nu längtar jag efter att ny snö ska falla och täcka över det smutsfula och bädda in skogen i den tysta, mjuka vitheten igen.
I syrenhäcken sitter ett domherrepar och några grönfinkar. Utanför G står hemtjänstpersonalens bil och E har kört till skogs med traktorn. Nyss hörde jag hackspettens trumvirvlar, och insåg att det är förskräckligt länge sedan jag hörde den senast. Jag har slängt ut solrosfrön och säd på marken under storhäggen så där är fullt av gulsparvar nu. Jag förvånas själv ibland över hur ända in i magen glad jag är över att ha mycket fåglar här. Att de ger mig ett sådant välbefinnande, bara med sin närvaro.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar