Den stod i skylthyllan vid bibliotekets återlämningsdisk. Med den titeln och det omslaget var jag ju bara tvungen att ta den.Baksidestext
Isabelle kallas tillbaka till Mexiko för att överta familjens tonfiskfabrik efter att hennes syster dött. Gömd i huset hittar hon en flicka, vanvårdad och förvildad, troligtvis autistisk. Isabelle inser att det måste vara systerns okända dotter Karen. Nu börjar en kamp för att lära flickan att tala och att komma ur sitt skal.
Den gripande och starka historien berättas med Karens oförglömliga röst. Den enda plats där Karen känner sig trygg är i vattnet, bland fiskarna. Och snart visar det sig att hon besitter unika gåvor, en känslighet för havet, fiskarna och naturen; något som leder till stor framgång för tonfiskfabriken.
Sabina Berman är djupt engagerad i frågor som rör djur och natur, med särskild inrikting på havet. Hon har sagt att om vi alla vore som Karen, utan vare sig girighet eller högmod men med barnets klara blick på de andra djuren, så skulle världen se annorlunda ut.
Jo, jag tyckte nog att den var rätt charmig och helt klart annorlunda. Andras recensioner, som jag läst nu i efterhand, har varit mycket varierande. '5 poäng' hos den ena, 'orkade inte läsa klart' hos den andra och 'blaha blaha' hos den tredje. Typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar