Svikt

I hemsjukvårdsteamet uppfylldes jag av den för mig ovan känslan Ja men, jag kan ju faktiskt en hel del. Jag klarar faktiskt av det här. Flertalet sköterskor uttryckte också väldigt tydligt att de var nöjda med mig och helst hade sett att jag stannade kvar. Omtumlande för någon som aldrig dugit.

Nu, i palliativvårdsteamet, sviktar självförtroendet igen. Jag känner mig liten, okunnig, osäker och inte alls till någon nytta.

När kan man räkna med att en person med hjärntumör inte längre har någon nytta av sin epilepsimedicin? Eller sitt kortison? När är det faktiskt rimligt att sätta vätskedropp på en palliativvårdspatient? Behövs det intravenös antibiotika till den här patienten, som jag inte ens har ett CRP på, men som helt säkert har en infektion, eller räcker det med tabletter? Sådant läser man sig inte till i böckerna direkt.

Förnuftsmässigt, någonstans långt långt in i djupet av mitt jag, så inser jag att jag rimligen inte kan kunna detta utan måste få tid att lära mig. Men känslan är ändå att jag borde kunna det, jag borde kunna åka ut ensam på hembesök och handlägga sådant här.

Varför kan jag inte bara känna mig glad över att jag får lära mig det här, som jag ju faktiskt är väldigt intresserad av? Varför kan jag inte bara njuta av att få den här chansen, istället för att gå och plåga mig med tankar om att jag är oduglig?