Sillsallad

Rabatten längs staketet. Ser mest rörigt ut, antar jag, men det blommar i alla fall.

Imorgon ska Draken till Furuvik på skolresa. Själv tar jag Trollet och Nassan och åker ner till Stockholm några dagar. Så får vi se om Trollet blir bättre av att få vara ensam om uppmärksamheten för en gångs skull. Han kanske till och med börjar bete sig som folk. Det vore ju trevligt.

Orcher

Igår var vi på Leksands medeltidsmarknad tillsammans med en herrans massa människor och en och annan orch.

Näääe!

Nu är deras saga all. Älsklingen har kört iväg dem till dagmammemaken för slakt. Det gick bara inte längre. Tre tuppar på tre hönor - de andra är ju inne och ruvar eller har kycklingar. Dessutom försökte de våldta stackarna där inne, trots både ägg och kycklingar, och gärna båda samtidigt på samma höna. Vi har fått ha höns och ankor ute i hönsgården på nätterna på grund av detta, vilket lett till att alla ägg lagts utomhus och tagits av kajor och/eller skator. Det känns väldigt sorgligt det hela, men ska man ha höns och låta dem få kycklingar, så är det här ju en del av det hela. Kanske vänjer man sig.

Galande Björk

Galande Kummin


Jag lade ju in de okläckta äggen från den första omgången till Blåklocka när Lilja hade tre kycklingar som hon behövde ta hand om. Igår hade Blåklocka två kläckta kycklingar från denna första omgång och jag tyckte att jag måste flytta ner henne på golvet, så att kycklingarna kunde komma åt att äta och dricka. Jag gjorde i ordning ett rede åt henne i en kartong, lyfte ner ägg och kycklingar och sedan Blåklocka som snällt gick och lade sig på alltihop. När vi kom hem sent på eftermiddagen bad jag Älsklingen gå ut och kolla att allt var ok och att hon tog hand om kycklingarna som hon skulle. Själv hade jag fullt upp med maten. Älsklingen sa inget när han kom in och jag glömde bort det hela mitt i allt stökande med femtielva kastruller, ugn och sallad som skulle skäras. Sent, sent på kvällen kom jag att tänka på Blåklocka.

- Var det bra därute? frågade jag.
- Jaa, sa Älsklingen.
- Låg hon i redet? undrade jag.
- Nää, hon låg under trappan.
- VAAA?!? Under trappan? Ja men äggen då? Låg hon inte på dem?
- Nää
- Ja men, varför SA du inget?
- Du sa ju att jag skulle kolla om hon tog hand om kycklingarna, och det gjorde hon ju.
- Ja men, äggen ska ju kläckas imorgon. Det måste du väl för fan fatta att hon måste ligga på dem?!

Jag rusade ut. Blåklocka som har ruvat perfekt i 20 dagar låg under trappan. I redet låg hennes ägg, iskalla. Desperat plockade jag upp dem och tryckte in dem under Blåsippa. Och inte tänkte jag på att märka dem. Så nu är röran total. Och kanske kan man se det som att det var jag som sabbade det hela genom att flytta ner Blåsippa, som annars naturligtvis hade legat kvar på äggen (men hur hade det då gått med kycklingarna?). Och kanske hade det redan varit för sent även om Älsklingen kläckt (ursäkta!) ur sig att hon gått av äggen direkt när han såg det. Men jag kan faktiskt inte i mitt liv begripa hur man kan vara så in i helvete dum i huvudet så att man inte tycker att det finns anledning att reagera på att hönan gått av äggen, även om jag nu uttryckte det hela som att allt är bra, att hon tar hand om kycklingarna (det är ju det vi har haft problem med tidigare, att hönan gått till äggen och struntat i kycklingarna). Så, knappt ett dygn före kläckning så har vi alltså förlorat Blåklockas fram till igår perfekt ruvade kycklingar. Jag är fruktansvärt upprörd över det hela.

Och till råga på eländet så gick strömmen två timmar i natt. Jag vaknade av att jag var kissnödig och passade på att kolla vem som vunnit (Hurra för Loreen!) och POFF! så slocknade datorn. Jag sprang runt med ficklampa för att försäkra mig om att det inte bara var strömmen här inne som gått, men alla våra säkringar såg ok ut och det verkade vara hela byn som drabbats. På andra sidan älven lyste gatlyktorna. För säkerhets skull väckte jag Älsklingen för att i möjligaste mån förhindra att äggkläckaren stod utan ström om det gick att undvika. Han hade tydligen varit uppe den en och en halv timma som gick innan strömmen kom tillbaka, för att försöka hålla äggen varma. Så nu har vi kanske förlorat ällingarna också.

SKIT!


Och KAN någon begripa hur karln kunde vara så jäkla DUM???

Mello igen

Jo, jag hoppas verkligen att Sverige vinner ikväll. Jag gillar Loreen som fan. Favorit No 2 är nog Italien (som väl också har svenska upphovsmän).

Vind

Runt 27° var det här på eftermiddagen. Vi satt på verandan, i skuggan och åt och njöt. Ja, nu skippar jag alla de jobbiga bitarna: allt tjafs, ungarnas eviga gnällande och provocerande, vårt skällande etc etc för att ni riktigt ska känna hur mysigt och pysigt vi hade det där, på fredagkvällen, när vi grillade och satt alla tillsammans och försökte verka som en alldeles normal trevlig, lycklig familj. Efter maten började det fläkta. Jag satt i godan ro och matade Nassan med banan och Älsklingen var inne och vattnade, för det är vattningsdag. Det var otroligt skönt att sitta där, och ja, visst blåste det, men det kändes ju bara väldigt skönt efter dagens alldeles ovana hetta. Molnen drog ihop sig och klirr, så blåste mitt vinglas omkull. Då först började jag inse hur mycket det faktiskt blåste.

Då blev det aktivitet vill jag lova. In med allt som höll blåsa bort. In med all (väldigt mycket) tvätt, för 'nu blir det regn och åska' var vi säkra på, både Älsklingen och jag.

Det blev inget regn och ingen åska. Molnen skingrades och vinden mojnade. Svalorna flyger in och ut ur ladugården och björktrastarna flyger kors och tvärs med näbbarna fulla av 'gudvetvad'.

Lika fort som det kom, lika fort försvann det.


Jag dricker nymalet kaffe, så här, sent på kvällen, och ska snart lägga mig och läsa. Imorgon blir det medeltidsmarknad. Och som den gnälliga person jag är, så tycker jag ju att maj kan bjuda på någonting annat än 10°, igenmulet och stark nordanvind alternativt 27° och gassande sol. Var tog 20° och växlande molnighet vägen?

Mello

Säga vad man vill om det här bidraget, men jag vet inte hur man ska vara skapt för att inte bli glad av de här damerna.

Gradering

Idag har Draken haft gradering i ju-jutsun. Nu ska han få två röda band på sitt bälte. Sötunge!

Vikarie

Äntligen har hästarna kommit hit till hagen bredvid oss. Jag blir glad och mår bra av att ha dem här.

Och den här veckan är jag vikarierande hästmaterska. Den ordinarie är nyopererad. Här har jag serverat lunchen. Hedersuppdrag :)

Laddat

Igår kväll laddade vi Corvatutton med 12 ankägg. Vi har väntat till nu för att de inte ska kläckas när vi är i Grekland. Håll tummarna nu för att Älsklingen får sina efterlängtade ällingar!

Hönseri hönsera

Igår flyttade jag ner Näva, äggen och de tre kycklingarna till en låda med halm på golvet. De måste ju få mat i sig snart, de små, tänkte jag.

I morse hade Lilja snott Blåklockas rede. Då tog jag alla kvarvarande ägg utom två från Näva och lade upp dem i det tomma redet och så lyfte jag dit Lilja. Nu verkar hon nöjd. Under dagen hade Näva lämnat de två äggen och höll sig ute på hönshusgolvet med kycklingarna. Då flyttade jag upp dem till Lilja. Eftersom hönorna sprungit och värpt lite hipp som happ i det där redet, så kan det finnas levande kycklingar som inte är riktigt färdiga än i äggen. Vi får se om hon lyckas ruva fram något.

På söndag bör det vara dags för Blåklockas ägg att kläckas. Det blir i så fall en fin morsdagpresent :) Ytterligare en vecka senare är det Blåsippas tur.

Nästa gång någon av hönorna lägger sig och ruvar ska jag styra upp det hela lite bättre. Direkt gå in och märka äggen och sedan lyfta undan hönan varje morgon och kolla så att det inte finns några nyvärpta i redet. Det här har ju varit alldeles hopplöst. Jag har varit så jäkla rädd för att störa hönorna när de ruvar, men dagmamma T berättade att hon alltid gjorde så när de hade höns.

Seglare!

Tornseglarna är här. Som jag har väntat på dem. Än så länge har jag bara sett dem uppe i luften. Jag hoppas att de bygger bo här i hus och uthus som vanligt.

The tallest man on earth

Minsann!

Näva med en av tre kycklingar. Det trodde jag aldrig. Som de har tjorvat i detta rede! Det kan mycket väl kläckas fler, för hönorna har inte bara ruvat lite hur som helst, utan också värpt där lite hur som helst.

Det är fortsatt struligt där ute. Jag måste styra upp det på något vis, men jag vet inte riktigt hur. Flera gånger varje dag är jag och lyfter bort hönor som lagt sig på fel ägg eller som helt sonika stulit någons. Ibland är det riktigt avancerade rockader som ska till för att få allt rätt. Lilja är värst. Henne har jag lyft bort tre gånger idag. Jag gjorde till och med i ordning ett rede med ankägg i, men det funkade inte. Då stängde jag luckan så att hon inte kunde komma in mer.


(Suddig bild ja, uschäääkta!)

Men det hjälpte inte

Älsklingen vet att det brukar bli fason på mig om jag får komma ut i skogen, så han skickade ut mig och Nassan igår. Vi gick och satte oss i älgpasset som ligger på väg mot vattenfallet. Jag hade kaffe i termos, kikare, kamera och 'Fågeldagbok' med mig.

En liten sångare - lövsångare tror jag - hoppade omkring i buskarna runt mig och humlorna surrade. Koltrastarna flög lågt, fram och tillbaka, i björklunden framför. En hoppade omkring älgpasset utan att ana att jag var där. Jag var tämligen säker på att det var en koltrast jag hörde, men till sist blev jag i alla fall så nyfiken att jag var tvungen att titta över kanten, och då skrämde jag förstås bort den. En större hackspett trummade på en stolpe längs linjan bakom. I öster gol göken. Den första gök jag hört i år. Tröstergök. Men det hjälpte inte. Och korpen flög över skogen, men det hjälpte inte heller.

Och maten var god och vin drack jag till. Men det hjälpte inte heller. Det var svart hela dagen.


Idag är det något bättre, även om jag fortfarande är låg.


Jag jobbar på det.

Svart

.

Idag är det svart. Och då menar jag riktigt jävla kolsvart.
Och varken skogen eller vin verkar kunna häva det.

Det var en gång

Här växte en gång en skog. Därifrån hörde vi kattugglan ropa om kvällarna.

Nu hör vi inte kattugglan mer.



och lika hopplöst grått och trist som i mitt bröst

Nålbundet

Inte skratta nu! Lova!

Jo, här är alltså mitt övningsobjekt, som med lite god vilja kan ses som början till en vante. Ja, den är sned och vind, jag vet. Eftersom man inte har något mönster, i traditionell bemärkelse, när man nålbinder så har jag på egen hand fått klura ut hur mycket man ska öka och när. Och som synes har jag ökat lite för mycket här och lite för lite där. Och toppen är ju allt annat än snygg. Men jag tror att jag börjar komma underfund med det hela.

Ja, här *host* är den alltså:

Jag har fått till det med skarvningen också, så nu spottas här i nävarna för fullt :)

Det börjar bli dags att beställa "riktigt" garn och försöka sig på ett par vantar, tänker jag. Först var jag helt inställd på vitt - eller snarare naturvitt - garn, men nu börjar jag tveka. Man kan ju tänka sig att första paret vantar inte blir alltför fagra, och det rimliga kanske kan vara att ha dem till "hönshusvantar". Fast då är det ju inte lämpligt med vitt. Det får nog bli grått garn istället och så valkar jag dem, så det inte syns så tydligt att de är ojämnt sydda - vilket man får anta att de blir.

Heja mig! :)



(Ja, jag har palmarerythem om någon undrar. Dock av födsel och ohejdad vana och inte på grund av leversjukdom)

Känslighet

I morse när jag gick ut för att pyssla om fåglarna så sken solen och det var alldeles ljummet. Jag stod på ladugårdsbacken och kände solen värma ansiktet och bara njöt.

Efter frukost, en timma senare, var allt som vanligt igen: kallt, blåsigt och igenmulet. Och det var som om någon lagt ett betongblock på mina axlar att släpa runt på.

Jag verkar ha blivit så väldigt känslig för vädret. Det här gråa och blåsiga drar verkligen ner mitt humör. Och det känns som det har varit skitväder det senaste halvåret. Naturligtvis är det inte så. Det var ju en period här förleden som vi hade riktigt vårväder, mycket tidigare än vi brukar. Men det känns som det var evigheter sedan. Och så denna bedrövliga vinter! Inte en enda gång var det såpass mycket snö att det gick att åka skidor på åkern här intill.

Skönhet

Jag skulle fixa pass till Nassan idag och var därför tvungen att bege mig in till stan. När jag kom tillbaka var det en sådan där fånig stund kvar innan det var dags att hämta Trollet hos dagmamman. Det regnade och blåste hårt och jag hade ingen lust alls att gå ut på promenad.

Istället för att svänga in hemmavid fortsatte jag och körde upp i övre byn och vidare upp mot Ändlösberg. Jag körde långsamt, långsamt uppåt. På radion gick ett riktigt intressant program om skönhet. Jag lyssnade på den vackra musiken och såg mig om. Vid ett tillfälle flög en stor fågel upp och in i skogen, jag skulle gissa att det var en orrhöna.

På översta vändplanen stannade jag bilen. Jag lyssnade medan jag såg ut över skogen, såg hur vinden slet i tallgrenarna och hur torra löv yrde runt vägen.

När programmet var slut hissade jag ner fönstret en bit, lyssnade på regnet och läste ett par kapitel ur 'Fågeldagbok'. Nassan snusade där bak i sin stol och vaknade inte, trots att vi stod stilla.

Sedan körde jag ner igen, på ettan, med nedhissade fönster. Regn, vind och fågelkvitter hördes igenom motorn. Med jämna mellanrum stannade jag och slog av motorn. Lyssnade och tittade.


Därefter hämtade jag Trollet hos dagmamman, Draken kom hem med skolbussen tillsammans med en kompis, Nassan vaknade och var hungrig. Men en stund i absolut frid fick jag i alla fall.

Ljuset

Det är ett förunderligt ljus och över skogen står en regnbåge. För en stund sedan regnade det bara på ena sidan huset - igen. Det händer ofta här, av någon anledning.

Samtal med en nötväcka

Jo, när jag nu hade sett den där nötväckan hoppa runt i träden omkring mig, så var jag ju tvungen att plocka fram den här. Den är skriven 1966 och jag inhandlade mitt ex 1986. *Host*. Ja, det kan kanske tyckas att det var på tiden att jag läste den, de ynka 90 sidorna om lilla Pumpan. Mycket charmerande på alla vis.

Jag vill också ha en liten Pumpa. Jädrans vad söta de är, nötväckorna!

Baksidestext
Stolen jag satt i på gårdsplanen var en gammaldags trädgårdsstol av grovt virke med breda armstöd. Där hade jag ofta en kopp kaffe och några skorpor eller kakor. Sädesärlorna fångade insekter på gräsmattan, bofink och lövsångare sjöng i grenarna ovanför och talgoxar kom då och då framhoppande mot stolen med optimistiska ögonkast mot kakorna. Jag brukade kasta åt dem några smulor.

Det var i den omgivningen som jag för första gången lade märke till nötväckan – den speciella nötväcka det här är frågan om.

Under inte mindre än nio år kom denna nötväcka, som Björn von Rosen döpte till Pumpan, att vara författarens vän och skyddsling. Genom ett försiktigt uppträdande fick han den lilla blåskimrande fågeln att närma sig och regelbundet äta ur handen. Förtroligheten växte efterhand därhän att Pumpan pockade på uppmärksamhet så snart som Björn von Rosen visade sig.


Så här skriver Stefan Spjuth i SvD (f ö i en recension av en helt annan bok)Greven, konstnären och författaren Björn von Rosens "Samtal med en nötväcka" är ett guldägg i den svenska litteraturens linneanska rede. Föremålet för von Rosens illustrerade studie, som utkom 1966, är nötväckan Pumpan, som genom sin orubbliga integritet, självaktning och elegans förefaller minst lika aristokratisk som någonsin författaren. Boken är både en ömsint och detaljerad teckning av en mångårig vänskap mellan människa och fågel, som inleddes det år von Rosen fyllde femtio, och en finstämd, jordnära filosofisk betraktelse över människans position som iakttagare och avbildare, men framför allt varandes en del, i skapelsen.

Flugsnapparen

Igår kväll såg jag flugsnapparen sitta nere på staketet. Jag har bekymrat mig lite över att jag inte sett någon flugsnappare än. Vi brukar alltid ha ett par som häckar i grannens holk, strax intill vår tomt, och jag var orolig att de inte skulle komma tillbaka. I morse såg jag i lokaltidningen att någon rapporterat som 'vårtecken' att hon sett den första flugsnapparen som igår. De brukar alltså komma sent. Det bekräftades i min fågelbok när jag tittade efter. Man lär så länge man lever. Nu hoppas jag bara på att se två flugsnappare, så att det blir häckning av i år också. Och jag hoppas att den först anlända inte far illa i det här vädret. Just nu regnar det för fullt och till i morgon spår de snöblandat regn, vilket knappast kan bjuda på särskilt många flygfän att snappa.

Badkrukan Siw

Men är hon inte underbar, Badkrukan Siw?! Malin Östlund heter konstnären. Inspirerad av alla vackra & starka kvinnor runt om i världen. Man hittar henne här och här.

Jag trodde att Siv skulle bli förtjust över sin namne. Hon är säkerligen en kvinna med sinne för kvinnliga former, tänkte jag. Men nej, hon verkade inte nappa alls. Någon annan?

Snyggon

Och här står stilige Kummin och gal. Och Björk, som minsann inte är så pjåkig han heller, står bredvid.

Fölsedag

Idag är det Älsklingens födelsedag. En sådan här fick han i present av mig:

Jag tror att han blev glad. Han är ju inte den mest expressiva typen, om man säger, så det är inte alltid helt lätt att läsa av honom.

Nål & krok

Nu har jag skickat efter en riktig nålbindningsnål. Eller... -nålar, faktiskt. Ja, ska jag vara riktigt noga så blev det *host* fem stycken. En i ben, en i horn och tre i olika träslag, bland annat ene och äppelträ. De är i lite olika storlekar. Jag måste ju pröva mig fram, liksom. Och så råkade det komma med två smymaskvirkningskrokar också, en i aluminium och en i trä.

Förresten har jag kommit på att krokning och smygmaskvirkning inte är samma sak, som jag plötsligt "lurades" att tro. Ordningen återställd.

Dagens - Kragtag och lite annat

I morse var det grått och regnigt, kallt och blåsigt. När jag lämnat Trollet till dagmamman hade jag inte den minsta lust i världen att ta med mig termos och kikare och ge mig ut på fågelkikning (jag säger -kikning, för fågelskådning låter så avancerat, och jag är verkligen allt annat än avancerad när det gäller detta). Jag hade inte lust att gå utanför dörren överhuvudtaget. Men jag tog mig i kragen i alla fall och tänkte att jag i alla fall kunde gå lilla rundan. När jag väl kom ut var det faktiskt riktigt skönt. Det gäller för det mesta bara att ta sig över det där lilla motståndet. Eller stora motståndet, som det för allan del lika gärna kan vara fråga om.

Vi tittade till grodrommen ute på hygget, men vad jag kunde se hade det inte kläckts några rumpetroll än. Jag vågade emellertid inte gå så nära, för jag sjönk ner väldigt, och det kändes olustigt när jag var ensam och hade Nassan på mig.

Sedan svängde vi förbi älgslakteriet och gick in i skogen, följde lillbäcken en bit och gick sedan ut på vägen igen och vände upp på skogsvägen som utgör lillrundan. Jag tänkte att jag skulle kolla in älgpasset och sedan vända hem igen. Men när jag väl kommit så långt så var det så skönt att jag bestämde mig för att gå upp till vattenfallet, fast på andra sidan bäcken den här gången. Fallet brusar verkligen otroligt högt. Det är som en helt egen värld där uppe. Som att gå in i en bubbla och stänga ute resten av världen.

Älgpasset inspekterade jag på hemvägen, men jag klättrade inte upp hela vägen. Det kan kanske funka. Men där stod en kontorsstol inne, så jag lär väl bli tvungen att ta sittdyna med mig. Visserligen är det ju tak och - delvis - väggar på passet, men den där tygsitsen lär nog vara rätt fuktig ändå, misstänker jag.

På vägen hem flög korpen ganska lågt över mig. Den var alldeles tyst. Ovanligt och lite tråkigt. För mig kraxar inga olyckskorpar. För mig är korpen en turfågel. Lite tramsigt kanske, men jag har alltid tänkt Åh, korpen, det här är en bra dag! Jag tycker om korpakorr.


Näva har gått och lagt sig på Gullvivas ägg igen. Käre värld vad de hattar!


Nu på kvällen var det dags för kragtag igen. Jag drog på mig springskorna och gav mig ut en liten, liten vända.

- Va?! Ska DU springa mamma? Men du brukar väl inte springa? SKA du verkligen det? sa Draken, och sedan klentroget till sin fader:

- Men pappa, MAMMA brukar väl inte springa?!

- Åjo! sa Älsklingen Nog har mamma sprungit en hel del i sina da'r.

Därefter kom Trollet upp för trappan.

- Va?! Ska mamma SPRINGA?


Då insåg jag hur förfärligt länge sedan det måste vara sedan jag sprang.

En hel kvart lufsade jag fram längs landsvägen här uppe. Det gjorde ont i ryggen och kändes som jag stolpade fram på träsulor. Nå väl, All vår början... Även en tusenmilaväg... Det är skönare lyss... och Skam den som ger sig! etc etc. Typ.

Ögonblicksbild No 2

Längs ena kanten på hästhagen går våra tre ankor, fyra höns och tre tuppar, en skata och två starar. Salig blandning.

Mera Tradera - Sagittaria

.

Jo, i samband med att jag köpte mitt textiltryck med madonnan, så googlade jag lite på Ilse Roempke - och fick fram den här bilden. Den föreställde ju inte alls något som Roemke gjort, visade det sig när jag klickade mig in på bloggen, La mômes Old fashioned, där bloggerskan presenterar sin samling av Rörstrands Sagittaria/Amfibis. Jag förälskade mig omedelbart och satte igång att leta på Tradera. Där hittade jag det här lilla Sagittariafatet. Och jag blev om möjligt ännu mer förtjust när jag fick hem det. Det är precis så stort att det ryms i min hand och jag går och hämtar det med jämna mellanrum och bara håller i det, för det gör mig så glad. Jag skulle gärna vilja ha flera saker ur bägge serierna. Mitt lilla fat ska få följa med upp till buan och där fungera som "askfat". D v s vi ska ha det att lägga utbrunna tändstickor i. Det blir en del där uppe där det inte finns någon el utan vi är hänvisade till gasol, fotogen, stearin och ved

Dagens

Det blev ingen promenad med termos och kikare för mig och Nassan idag. Jag fick besked om att mina nya glas kommit och åkte därför in till min optiker i stan för att få dem isatta. Det här är andra glasögonparet på raken där antireflexbehandlingen krånglar. Jag är extremt känslig för fläckar på glasögonen och har inte alls kunnat koppla bort eländet, utan varit väldigt trött och besvärad. Och linserna kan jag inte ha längre, för med dem ser jag inte på nära håll. Jag hade gått två månader över garantitiden, men optikern min var snäll och bytte glasen ändå. Det är jag verkligen glad och tacksam över.

När jag nu ändå var i stan var det lika bra att klara av storhandlingen. Det var ett sjå att handla i linser. Läsa innehållsförteckningar och sista datum var ingen lek, kan jag säga. Nå ja!

Efter att ha varit hemom och packat upp och slängt i mig lite mat åkte jag och hämtade Trollet hos dagmamman. Och så åkte vi till Bäsna trädgård och åt glass och gick trollstigen. Och... ja... *host*... det är möjligt att det inhandlades någon liten växt eller så också. I dammarna hade grodynglen precis kläckts. Nu är jag än mer sugen på att hämta hem lite grodrom. Man får det, har jag läst mig till, trots att grodorna är fridlysta. Bara man släpper ut dem där de kom ifrån. Tyvärr tror jag ju att det kommer att torka ut där uppe innan det har blivit grodor. Ja, på hygget alltså, inte i Bäsna trädgård.

Under häggen har det varit tre gulsparvar idag. I vintras hade vi ju väldigt många, men jag har inte sett dem sedan snön försvann. Lustigt att de kom tillbaka nu! Vi har alltid haft mycket skator här. Dels har vi haft ett skatbo i en av storgranarna - som tyvärr blåst ner - dels hittar de ju mat lätt här. De har bara blivit fler och fler sedan vi flyttade hit. Men nu helt plötsligt är här bara en. En enda. Jag begriper det inte. Man brukar se spår om rovfåglar varit framme, men det var länge sedan nu. Björktrastar är ju sannerligen inte direkt ovanliga, men i år är här verkligen extremt många. Det varierar väldeliga, må jag säga.

Äbla krångelhöns

I söndags klev Noppa av sina ägg. Jag klandrar henne inte. Hon hade legat i drygt tre veckor och det var ju knappast hennes fel att det gick som det gick. Ett ägg var kläckt, med något tämligen ofullgånget i, enligt Älsklingen som var den som städade bort.

Istället gick Blåklocka och lade sig i mittenredet och hittills har hon skött sig exemplariskt.

Igår misstänkte jag att Gullviva hade klivit sina ägg. Jag tyckte att hon var borta från dem så länge. Hönsen envisas med att springa och värpa i redena som det ruvas i, vilket inte är så lyckat. I Gullvivas rede har jag kryssat tio "gamla" ägg och kan på så vis skilja ut de nylagda. Där fanns tre nylagda ägg och dem tog jag och petade in under Blåklocka. Hon kan rimligtvis inte ha så många under sig, så jag tyckte att det kunde vara värt ett försök att öka på antalet. Till slut gick Gullviva i alla fall och lade sig igen. Hon har ruvat i drygt tre veckor, så jag förstår ju om hon börjar lessna, men det är ju hon som ställt till med allt. Knäppfian!

I morse klev Gullviva av igen. Äh! tänkte jag Jag får väl ta det lugnt och lita på henne. Det verkar ju som hon går tillbaka. Hon vet nog hur länge hon kan vara borta. Men när jag kom hem så var hon fortfarande ute. Lika bra att ta bort de där jäkla äggen nu, tänkte jag då. När jag kom in i hönshuset hade Näva lagt sig på äggen, fast en del låg lite utanför, så det såg inte så lyckat ut. Trots det lät jag äggen ligga.

När jag kom hem igen efter min andra vända hade Näva klivit av. Efter middagen gick jag ut för att städa bort äggen. Då låg hon där igen, Näva. Men alldeles på trekvart, och jag tänkte att de där äggen kan det ju aldrig bli något av som hon ruvar. När jag tittade närmre så såg jag att Gullviva låg där bakom/under. Hon hade alltså klivit på igen. Suck! Äggen fick ligga. Men jag tror ju knappast att det blir något av dem.

Nu sätter jag mitt hopp till Blåklocka. Jag vill så gärna ha lite kycklingar igen.


Bild: Gullviva

Fantastiska fynd

Dagens promenad med Nassan var helt fantastisk.

När vi kom uppåt Svensson till hörde jag björktrastarna kraxade alldeles förskräckligt. Jag smög dit för att se vad det var som gjorde dem så upprörda. Jag kunde inte upptäcka något speciellt, men i kikaren såg jag att det inte bara var björktrastar. En koltrast satt där och en trast som jag trodde var en taltrast. Men efter en titt i fågelboken så undrar jag om det inte var en dubbeltrast. Den var i alla fall betydligt större än björktrastarna. Medan jag stod där och kikade fick jag syn på en liten nötväcka i ett träd intill mig. Den flög från träd till träd, alldeles intill mig och det kändes som den tittade tillbaka på mig. Nå ja, ett önsketänkande antagligen, men det var ju trevligt att den inte flög iväg utan lät mig studera den. Nötväckor är makalöst söta. Jag minns dem redan sedan min barndom i "Flodat". De brukade hoppa upp- och nedför de två grova trädstammarna som fanns snett till höger framför stugdörren. Dem som gungan satt i. Var det ekar tro?

När jag kom upp till älgslakteriet upptäckte jag en ordentligt stor vattensamling några meter in på hygget mitt emot. Jag fick för mig att jag skulle gå dit och titta efter grodor. Några grodor såg jag inte, men väl en hel massa grodrom. Jag blev väldigt sugen på att hämta hem lite så att vi får grodyngel här. Vi får väl se.

Jag fortsatte uppåt på skogsvägen och en liten bit efter att jag vikit av in på vägen upp mot Ändlösberg kom en hare skuttande tvärs över vägen framför oss. Den vek av lite bort från oss och fortsatte in i skogen på andra sidan. Jag stod och tittade efter den. Nassan sov sött i sjalen med kinden mot mitt bröst. Jag hade bara tagit några steg igen när en räv plötsligt kom springande, ungefär dar haren dykt upp. Den tvärnitade när den fick syn på oss, och försvann tillbaka in i skogen. Jag antar att den fått vittring på haren och att den följde den. Det är första gången jag ser räv här. Jag vet ju att de finns och både Älsklingen och ungarna har sett dem flera gånger, men inte jag. Förrän nu.

Jag fortsatte upp mot första vändplanen, där ett älgpass står, och satte mig för att vila lite. Jag känner av förkylningen fortfarande, så det var lite tungt att gå uppför, uppför, uppför. Jag tog fram kikaren och fick syn på en liten blåmes som hängde och dinglade allra längst ut på de spädaste björkgrenarna. Men vad gör den?! funderade jag. Så fick jag syn på en liten sångare (en gransångare kanske, vad vet jag, gamla fnask) som satt nästan bredvid och också tog sig längst ut på grenarna. Fast den hängde och dinglade inte som blåmesen. Inte kan de väl äta av bladen, funderade jag vidare, det verkar helt orimligt. Först när jag kom tillbaka ner till byn, och fick syn på ytterligare en blåmes som hängde och dinglade i björkgrenarna så såg jag att det var hängena den var ute efter. Inte kan det väl vara pollen den äter? Kommer det dit små insekter som den tar?

När vi vilat ett tag och Nassan började kinka för att det inte gungade mysigt längre, så fortsatte jag avtagsvägen bort mot ett älgpass som jag siktat in mig på för framtida kika-på-fåglar-och-dricka-kaffe-ur-termos. I passet fanns det minsann både ved och en liten kamin. Det blåste kallt som attan där uppe och jag insåg att det nog var bättre för älgspaning än för fågeldito, eftersom det är alldeles för öppet runt omkring. Men det finns rätt gott om älgpass där uppe, så nu har jag valt två andra som jag ska undersöka närmare. Fikade gjorde jag med Älsklingen när jag kom hem. Men på tisdag hoppas jag att vi ska få till det, Nassan och jag, under våra lediga timmar, så att vi kan göra en ordentlig utflykt med kikare, fågelbok och termos. Det blir fint!

Kaminen:

På bilden längst upp ser man utsikten från passet.

Ögonblicksbild

Under häggen: en tupp, en kaja, fyra bofinkar.

Ovanliga möten med vanliga fåglar

Jag höll mig både länge och väl under bokrean, men efter en månad, ungefär, så gick det i alla fall iväg en order. Bland annat beställde jag två fågelböcker och det här är den ena, Lyanda Lynn Haupts Ovanliga möten med vanliga fåglar. Ja, så där väldigt vanliga är ju inte fåglarna för mig, eftersom Lyanda är bosatt i Seattle och det alltså är fågellivet i nordvästra USA hon skriver om. Lite lustigt att jag inte tänkt på att det naturligtvis måste vara andra fåglar i USA än här. Ja, att den del inte är samma som här, det vet jag ju, naturligtvis.

Staren känner jag förstås igen, men den är inte inhemsk, utan inplanterad av något ljushuvud som tyckte att alla fåglar som Shakespeare nämner i sina verk borde finnas i USA. Gärdsmygen har vi ju också här, liksom fjällugglan. Trastar har vi här, men inte samma. Och skarven finns här, men den är inte heller samma som här. Aftonstenknäck, stellerskrika och västempid (bluebird) låter emellertid väldigt exotiskt för mig.

Mest spännande var nog kapitlen om sitkatrasten, 'Trasten och älvorna' (även om jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till pratet om älvor) och örontofsskarven, 'Skarvproblem'.

Sitkatrastens sång beskrivs i så poetiska ordalag, inte bara av Lyanda själv, utan även dem hon citerar, att man blir fullkomligt sjuk efter att höra en.

Det finns en sägen som varnar vandrre i skogrna i nordväst och uppmanar dem att hålla huvudet kallt när de hör sitkatrastens övernaturliga sång. Om man strövar ensam och dimslöjorna hänger från barrträdens grenar på ett alldeles särskilt sätt, kommer trastsången att invagga en i en sinnesstämning som gör att man lätt blir bortrövad av älvorna.

Och ett citat av William Leon Dawson i boken: Trasten bestiger sitt podium i en grantopp och frambringar med långa pauser en enda utdragen ton fylld av grubblande melankoli och sublim skönhet - en röst som är annorlunda än alla instrumentljud, ett övergivet eko som landat på tidens strand. I dessa västliga skogar finns inget subtilare ljud, inte något som är mera mystiskt och förtrollande än sitkatrastens passionsång. Skogsdunkel, dropp från träden och avlägset sorl från torvbruna vatten är passande ackompanjemang; på något sätt frammanar sången tillvarons aldrig bestigna höjder och aldrig nådda djup.

Jo jo! Jag letade på Youtube efter sitkatrastens sång, och här är den:



Och så skarven...

Thence up he flew, and on the Tree of Life
The middle tree and highest that there grew
Sat like a comorant

Ur 'Paradise Lost' av John Milton, där han beskriver Satan i en skarvs (comorant) gestalt. Stackars skarvar, så hatade! Jag visste inte att skarvar använts av människan för fiske i tvåtusen år. Inte heller att de uppenbarligen kan räkna till sju - minst. Spännande fåglar!


Här är Lyandas hemsida.

SvD:s recension


Nu ska jag förlusta mig med nästa fågelbok :)

Väder och fåglar

Igår snöade det, blåste och termometern orkade bara upp i en grad. Nere i hästhagen gick stararna och pickade. Redan i förrgår såg jag stora flockar med mindre fåglar som drog förbi. Jag gissade på bergfinkar, men jag hann aldrig se vad det var. Så igår slog de sig ner i storhäggen, en del av dem, och det var verkligen bergfinkar. Idag är de borta. Bergfinktåget har dragit förbi.

Idag har det regnat och haglat om vartannat. Och vid enstaka tillfällen framåt kvällningen har solen tittat fram. Vid ett tillfälle regnade det bara på ena sidan huset. Ett fantastiskt ljus och en regnbåge stod över skogen åt Borlängehållet. Om gårdagen var bergfinkarnas och stararnas dag, så är det pilfinkarnas och björktrastarnas idag. Jag har knappt hört eller sett pilfinkarna det senaste, men nu är det deras tjatterkvittrande och björktrastarnas gnisslande gamla cykelkedja som hörs när man sticker ut näsan utanför dörren.

Jag hade tänkt städa övervåningen, men istället har jag varit riktigt lat. Stickat, läst, spelat spel, gosat med Nassan och bara fixat litegrand med disk, mat, tvätt och annat. Det var mig väl unt, har jag bestämt mig för :) Älsklingen och jag tog oss i kragen och satte upp ett nyckelskåp, en ljuskrona och en tavla. Heja oss! Så, bortsett från ett utbrott på Draken efter ihärdigt matgnäll, en riktigt trivsam dag.

Sorg

I förrgår kväll försvann finaste Viol-ankan. Älsklingen var ute och gav ankorna mat vid sextiden och när han skulle stänga in dem efter att vi nattat ungarna, så var de borta. Han smällde lite i dörren in till verkstaden, där vi förvarar maten, för det brukar locka hem dem, men ingen kom. Då gick han ut och letade. Två vändor här i byn, en nedåt älven och en uppåt vägen. Inga ankor. Sedan gick jag ut och ropade efter dem. Fortfarande inga ankor. Medan jag stod och borstade tänderna sneglade jag ut genom fönstret och fick se några välbekant vaggande silhuetter bakom storhäggen. De kommer! De kommer! vrålade jag lyckligt. Men Viol var inte med. Vår äldsta anka. Den tamaste. Den enda som låter sig klappas. Jag är så himla ledsen. Som den fåntratt jag är går jag ändå här och hoppas att hon lagt sig någonstans för att ruva. En av ankorna lägger mycket större och rundare ägg än de andra, och de äggen har jag inte sett på några dagar. Kanske, kanske har hon lagt äggen någonstans och sedan lagt sig i skymundan för att ruva. Ankor är känsliga för störningar när de ruvar, sägs det, och det är ju lite stökigt när de bor tillsammans med hönsen. Och de andra ankorna verkade inte skärrade när de kom hemvaggande. Kanske lade de sig att vila nära Viol, men vandrade hemåt när de hörde mig. Hoppet är det sista som överger oss.

Jag har spanat med kikare ut över åkrarna för att se om jag kunde få syn på några rester av henne, men ingenting. Jag orkade/hann aldrig gå ut igår och leta, som jag hade tänkt. Idag har Älsklingen och ungarna varit nedåt älven och tittad vid lyorna - eller är det gryt? - men inga spår efter fjädrar.

Till råga på eländet verkar det inte bli några kycklingar. Två hönor har legat i tre veckor, och inte en enda liten kyckling :( Jäkla Gullviva och ställa till det!

Mosigt

Nej då, inte somnade Nassan inte. Dessutom kom liten Trollunge in och lade sig i min säng, så att jag hade en på var sida. Och förkylningen har blommat upp ordentligt på både mig och Nasse. Hon kraxar och snorar och tempar en smula. Fast jag vet inte om febern har med förkylningen eller gårdagens vaccination att göra.

Hur jag har tagit mig igenom den här dagen är mig en gåta. Men mer än handling, skjutsning av barn, matlagning och lite tvätt har det inte blivit. Och Nassan ligger här i mitt knä och vägrar vara någon annanstans och jag undrar i mitt stilla sinne när jag ska få vila.

Under kvällen har jag i alla fall suttit uppkrupen i sängen och tragglat lite nålbindning, och baske mig om jag inte tror att jag kommit underfund med det hela. Tyvärr är mitt "kursgarn" slut och det jag köpte i stället, som någon slags nödlösning, är helt hopplöst att arbeta med och dessutom lyckas jag inte skarva med det. Jag måste försöka få tag på något bättre. Men det är så typiskt, nu när jag äntligen kommit i gasen lite.

Den påbörjade Nasse-mössan i mosstickning drog jag upp här på eftermiddagen. Det skiter sig visst allting just nu :(

Gnöl!

Nassan har krävt att få snutta på mig i timmar, och nu har jag givit upp och satt mig här. Ungskrälle! Till råga på eländet så håller jag på att bli sjuk och jag känner mig inte det minsta sugen på att storhandla och skjutsa ungar hit och dit under dagen. Trollet ska på inskolningsdag i 5-årsgruppen som startar i höst och den varar bara i tre timmar. Det blir med andra ord extra flängigt. I synnerhet som det inte går att synka med Drakens tider. Ja ja, jag får väl skylla mig själv när jag går och skaffar en massa barn i en ålder då normala människor får sina barnbarn.

Klockan är halv fyra. Jag ska göra ett försök att lägga oss.

Dagens fynd

Idag gick vi upp mot Ändlösberg, Nassan och jag. Uppför, uppför. Åtminstone i en halvtimma går det oavbrutet uppför, men senare kommer en och annan platå och även någon mindre nedförsbacke. Solen sken på vägen, men inne i dunklet lyste vitsipporna som små stjärnor och koltrastarna sprätte i fjolårsgräset. Det knakade till och en älg - att döma av tyngden på stegen - försvann längre in i skogen. I dikena flög citronfjärilar. På hemvägen såg jag sorgmanteln igen, på nästan exakt samma ställe som sist, men i övrigt var det bara citronfjärilar idag.

Vi satt och vilade en stund i ett älgpass och lyssnade på fåglarna. Vägen tillbaka gick vi mestadels en bit inne i skogen där vi tittade och lyssnade efter fåglar och spanade efter fina fynd. 'Fynd' kan vara lite allt möjligt: en fjäder, en finurligt formad pinne, ett nerblåst fågelbo, djurspillning, en liten skelettbit eller något annat spännande :)

Nästa gång vi går ut ska jag ta med mig termos och en kikare, har jag bestämt, och så ska vi leta upp ett bra älgpass och sitta där och kika efter fåglar och dricka kaffe. Det blir bra, tror jag.

De är här!

Jag tyckte väl att jag hörde dem, och när jag tittade upp mot himlen så var de där. Hurra, ladusvalorna har kommit!

Solen skiner, gräset blir allt grönare och nu har en hel del träd fått såpass stora blad att de är gröna även på håll.

Jag läste att april varit ovanligt kall i år, på en del håll till och med kallare än mars. Jo tack! Men nu verkar det äntligen ha vänt :)