Jag fann John Haines diktsamling Om ugglan ropar igen (jag skrev om den här) och blev förtjust. Sedermera köpte jag ett eget ex och, efter att ha googlat lite om honom, även denna bok. Den har legat ett tag, men för någon vecka sedan läste jag ut den. Jag började skriva om texten ganska omgående, men det är som om jag inte finner orden. Jag skriver, skriver om, fastnar, sparar texten, tar fram den igen, kommer ingenstans nu heller, ändrar lite, saknar ord, sparar texten...
For 25 years the poet John Haines lived, trapped, and hunted on the windswept hills above the Tanana River east of Fairbanks, Alaska. In this remarkable collection of essays he turns a poet's eye on his existence there and captures a life lived for the sake of survival.
Nu får det bli som det blir.
Denna min eviga längtan efter att vara ensam i ett litet hus i skogen! Att sitta och titta ut på just stjärnor och snö och att titta in i elden. Jag har svårt att vara helt overksam, men just när jag sitter framför en brasa kan jag sitta hur länge som helst och bara stirra in i den. Likadant med stjärnorna, jag kan titta och titta, och med snön. Kanske stjärnhimlen, snö, is och rimfrost ändå är det vackraste jag vet. Det var lätt att lockas av titeln.
Skulle jag själv vara kapabel att skjuta ett djur för att ha något att äta. Jag tror det. Trots min uttalade blödighet, så tror jag faktiskt det. Man vänjer sig. Jag vande mig vid att mata mina ormar med levande föda. Det som kändes helt orimligt först - och kanske även nu, så här trettio år efteråt - var bara en vanesak. Men att skjuta eller, än värre, snara djur för att sälja pälsverk. Nej, det tror jag inte. Och använde Haines verkligen sax, eller har jag missuppfattat det? Så horribelt! Å andra sidan, vad har de djur jag äter tvingats genomleva innan de hamnade på min tallrik? Visserligen köper jag bara svenskt kött, bortsett från något enstaka nya zeeländskt lamm, men ändå. Så lätt att avskärma sig från vad köttet man köper egentligen är för något - liksom från vem som har tillverkat det urbilliga reaplagget man köper, och under vilka omständigheter personen - barnet? - arbetat. Haines dödar, ja, men inte som en självklar rättighet, inte utan moraliskt resonemang. Vad gör det med honom?
Så vackert. Så poetiskt. För mig är det en njutning att läsa dessa skildringar av livet och landet, det hårda arbetet, långsamheten och så en och annan skröna.
På SVT Play har jag sett flera avsnitt av Kalles sex liv och det som tilltalade mig i särklass mest var Jägerskan på fjället. Jag anar en röd tråd här. En naiv, kraftigt romantiserande del av mig längtar efter det där livet. Åtminstone att ha tillgång till det periodvis.
Jag blev lite förvånad när jag såg en teckning av Haines stuga. Så stora fönster! Jag hade väntat mig små för att bättre bevara värmen.
Recension i NY Times
Omdömen på Good Reads
Denna min eviga längtan efter att vara ensam i ett litet hus i skogen! Att sitta och titta ut på just stjärnor och snö och att titta in i elden. Jag har svårt att vara helt overksam, men just när jag sitter framför en brasa kan jag sitta hur länge som helst och bara stirra in i den. Likadant med stjärnorna, jag kan titta och titta, och med snön. Kanske stjärnhimlen, snö, is och rimfrost ändå är det vackraste jag vet. Det var lätt att lockas av titeln.
Skulle jag själv vara kapabel att skjuta ett djur för att ha något att äta. Jag tror det. Trots min uttalade blödighet, så tror jag faktiskt det. Man vänjer sig. Jag vande mig vid att mata mina ormar med levande föda. Det som kändes helt orimligt först - och kanske även nu, så här trettio år efteråt - var bara en vanesak. Men att skjuta eller, än värre, snara djur för att sälja pälsverk. Nej, det tror jag inte. Och använde Haines verkligen sax, eller har jag missuppfattat det? Så horribelt! Å andra sidan, vad har de djur jag äter tvingats genomleva innan de hamnade på min tallrik? Visserligen köper jag bara svenskt kött, bortsett från något enstaka nya zeeländskt lamm, men ändå. Så lätt att avskärma sig från vad köttet man köper egentligen är för något - liksom från vem som har tillverkat det urbilliga reaplagget man köper, och under vilka omständigheter personen - barnet? - arbetat. Haines dödar, ja, men inte som en självklar rättighet, inte utan moraliskt resonemang. Vad gör det med honom?
Så vackert. Så poetiskt. För mig är det en njutning att läsa dessa skildringar av livet och landet, det hårda arbetet, långsamheten och så en och annan skröna.
Jag blev lite förvånad när jag såg en teckning av Haines stuga. Så stora fönster! Jag hade väntat mig små för att bättre bevara värmen.
Recension i NY Times
Omdömen på Good Reads
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar