Hufvudstaden, del 2

Och trädgårdsmässan besöktes, för första gången på... ja, hur många år? Jag minns faktiskt inte. Men mina minnen är tydligare sedan den tiden den gick av stapeln på Sollentunamässan och då bara branschfolk fick komma på torsdagen - det säger väl en del. Då var det skönt att ha utställarpass och kunna gå runt och fynda!

När jag ser Hannus bilder från mässan, börjar jag undra om jag missade en hel mässhall eller nått. Nå ja, jag travade och travade och trots att jag anlände ett par timmar senare än beräknat, så kände jag mig rätt nöjd klockan sex när det stängde.

Jag handlade och handlade, och gjorde av med en massa pengar. Men det var rätt skönt, för det är första gången jag inte har behövt gå och räkna varenda öre. Jag köpte pauliablad och småplantor hos Saintpauliasällskapet, två pyttiga fröplantor hos Rhododendronsällskapet, tre hoyor hos Hoyasällskapet, en massa fröer hos Blomstervännerna, lite färre fröer hos Rara Växter, ett par små, vanliga vita julrosor (som var väldigt billiga) och en stor prickig (i present åt Pappa), fyra sorters sättpotatis, tre par örhängen (varav ett par till Mommi) och en gigantisk blommig temugg av Lena Linderholm att glad av.

Mitt i ringde Pappa och beställde fuchsior: Du vet vad jag gillar, köp max tio sa han. Jag köpte elva. Och när jag stod där och valde fuchsior till honom, så fick jag helt plötsligt lust att köpa till mig själv också. Fram till för tio år sedan hade jag alltid massor av fuchsior, sedan hade jag så svårt få det att funka i lägenheten i Åbylund, så jag tröttnade. Jag blev med fem stycken. Det var väl modest?!

Nu låter det inte så mycket. Det kändes mycket då.

Ja okej, jag erkänner väl då. Jag gick raka vägen hem och satte mig vid datorn och valde ut något *host* tjugotal fuchsior till, som jag vill skicka efter från Rockdala. Lite surt att de har flyttat från Västerhaninge, tycker jag. Eller tur. De hade varit farligt lättillgängliga då.

(Nej, jag fotade inte alls där inne, trots att jag hade kameran i väskan)