Ja, då var det dags igen.
Första våren vi bodde här höll jag på att få krupp när jag hittade fläskängrar här och där i hela huset. De första fann jag i köket, och halvhysteriskt rotade jag igenom hela skafferiet, varenda mjölpåse, kexpaket, grynpaket etc - innan jag fattade att fläskängrar äter föda med animaliskt ursprung. Då började jag leta i kattmaten, efter päls och annat garderoberna här och efter yllegarn i kartongerna, men fortfarande inget ursprung till ängrarna.
Efter ett tag insåg jag att de fanns lite här och där i huset, och nästan alltid i eller invid ett fönster. Då lugnade jag ner mig och insåg att de med all sannolikhet inte kom inifrån, utan utifrån. Liksom flugorna, som övervintrar i våra fönsterspringor, och som envisas med att krypa åt fel håll när de vaknar, i e inåt, gör sannolikt ängrarna samma sak.
I naturen är fläskängrar viktiga renhållare, och vi har ju alltid massa fågelbon under takpannorna, så det finns säkert en del att ta rätt på där. Nu blir jag inte särskilt upprörd när jag ser dem längre. De tycks höra till det här huset, den här tiden på året. Fast särskilt trevligt är det ju inte när de ligger här och sprattlar i fönsterkarmarna. Jag likviderar dem faktiskt - jag som annars har svårt för sådant - av rädsla för att de ska trivas här hemma och få för sig att bilda familj i kattmaten eller någon annanstans där man mindre gärna vill se dem.
Snart har både de och flugskrällena flyttat från våra fönsterspringor. Åtminstone brukar det vara så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar