Förlossning

(Jo jo, det här är en evighetslång text)

Nassan är fem månader nu. Jag tror att det är dags för en förlossningsberättelse, innan jag glömmer helt och hållet vad som hände och hur det hände. Jag vill så gärna minnas. Så för min egen skull mest.

Draken födde jag i 41+5. Trollet kom i 42+3, och då fick de sätta igång mig. Jag var övertygad om att jag skulle gå över ganska ordentligt med den tredje med och sannolikt behöva bli igångsatt. Det trodde obstretikerna på lasarettet också. När jag var inne för CTG-kontroll, eftersom Nassans puls gick för snabbt, så bokade de in mig för överburenhetskontroll.

17/10 var jag 40+5. Jag var helt säker på att jag skulle gå över tiden. Jag var helt säker på att jag skulle föda en pojke. Så småningom.

Älsklingen väckte mig halv åtta på morgonen när han gick till jobbet - som vanligt och enligt mina önskemål. När jag gick upp på toa kände jag något. Jag vet inte riktigt vad det var. Absolut inga värkar, men någonting som fick mig att tänka tanken: Är det på gång nu? När jag födde Draken så började det hela med värkar som kom förhållandevis tätt redan från början, men som inte var särskilt intensiva på något sätt. Med Trollet blev jag - som sagt - igångsatt, så där har jag inget att jämföra med.

Nej, inte idag! Jag har ingen lust att föda barn idag tänkte jag. Jag hade ju så mycket kvar att fixa med, och var inställd på att ha minst en vecka på mig.

När klockan var åtta insåg jag att det faktiskt hade satt igång. Ok, tänkte jag. Jag gör klart här hemma, sedan ringer jag Älsklingen och sedan lägger jag mig och vilar.

Så jag åt frukost, dukade av, städade klart den del av huset som jag inte hunnit med dagen innan, hängde tvätten som låg i tvättmaskinen och gick ut med soporna. Jag mötte varje värk med att fokusera på andningen och att försöka "öppna upp" bäckenet. Sedan ringde jag dagmamman och sa att Trollet inte skulle komma, eftersom värkarna satt igång och sedan ringde jag frisören och avbokade tiderna för Draken, på eftermiddagen, och mig, dagen därpå. Va?! Har du värkar?! Ja, då får du inte komma! sa frissan förskräckt. Sedan ringde jag Älsklingen och sa att det var på gång. Du kan väl börja dra dig hemåt så småningom. Det är ingen ko på isen, men vi behöver ju köra barnen till farmor och så sa jag. Då var klockan runt tio.

Jag kom på att jag nog borde packa väskan, så det gjorde jag. Och Trollet måste ju få kläder på sig. Värkarna blev alltmer intensiva, och jag fick hänga mig över skötbordet när de kom. Jag försökte förklara för Trollet: Nu kommer det en värk, jag måste ta lite stöd här, fortsätt du att klä på dig, och så gick jag och lade mig över skötbordet och andades Jag var rätt omtumlad vid det laget. Jag minns att jag tänkte att Näe, gjorde det verkligen så här ont i början? Så här ont vill jag inte ha. Jag undrar om jag ska be om epidural. Jag som aldrig någonsin, under någon av mina förlossningar tänkt tanken 'epidural'. Då trodde jag att jag hade åtminstone åtta timmar framför mig. Åtta timmar med värre och värre värkar.

Jag insåg att jag borde ringa förlossningen och tala om att jag var på ingång, så småningom, under eftermiddagen. Barnmorskan frågade det vanliga: När jag var född, om graviditeten varit normal, om jag fött tidigare och hur. Hur långt är det mellan värkarna? När jag födde Draken så hade jag tätt mellan värkarna redan från början, så för mig var det inte så intressant och jag hade inte klockat. Det var ju så tidigt i förloppet också. Jag vet inte, sa jag, men det är minutrar i alla fall. Var bor du? undrade hon. Och när hon fick klart för sig att det inte var nästgårds sa hon: Jag tycker att du pustar på rätt bra (ja, jag fick ju värkar under samtalet och fick pausa då) du kanske ska ta och åka in på en gång. Nä, det går inte sa jag. Jag har barn hemma och min man har inte kommit än. Ok, du är välkommen när du kommer, sa hon, och så lade vi på.

Och jag andades, skrevade och roterade med höfterna, tänkte på att 'öppna upp' som ett mantra. Fascinerande nog fick jag till det bra med andningen. Varje värk var som värst genom första andetaget, in-ut, sedan avtog den. Så var det inte de tidigare gångerna. Då minns jag att smärtan stegrades till något slags kulmen, för att sedan avta. Jag tänkte att jag skulle känna hur öppen jag var. På utbildningen var jag nämligen en hejare på att bedöma hur öppna kvinnorna var, jag synkade med de erfarna barnmorskorna rätt igenom.

Det funkade inte. Jag vet inte om jag inte lyckades komma åt ordentligt när jag kände på mig själv, eller om jag var så väldigt mycket mer öppen än jag förväntat mig, att jag helt enkelt inte förmådde tolka vad jag kände. Jag minns att jag mådde intensivt illa. Ja men, man brukar ju bara må illa när bäbisen passerar spinae, tänkte jag och todde nog egentligen att jag mådde illa av att jag kände efter, lite "titta på läskigt sår", så där. Jag tänkte att det nog inte var någon bra idé att känna på sig själv - inte för mig i alla fall.

Värkarna var rätt tuffa. Jag var helt blöt av svett och tänkte att jag ville duscha innan vi åkte. När jag vinglade ner för trappan så kom Älsklingen hem. Klockan var elva. Jag redogjorde kort för vilka jag ringt och väskan och att Trollet fått kläder på sig och sa att jag ville gå och duscha. Det går rätt fort nu, sa jag innan jag gick in i duschen. För någon liten del av mig började väl ändå inse att det faktiskt gick rätt fort.

I duschen var värkarna för bedrövliga. Men HUR ska jag orka sitta i en bil med de här värkarna i över en timma? tänkte jag. När värkarna kom så hängde jag mot väggen och skrevade så gott jag förmådde för att öppna upp. Jag kände plötsligt hur vattnet gick, tittade ner och hann se att det var mörkt. Fan! tänkte jag. Fan! Meckigt fostervatten. Nu måste vi åka direkt. Så jag började ta mig ur duschen. Jag hann bara ut så fick jag lägga mig över toastolen i en värk. Sedan hann jag bara resa mig upp och dra på mig badrocken innan nästa värk kom. Det kändes som jag bajsade på mig - ja, ni vet vilken hang up jag har runt det där - jag tittade ner på insidan av badrocken och ja, en bajsklutt. Jag var en meter från toarullen när jag konstaterade att Jävlar! Det där var en krystvärk. Det här går för fort. Det här går åt helvete. Jag la mig direkt ner på golvet, skrek åt Älsklingen att ringa ambulans, för jag tänkte att nu måste vi ha hjälp här, och jag försökte desperat nå toarullen, en meter bort från mig för att torka bort den där bajsklutten. Ja ja, jag vet att jag är fånig. Intellektuellt sett så fattar jag naturligtvis att det inte går att föda barn utan att eventuell avföring pressas ut samtidigt. Det bara GÅR inte. Men känslomässigt...

Där låg jag på golvet med mina krystvärkar och efter en stund - som kändes jäkligt lång, kan jag säga - så stack Älsklingen in huvudet och frågade Skulle jag ringa ambulans, sa du? Jag hade nog inte behövt svara, för när han såg mig förstod han ju.

Ja, det är en förlossning som har startat här hörde jag honom säga i luren, och det imponerade ju föga på dem, förstås. Men för Älsklingen är 'förlossning' lika med utdrivningsskedet. Jag hörde att han talade om när jag var född, att graviditeten varit normal, att jag fött två barn tidigare och att de förlossningarna varit normala. Jag försökte ropa till honom att jag hade krystvärkar, för att han skulle säga det, men värkarna kom så tätt att jag inte kunde. Ja, hon ligger inne på golvet i badrummet hörde jag. Jo, jag kan gå dit och prata med henne. Det är krystvärkar fick jag ur mig när han öppnade dörren. Han vidarebefordrade det. Hon säger att det är krystvärkar och det här är tredje gången, så hon vet nog vad hon talar om sa han.

Då skickade de en ambulans och Älsklingen kopplades över till en barnmorska. Han har berättat att stackars Trollet kom ner från övervåningen mitt under det hela. Stackarn undrade förstås vad som hände. Gå upp igen och lek du! sa Älsklingen och Trollet vände och gick upp, utan att protestera.

Älsklingen upprepade för barnmorskan när jag var född, att graviditeten hade varit normal, att det var tredje gången och att de andra två förlossningarna varit helt normala. Och jag låg där med mina krystvärkar. När jag kände efter mellan benen så kände jag barnets huvud.

Nu får du komma hit! Huvudet är ute. Släpp luren! beordrade jag. Ta tag i huvudet och dra! sa jag. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Antagligen att han skulle dra i samband med krystvärkarna, det var bara det att de hade stannat av lite. Kanske var jag stressad av att bäbisen stod så länge där, jag vet inte. Trodde ni att doktorn skulle ha bra koll i det där läget? Ha ha! Älsklingen hade i alla fall vett att låta bli. Näe, jag vågar inte, den sitter för hårt. Försök att lirka fram en axel då sa jag. Och på något vi lyckades han få in ett finger under armhålan och värkarna kom igång igen så han kunde dra ut bäbisen. Lägg den här! sa jag och tog emot bäbisen på mitt bröst. Den andas inte! Bäbisen var blå och den rosslade. Vänd den upp och ner sa jag. Fråga mig inte hur jag tänkte. Jag har ju varit med på ett antal förlossningar, både vanliga och snitt, planerade och akuta och även katastrofsnitt. Jag borde ju veta hur man gör. Men instinktivt kände jag bara: "Luftvägshinder". "Upp och ner för att få ut det". Bäbisen andades inte ändå. Vad ska vi göra? pep jag. Jag vet inte! Ta luren! Hela tiden hade telefonluren, med en barnmorska i andra änden, legat på toastolen bredvid oss. Jag undrar vad hon tänkte, ha ha! Älsklingen tog luren. Lägg bäbisen på mammas mage, ta en handduk och gnugga på ryggen, ganska hårt. Det gjorde vi. Och bäbisen började andas. Är den ute nu? frågade barnmorskan, och klockade födseln till 11.21. Och mitt i detta kaos, tro det eller ej (det är nästan så att jag skäms att medge det), så fick jag för mig att jag måste se vad det var för kön, så medan jag höll det lilla blåa knytet upp och ner, så tittade jag in mellan benen. Det är en flicka! tjoade jag, och trodde knappt mina ögon.

Efter tio minuter kom ambulansen. Jag låg på toagolvet i min slaskiga badrock med Nassan på magen, nyduschad, men ändå så långt från fräsch man kan vara. De navlade av Nassan och bar mig på bår ut till ambulansen, och så åkte vi iväg till lasarettet. Trollet hade fått titta på Nassan innan vi åkte, fick jag reda på efteråt. Moderkakan hade jag kvar och jag hade rätt ont av den. På förlossningen fixade de Nassans navelsträng lite mer ordentligt och såg till att få ut moderkakan. Vilken lättnad! Sedan sydde de ihop mig. Jag var rädd att jag skulle ha spruckit sönder totalt när det nu gick så fort, men det var inte värre än med de andra två. Älsklingen anlände efter att ha kört barnen till Farmor och han höll Nassan så att jag fick gå och duscha. Sedan kunde vi gå raka vägen till BB.

Tänk! Tänk att jag fick en liten flicka, alldeles oplanerat, vid 48 års ålder! Det är väl inte så illa pinkat? :)