Istället för hirudoidsalva

Vad gör man när det blir riktigt fint väder? Tja, många tar nog av sig och går ut i solen. Jag för min del klädde mig heltäckande - om än tunt - och gick mig ut i skogen. Jag skulle promenera till närmaste sjö, hade jag tänkt, och jag hade sett en träskylt som pekade in på en stig i skogen. Med tanke på vilken myggmagnet jag är och hur förbaskat jag alltid rispar benen när jag går barbent i skogen, så garderade jag mig, som sagt, med långbyxor och långärmad tunika. Tämligen snart kom jag ut på en skogsväg och den ledde till sjön. Det var ordentligt gassigt, kan jag lova, och mina täckande kläder hade jag inte mycket nytta av, tvärt om, jag höll på att ånga bort. Jag var i alla fall glad att jag hade tagit gympadojor och inte stövlarna, det var svettigt nog ändå.

När jag kom fram till sjön efter en timma och fann en liten strand med uppdragna båtar, så drog jag glatt av mig skor och strumpor och svalkade mina stackars fötter i det svala vattnet. Så här skönt var det:

När jag vadade omkring där i vattnet så fick jag syn på ett gammalt fiskhuvud som låg och guppade på bottnen. På huvudet satt några konstiga svarta gummiliknande ringar. Jag böjde mig över och tittade och tittade. Men var ÄR det där för konstiga ringar? tänkte jag men kunde inte för mitt liv klura ut vad det var så jag vadade vidare, nöjd och belåten.

Ser ni ringarna? Det vita fiskhuvudet i mitten, ett glassburkslock ovan till vänster, ett vasstrå rätt över och så ringar nedom, märkta med pilar (som inte blev så tydliga som jag hade hoppats, ja förutom att själva fotot i sig lämnar en del övrigt att önska).

När jag började närma mig fiskhuvudet igen fick jag syn på dem, decimeterlånga svarta lillfingertjocka "maskar" simmade omkring, tre stycken. Yäck liksom! Där hade jag gått och plaskat med mina rara små fötter i ett stim blodiglar.