Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Lagerlöf. I synnerhet har jag haft svårt för hennes kärleksskildringar. Och DÅ blev hon kär i honom. Jag har tyckt att det har varit något barnsligt, töntigt över det hon skriver. Och hela tiden har jag hört påpekas att hon minsann är så psykologiskt insiktsfull, en riktig föregångare. Jo pyttsan! Mänskligheten hade inga psykologiska insikter förrän Lagerlöf plötsligt kom och bjöd på dem och frälste världen. Eller?
Usch, nu börjar jag känna mig vanvördig, med allt mitt hackande. Faktum är att jag börjar tycka att det är kul att läsa Lagerlöf. Jag gillar det där sagoaktiga, övernaturliga, som bekant. Det här är en riktigt trivsam spökhistoria - och faktiskt inte alls särskilt töntig när det gäller kärleksskildringen. Kan man gott läsa om man inte redan gjort det!
Löwensköldska ringen är en bitter och spöklik ödessaga om de dödas liv och om växande ofärd. Historien om familjen Löwenskölds ring får konsekvenser för de båda följande romandelarna: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Här sås fröet till den förbannelse som vilar över den gemensamma huvudpersonen - Charlotte. Charlotte Löwensköld är ett oförglömligt porträtt av en ung kvinna - glad, stolt och vital - och en humoristisk och ömsint berättelse om hennes båda omaka friare. En mästerligt komponerad roman som hör till Selma Lagerlöfs ljusare berättelser.
(Ja ja, jag erkänner väl då. Jag HAR inte läst varken Gösta Berlings saga eller Nils Holgerssons resa. Fy bajs på mig!)
2 kommentarer:
Trilogi? Ooopsa, har jag också missat.
Ja, även solen (-ar) har fläckar, vettu! :)
Skicka en kommentar