Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken

Det måste ha varit 1983. Jag hade gått ut gymnasiet och jobbade i hemtjänst på Söder. När jag kom in på lokalen (som det kallades, stället vi utgick ifrån) en eftermiddag satt två av mina kolleger och såg lite pillemariska-skärrade-fniss-underliga (svårbeskrivet, som ni förstår) ut när den ena sa Vill du hålla i min AIDS-tändare?! och sträckte över sin tändare till mig. Jag satt och höll den i handen när hon berättade att hon varit uppe på SÖS med en av sina tanter, och när hon satt där i rökrummet och väntade hade det kommit fram en liten smal, tämligen feminin kille till henne och frågat om hon hade eld. Hon gav honom tändaren, han tände sin cigarett och gick fram till en mynttelefon som satt på väggen en bit bort. Sedan hörde hon honom säga i luren Ja, de säger att jag har AIDS.

Trettio år senare tänker jag fortfarande på killen, som jag aldrig sett, och undrar vem han var och hur det gick för honom. Ja, hur det gick för honom vet vi ju alla. Han dog. Men jag undrar i alla fall. Hur gick det till. Jag antar att jag kan vara jäkligt glad att jag slipper veta.

Naturligtvis skäms jag en smula över hela episoden. Men det var ju så nytt. Man visste så lite. Det var exotiskt och mycket avlägset. Jag kände inga (öppet) homosexuella då. Hemskt var det ju, förvisso, men inte hemskare än att barn svälte ihjäl i Afrika, människor lemlästades i krig, ett överlastat tåg körde ner i en flod i Indien...

Tidningsrubrikerna minns jag inte, lika lite hemska uttalanden av präster, politiker, läkare m fl. Det jag minns är bilder av kakektiska AIDS-sjuka män med ångest i blicken. Jag kan inte heller minnas att jag kände någon rädsla för homosexuella eller för att jag själv skulle drabbas. Jag har liksom aldrig haft några problem med att vissa människor är homosexuella - för så är det ju, det är inte den homosexuella som har problemet - vilket jag kan tycka är lite underligt med tanke på en homofob far och en mor som ska ha haft en komplett fasansfull lesbisk tysklärare i sin ungdom, så hemsk att hon än idag har svårt för tyska. Vad nu detta skulle ha att göra med den fasansfulla kvinnans sexuella aktiviteter är en annan femma, men så är det ju med homofobi, som i allmänhet tar fasta på sådant som inte har med saken att göra. Uppenbarligen ansågs kvinnans sexuella läggning vara så viktig information i sammanhanget att den måste delges mig.

Jag såg Torka aldrig tårar utan handskar när den gick på tv och den var ju så fantastiskt bra att jag måste läsa (lyssna på) boken också. Det kan ju vara lite si och så att både se filmen och läsa boken, men inte i det här fallet. Bok och tv-serie förstärker varandra, skulle jag vilja påstå, med bokens möjligheter att lägga till fakta och kommentera. Så fantastiskt bra! Och att höra Jonas Gardell läsa tillförde ytterligare en dimension.

Obligatorium!

Jonas Gardells första bok i en romanserie som tar läsaren med storm. Torka aldrig tårar utan handskar är en roman om när aids kom till Sverige och Stockholm under 80-talet. Kritiken har varit strålande: alla borde läsa den! Boken är även aktuell som TV-serie.

När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde.

Det här är min och mina vänners historia.


"Obligatorisk läsning!" /Andres Lokko, Kristianstadsbladet

"Som sorgesång, som påminnelse, som vidräkning, som återupprättelse, som kärleksförklaring, och inte minst som ytterst angelägen historieskrivning, ger den allt jag kan önska." Paulina Helgeson, SvD

"Min känsla, redan nu, är att Gardell skriver modern svensk litteraturhistoria." /Jens Liljestrand, DN

"Första delen i Gardells planerade trilogi bjuder på en gripande och tankeväckande läsning, skrivet av en författare i högform." Peter Olsson, Skånskan

"Det är svensk historia, ett utvandrarepos" /Ulrika Milles, SVT