Jag minns att jag undrade hur jag skulle reagera den dagen jag träffade en HIV-smittad för första gången. Förnuft är en sak, känsla en annan. Senare berättade en kollega till mig om hur rädd hon var att hennes syster skulle smitta hennes barn. Jag vet ju, jag VET, men ändå är jag så rädd, jag är så rädd att hon ska smitta mina barn. Nej, de går inte alltid hand i hand, förnuft och känsla. Så är det.
I själva verket blev det helt odramatiskt. Jag gick som usk-praktikant på Öron 1990 när det kom in en HIV-smittad ung kvinna. När vi gick runt med fikavagnen och jag kom in till henne så låg hon och sov, så jag smög ut igen. Men så mindes jag den besvikna minen jag sett hos flera patienter när de insett att de missat fikavagnen, trots att det knappast var kört att få fika och bulle för den sakens skull, så jag smög in till henne igen. Jag satte mig på sängkanten, strök henne försiktigt över armen och frågade om hon ville ha fika eller sova vidare. Hon ville sova vidare.
När vi kommit en sal bort kom hon utspringande från rummet. Var det du som var inne hos mig? frågade hon. Jo, bekräftade jag, det var det. Jag vill nog ha fika i alla fall sa hon.
Fjantigt kanske, men för mig var det en oerhörd lättnad att det var så totalt oladdat. Att jag överhuvudtaget inte reflekterade över det hela förrän efteråt.
Det är svårt att skriva något speciellt om del 2. Det är rätt länge sedan jag lyssnade på den och jag minns inte riktigt var den första slutar och den andra tar vid. Inte heller riktigt var den här andra slutar. Jag bär med mig storyn som en helhet, inte som delar. Och eftersom jag sett tv-serien, så vet jag ju redan vad som händer och det är inte riktigt så att jag går och väntar spänt på en fortsättning för att veta hur det går - även om jag nu ser fram mot fortsättningen eftersom hela serien är så jäkla bra.
Men vet ni, mitt i allt detta hemska så är det jag har svårast att förlika mig med Benjamins föräldrar. Deras handlande är för mig helt obegripligt, helt oacceptabelt och helt oförlåtligt.
Kvar som en ishacka i magen sitter också minnet av det lilla barnet (som nämns i inledningen av någon av böckerna) i en säng på ett sjukhus med en skylt med texten Får ej vidröras uppsatt invid sig.
Kanske beror det på begränsad förmåga hos mig att identifiera mig med dem som levde mitt i detta. Kanske har jag lättare att relatera till det här med barn och föräldrar-barn, jag som är mitt uppe i småbarnsåren.
Annars är det nog Reines historia som svider mest. Jag har inget tydligt minne av honom från tv-serien, men i boken är han framträdande. Där finns också 'det övergivna barnet', när jag tänker efter. Uppenbarligen något som sitter djupt i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar