Rikitikitavi

Vad skulle man läsa efter Torka inte tårar... om inte Rikitikitavi. Nå ja, det går ju att dra vissa paralleller, men det var faktiskt en slump att det blev den. Jag har alltid varit oerhört förtjust i Rikard Wolff - den rösten, den rösten! - och när den stod där framför mig när jag kom och skulle ha en ny bok att lyssna på, så var det ju bara så självklart.

Jag såg faktiskt Rikard Wolff som teaterskoleelev i Affären Danton på Unga Klara. Det var min vän Fredrik som drog med mig dit. Själv hade jag inte mycket koll. Jag älskade Affären Danton. Det enda jag var medveten om då var att Philip Zandén var med. Han var rätt känd. Jag minns också att det var två elever från Malmö med. En av anledningarna till att jag minns det såpass väl är att de var ute bland publiken i pausen och - kan jag verkligen minnas rätt?! - stod i kön för att köpa... ja, vad? Kaffe? Ett vagt minne av Zandén ganska nära mig och de andra två, en mycket lång. De verkade, ja, vad ska jag säga, uppe i varv.

Först några år senare när jag plockade fram programmet såg jag att det var Rikard Wolf och Björn Kjellman som var eleverna. Amanda Ooms var också med, vid det laget var hon också känd. Helge Skoog kände jag inte till när jag såg pjäsen, men borde naturligtvis gjort. Var inte Ann Petrén* med också?

Fånigt nog sitter jag och väntar på att detta ska komma i boken. Hur han såg mig där i kaffekön och aldrig kunde glömma mig. Ha ha, nej, naturligtvis inte! Men att han var elev i Malmö. Det kom. Affären Danton kom också.

Ja men, det är så bra. Så jävla bra. Han är så bra. Bara att höra hans röst är en fröjd. Kan det finnas en bättre Scar än han? Omöjligt! Lejonkungen måste vara inspelad på femtielva språk. Det bara kan inte finnas någon bättre Scar. Jag är 100%-igt övertygad.



Tyckte jag om honom innan, så tycker jag ännu mer om honom nu. Framförallt är jag imponerad av den ömhet och totala brist på agg och vassa pikar som han beskriver sina x med. Självinsikten. Ödmjukheten. Den enda som han möjligen antyder en liten vass tagg emot är Jan Guillou som kallat honom 'pederast'. Den är ytterligt diskret - och ytterligt befogad. Och som han beskriver Mona Sahlin! Och Lena Nyman! Nog anar man att hon inte kan ha varit särskilt lätt alla gånger, men hela tiden denna ömhet.

Ja, AIDS är med här också. De drabbade vännerna. Förtvivlan. Men det är inte  huvudtemat, förstås.



Men åter till det här med AIDS. Varför minns jag inget av de vidriga uttalandena, inget av de kränkande rubrikerna, löpsedlarna? Varför minns jag ingen rädsla? Det enda jag kan minnas är av relativt sent datum - tror jag. En prostituerad HIV-smittad kvinna som inte vidtog krävda försiktighetsåtgärder utan förvarades någonstans. HIV-mannen - var det så han kallades? - en iranier som jobbade som taxichaufför och hade flera sexuella relationer utan att tala om att han var smittad. Han flydde sedermera landet. Är det inte lite lustigt att de enda jag minns när det gäller HIV/AIDS, smitta och riskbeteende faktiskt är två heterosexuella?

Vad minns jag mer? Ett vagt minne av en läkare i tv som pratade om säkert sex mellan homosexuella, så här i efterhand undrar jag om det inte var Pehr-Olov Pehrsson. Någon läkare till minns jag vagt, vad 17 hette han nu igen? Morberg? Men jag minns bara lugn och någon slags saklighet. Jag minns Club Timmy. Man gick förbi det när man kom upp från Södra station på den tiden, och jag gick min vårdbiträdesutbildning snett mittemot. Men jag fattade aldrig vad det var. Noaks Ark minns jag, fast först då det låg på Drottninggatan. Sighsten Herrgård minns jag förstås. Och jag minns att jag anade att Jacob Dahlin faktiskt dött i AIDS, trots att det aldrig sades något om det. Jag sörjde honom. Vilken förlust!

Varför minns jag ingenting av det hemska utom sjukdomen i sig?

Var jag så jävla blind?



* Nä, hon var inte med. Men en del andra.