Njae

Jag började lyssna på Orlando. Eva Frölings röst var synnerligen behaglig, men jäklar vad illa hon läste. Som en nyhetsuppläsare som inte "gått kursen" och ständigt betonar fel ord i satsen. Jag blev så irriterad att jag bestämde mig för att gå och låna en ny bok istället, och det gjorde jag också. Men så på hemvägen så njöt jag ändå så av den vackra texten och den behagliga rösten, att jag inte kunde förmå mig att byta bok. Så, jag fortsätter väl att lyssna. Två nya böcker ligger i ryggan och väntar om jag tröttnar.



P. S. Jodå, visst har jag åkt mina 5 km idag också :)

Liten inblick i mitt äventyrliga liv

Så var det -20° igen. De har gjort spåret på åkrarna här bredvid längre, så nu är det i alla fall 5 km, trodde Älsklingen. Han brukar vara bra på att uppskatta sådant. Vi har varit ute och åkt båda två. Inte samtidigt förstås. Det går inte med ungarna.

Det är skönt med skidor, för det är inte jobbigt fastän jag är helt otränad och helt och hållet nybörjare. Som med simning, som heller aldrig är jobbigt, även om man är otränad. Och inte får man särskilt mycket träningsvärk heller. Att gå är heller aldrig jobbigt, även om man är otränad och pinnar på, snabbt och långt. Springa och cykla, däremot, är rent vidrigt innan man tränat upp sig lite.

Jag tog mig i kragen och rensade ut det sista av julen, slängde ut julstjärnorna och åkte till växthuset och köpte rosa fönstervivor istället.

Vi har ätit marängsviss till efterrätt (minsann!) och kvällen ägnade jag åt att flytta ner böckerna till de nedersta hyllorna, där det varit tomt det senaste ett och halva året på grund av Trollets destruktiva framfart.

Jag undrar när jag ska börja fatta att jag ska till medicinakuten på måndag.

Drömmar

Grannen är gravid. Jag är avundsjuk. I förrgår natt drömde jag att jag också väntade barn. Jag var så nöjd trots att jag var (och är) väl medveten om det mindre lämpliga i det hela. Jag är för gammal, men jag är inte färdig med mitt barnafödande. Det blir man aldrig, säger en del. Min gynekolog berättade att hon haft en 80-årig kvinna som bestämt hävdade att hon inte alls var klar med sitt barnafödande.

Igår natt drömde jag mardrömmar, à la 'Darling Jim', hela natten. Jag vaknade och fortsatte drömma, vaknade och fortsatte. Min arma, mycket milda, rara och timida mellanfaster förvandlades i drömmen till ett moster Moira-inspirerat (antar jag) monster.

Igår gick jag och lade mig när jag nattat ungarna, läste en halvtimma och sov sedan som en klubbad säl hela natten. Inga drömmar. Åtminstone inga jag minns.


(Och bilden är snodd efter en bildgoogling på 'dreams')

Darling Jim

Första delen var så obehaglig, så olustig att jag mådde rent fysiskt illa. Men så är jag en känslig typ också. Men jag kunde inte sluta lyssna.

Jag blev rent irriterad över att berättelsen var så osmaklig. Jag som slutat läsa deckare för att jag är så less på alla excesser i våld och tortyr och alla extrema avarter.

Den följde mig i drömmen, bet sig fast i mina tankar, invaderade min hjärna. Men antingen vande jag mig, eller så blev den mindre olustig med tiden. Egentligen rätt fascinerande. Annorlunda. Inte vad jag brukar läsa. Definitivt inte! (Ja, bortsett från att jag brukar tilltalas av det övernaturliga draget, då)

Jag ångrar den inte.


Det skulle vara intressant att höra vad någon annan tycker om den.

Mandom, mod och en morsk Scylla

Idag känner jag mig lite sturskare. Jag må vara en mespropp när jag är ny på något, men jag tar mig hyfsat snabbt och med några subacromiala injektioner i bakfickan känns det nu helt odramatiskt. Det är de stickningar jag aldrig gjort förut som känns olustiga, för att jag är så rädd för att göra illa och/eller skrämma slag på patienten med min tafflighet.

Jag har haft lite otur med min reumaplacering eftersom de flesta är på konferens och det kommer rätt få patienter och därmed blir få möjligheter att öva på att sticka. Inte ens särskilt mycket svullna leder har det varit att klämma på. Det blir nog bra ändå.

Idag har jag inte ens gått och bävat för medicinakuten. Men det kommer nog tillbaka. Jag undrar hur det kommer att kännas att trava in där i fikarummet på morgonmötet igen. Hu!

Nå ja, lite halvmorsk i alla fall.

Du ska inte tro att du är något

Trött huvud. Trötta axlar. Trötta käkar.

Kanske försöker jag krypa in i mig själv och gömma mig inför stundande månad på medicinakuten.

Ja men är jag tokig eller rent av bara tokig?



(Sången har alltid givit mig samma ihåliga känsla i magen som jag just nu känner alldeles utan sång. Och Bobby Gentry påminner utseendemässigt den kursare som alltid fick mig att känna mig sämst, minst och mest värdelös. Ja ja, och så jobbar vi på med att trycka ner oss själva i skorna. Heja Dr Mindervärdig!)

Att sätta ord på

Ännu när jag börjar skriva detta vet jag inte om jag bör sätta ord på det. Ord på det som mina tankar så uppenbart inte vill ägna sig åt. Så fort jag börjar tänka, så flyktar tanken vidare, bort, vill inte stanna. Jag tänker tanken, men känner den inte, tankar inte tanken vidare. Mår tanken bäst av att förbli otänkt? Mår jag bättre av att ta det till mig?

Mitt kirurghalvår är avslutat. Avslutat kirurghalvår innebär inga mer operationer. Där, precis där, slutar jag tänka. Vägrar känna. Så även nu.

Under hela kirurghalvåret höll jag då och då på att traggla ligaturknutarna. Jag fick till första lätt som en plätt, men den andra var borta, jag kunde omöjligt få till den, hur mycket jag än försökte. Så länge på kirurgen utan att komma mig för att fråga någon om andra delen av knuten! Jo, en gång frågade jag en kirurg, mitt i maten, men hon hade den i ryggmärgen och kunde omöjligt sakta ner den så pass att hon kunde lära mig den.

På röntgenjouren i fredags. Direktuppkoppling till en opsal där de stod med en galla. (Röntgenläkaren ska titta när de sprutar kontrast i gallvägarna och se att de inte snört av fel). Jag hörde pratet i opsalen, kände igen rösterna. Längtade dit.

När min handledare godkänt bilderna, stängde vi ner och gick och satte oss. Jag drog upp en ligaturtråd ur fickan och satte mig och knöt hela tråden ut, utan att tveka det minsta.

Minne

Jag har gått kvällsjour och travar backen upp mot den lilla parkeringen. Klockan är runt midnatt. När jag går fram till stolpen för att dra ur motorvärmarsladden ser jag något som rör sig i ögonvrån. En katt? tänker jag och tittar upp.

I snön, under den stora granen, i ljuset av lyktorna längs gångvägen, sitter två kaniner. De är viltfärgade. Jo, det är kaniner, konstaterar jag, inte harar. Finns det vildkaniner här?

Det är alldeles tyst. Mjuk tystnad och gnistrande snö. Kaninerna betar och verkar inte bry sig det minsta om min närvaro.

Det är som att kliva rakt in i sagan.

De reagerar inte när jag går till bilen med min sladd. Inte när jag slår igen dörren. Inte när jag startar motorn och åker iväg.

Jag har inte sett dem sedan dess.

Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Jag gillar Bodil, gör jag. Och hon är ju för söt med sina mullvadar.

Om Bodil läste det här - vilket hon inte gör - skulle hon säkert haft lust att ge mig en fet smäll för det där. Men nu läser hon ju inte, så då kan jag skriva att hon är, ack, så söt med sina mullvadar.

Bodil gillar Szymborska, inser jag. Bara en sådan sak! (Jag tillstår att jag inte kunde placera titeln, även om den verkade bekant på något vis). Jag har ett gott öga till alla som gillar Szymborska och alla som gillar katter - förtjänt eller inte. I Uppskovsgiven finns det, för övrigt, också citat av Szymborska.

Olyckan kommer aldrig ensam, olyckan kommer i stim, den frågar inte efter om kvoten är fylld eller om den kommer lägligt.
Den bryr sig inte om att det är jul, den frågar inte som du har tid eller om du har fått nog.
Den väger inte din börda innan den lgger till en till.
Ett ögonblick skonad och sedan slår den till i stort och smått.

Så skriver Bodil. Bara en sådan sak!

Förnumstig lördag

Efter en lång, skön frukost dukade jag av, vek lite tvätt, körde igång en ny maskin och gick ut för att hänga den färdigtvättade. Jag passade på att slänga sopor och mata fåglarna. Sedan satte jag igång och bakade brytbröd till lunchsoppan och tärnade tre kilo högrev till grytbas. Vid lunch var det klart, Draken fick sin älskade soppa med nybakat bröd, och brytbullarna som blev över frös vi in. De får bli frukostbullar framöver. Det är förunderligt hur hembakat fryst bröd kan smaka bättre än "färskt" köpebröd. (En mycket ilsken text om detta ligger och gror i mitt inre). Fyra grytbaser finns färdiga och en av dem ska bli grönpeppargryta till måndagsmiddagen. Resten hamnar i frysen.

Efter lunch behövde Trollet sova middag, så vi gick upp i min säng och han fick snutta lite. Och gissa vem som somnade. Ja, inte var det Trollungen. Blä, när jag vaknade var jag tröttare än trött och surare än surt efter att ha drömt en massa skit. Men Älsklingen hade satt på kaffe, och efter att ha fått i mig en kopp drog jag på mig skidorna och hasade ett varv runt åkern. Jag ser säkert ut som en riktig mupp, men det bjuder jag på. Det viktiga är att jag kommer ut.

Jag har - för ovanlighetens skull - lagt på mig några kilo efter jul, och kläderna är trånga. Jag hatar trånga kläder. Jag har kommit på mig själv med att ta gigantiska portioner - Älsklingen instämde roat när jag konstaterade detta - och jag har inte sovit bra det senaste, något som jag faktiskt brukar göra. Det förunderliga är att mina små fjantiga skidturer verkar ha räckt för att få ording på min mat-och-sovklocka. Så lite det behövs!

Så skönt med en dag då jag både känner att jag har uträttat en massa, tagit det lugnt och gjort sådant jag tycker är roligt och värdefullt.

Bra dag.


(Och jäklar vad präktig och förnumstig jag låter)

Boktok (fast inte Siv)

Strax före jul går jag in bokhandeln på stan. Det är då jag hittar Inspiration. Förutom den köper jag en anteckningsbok i vårgrönt med präglade fjärilar, en anteckningsbok i svart med skimrande trollsländor och ett litet anteckningsblock med hårda pärmar med påfåglar, guld och blå glasstenar som stängs som ett kuvert med en liten magnet Jo, kitschigt värre, men bland det finaste jag vet är skimrande trollsländor, färgen på påfågelfjädrar, fjärilar och vårgrönt. När jag går ut ur butiken är jag l y c k l i g.


Sjukhusbiblioteket är ypperligt. Lite pö om pö upptäcker jag det. Går på upptäcktsfärd. Och jag förundras över hur mycket nytt, hur mycket bra där finns. Mest har jag lånat ljudböcker till mig och barnböcker till Drakungen.

Efter att ha sett Uppskovsgiven stå utställd framme vid lånedisken, inser jag att där finns trädgårdsböcker också. Jag letar upp trädgårdshyllan, som är imponerande. I hyllorna intill står andra lockande blädderböcker.

Jag hittar Vinterns söta, Långsam mat – och lugnare liv, Vintermat, en resebok om Marocko och Svenska trädgårdar. Sedan tyckte jag att jag måste begränsa mig.

När jag går ut från biblioteket med min bokkasse är jag l y c k l i g. Det rent av kvillrar i magen av pur förväntan. Jag vet att jag aldrig kommer att laga till tryfflarna eller fudgen, men jag blir lycklig bara av att se de två systrarna i snölandskap med en korg full av lussekatter. Lycklig av att bläddra, titta på bilderna, skumma igenom recepten.


Några dagar senare går jag in på Borlänge bibliotek. När jag kommer ut med min påse innehåller den: Bodil Malmstens Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Kom och hälsa på mig om tusen år, Paolo Coehlos Alkemisten, Jeanette Wintersons Skapelsens kön och Virginia Woolfs 'Orlando' som CD-bok (Jag älskar filmen. Vågar jag lyssna på boken?) och tre böcker till Draken. Och jag är l y c k l i g.

Jag måste vara galen. Fyra böcker! Jag som knappt hinner läsa en innan lånetiden är slut som saker och ting ter sig i livet just nu. Men jag är en l y c k l i g galning.

Det var den semesterdagen

Den där tvångskursen i försäkringsmedicin, som jag planerat hela veckan efter, blev inställd. Det är väl typiskt?! Nå väl, jag beslutade mig för att ta en dags semester, jag var ju så trött och ämlig. Jag hade tänkt att jag skulle ligga i sängen och läsa hela dagen, förutom en liten sväng runt åkern på skidorna. Ganska ofta planerar livet annorlunda.

Igår var jag, istället för att ligga i sängen och läsa, hemma med sjuka barn - för övrigt mitt livs första VAB-dag. Så kan det gå. Så där väldans sjuka var de nu inte, ungarna, men Älsklingen blev uppringd från dagis dagen dessförinnan och ombads komma och hämta sin lille pilt som låg där på en soffa, helt utslagen, och sov. När jag hämtade Trollet meddelade dagmamma att han hade temp, men verkade pigg. Antagligen var det en reaktion på vaccineringen dagen innan.

Vi hade det riktigt mysigt här hemma. Jag kunde ligga och läsa lite i sängen ändå. Och en tur på skidor tog jag på kvällen, sedan ungarna lagt sig.

Moahaha

Hör det diaboliska skrattet!

Ni trodde väl inte att ni skulle slippa de här bara för att jag inte skriver på Fallfrukt längre?!

:)

(Jo, ni ser alldeles rätt, det är en U T H U S V Ä G G)

Även en tusenmilaväg...

Jag skrev i mitt block som jag använder när jag inte kommer åt datorn:

Det svåra är att skaffa sig vanan. Jag har gått lilla rundan runt byn några kvällar nu. Det tar på sin höjd tio minuter. Men det viktiga är inte hur långt jag går - även om det sannerligen inte skulle skada med en timmas promenad dagligen. Det viktigaste är att jag kommer igång med vanan.

Så köpte jag skidorna och tänkte:

Promenad eller skidor. En liten liten vända varje kväll. Det kan jag göra sedan ungarna somnat. Det fungerar.

Längre hann jag inte. Dagen därpå, igår, var jag tvärskruttig. Efter tre dagar med lätt huvudvärk från morgon till kväll tillkom halsont. Och jag var trött, så förbålt trött. Det blev ingen promenad och inga skidor. Jag gick och lade mig istället. Klockan åtta. Halv nio sov jag.

Tjihooo!

Idag har jag köpt ett längdåkningspaket. Billigast möjliga, 1500 plus stavar. Det duger gott åt mig. Det är 30 år sedan jag stod på ett par skidor. I över tio år har jag längtat efter att få åka. När Trollet somnat drog jag på mig Älsklingens gamla skidbrallor och en fleece och stack ut på åkern här bredvid. Bara en liten sväng för att känna på. Nu ska jag hoppa in i duschen och lägga mig och läsa. I morgon gyn.

Uppskovsgiven

Dagbok från en läkande trädgård

Vacker bok. Vackra bilder. Vackra ord. En imponerande kvinna.

Helena har levt med myelom i 13 år.

Borta

Vart tog Bore vägen, med sina gnistrande juveler?
-3° och gråare än grått.
Och all den vackra rimfrosten har försvunnit.

Medicinska memoarer

Tack för tipset, Siv! Den var helt klart läsvärd. Så här lång tid tog det för mig att finna den, komma till skott och läsa ut. 400-sidorsböcker tar tid för mig, eftersom det är så sällan jag kommer åt att läsa mer än någon kvart då och då. Det är lättare med lyssneböckerna, jag har 80 minuters lyssnartid varje vardag. Visserligen tar det längre tid att lyssna ut en bok än att läsa ut den, men den sammanhängande tiden om 40 minuter per pass och regelbundenheten, två gånger om dagen alla vardagar (+ jourdagar) gör att det blir mer flyt. Jag hinner komma in i boken och det går inte så långt mellan gångerna att jag hinner glömma bort.

Och kär blir jag i Jersild när jag läser:

Värre var det med de korttidssjuka, de som sjukskrev sig en dag då och då, kanske ett par måndagar i månaden. Det ansåg förstås vara ett oskick, men en närmare granskning visade att fenomenet inte var så enkelt. Några var förvisso sådana som utan skrupler försökte utnyttja statens generösa sjuklöneregler, och av dem kunde man kräv läkarintyg från första sjukdagen. Andra skulle inte ha fungerat alls om de inte kunnat vara borta en dag då och då. Alla människor är inte stöpta i samma form [min fetning], några behöver extra ledigheter för att hålla näsan ovan vattenytan. Det kunde röra sig om någon kronisk åkomma som ledbesvär eller en komplicerad social situation, kanske med ett barn hemma som ofta var sjukt. Eller att den anställda började närma sig övre åldersgränsen. Eller så hade personen i fråga aldrig haft någon hundraprocentig kapacitet. Synen på arbetsförmåga var - och är! - ju mycket stel. Att alla skall kunna jobba heltid från sena tonår till en bit över sextio stämmer helt enkelt inte med verkligheten.

Så sant, så sant! Kanske den primära lärdomen att ta till sig som doktor (Nej, sorry KI, den primära lärdomen för en doktor är inte att räkna ut fryspunktnedsättning på urin och heller inte att rita upp strukturformler för nukleinsyror och essentiella aminosyror). Att ta till sig som människa.

Att böra

Vita liljor

granatäpplen

och champagne

borde man unna sig oftare

Avbockat

Igår gjorde jag mitt sista pass på ortopeden. Därmed är mitt kirurghalvår avklarat. Bara resten kvar.

Nu två veckor valfritt. Det blir gyn, hud, reumas "stickmottagning" och en röntgenjour. Och så en obligatorisk kurs i försäkringsmedicin, som händelsevis råkar gå just de här veckorna.

Hip hip...

Igår stod jag på tre primära höfter. Med lyckorosiga kinder höll jag hakar, diatermerade, sög, klippte, hamrade, låste ben mellan mina, sydde och staplade (ja, alltså det svengelska verbet) och fick den stora äran att sätta på själva proteskulan, ha ha - alla tre gångerna.

Det ser rätt osmakligt ut när man luxerar ut höftkulan och sågar av den. Så här ungefär, för den som är lagd åt det hållet. Det är lite osmakligt överhuvudtaget med det där sågandet, raspandet, fräsandet och hamrandet och ben i vinklar som det normalt inte borde kunna inta. Tur att man inte är äckelmagad.

Äckelmagad eller inte så var det baske mig inte långt ifrån att jag gick i golvet första gången jag kände lukten av cementen. Herreminje vilken stank! Det som luktar så gott! sa opsyrran och op-uskan och operatören. Igår gick det bättre. Den opsyrran och vaktande opsyrran tyckte också att det luktade gott. Och operatören beklagade att han inte längre kunde känna lukten, för han visste ju att det luktade så gott.

Bah, tacka vet jag Sterilium! Och gissa, förresten, vad jag har för något på hyllan i mitt skåp ;)

Ja, så gick det med den saken

Varje dag har minst en text som vill bli skriven. Men om datorn någon enstaka stund är ledig, så kan jag ge mig f-n på att denna undermåliga teliauppkoppling är nere. Om och när jag väl kommer till, är lusten borta och jag för trött.

Idag när jag skulle åka hem från jobbet så startade inte bilen. Hej och hå, vad den nästan splitternya Toyotan var bra då! Lamporna signalerade att elsystemet lagt av. När Älsklingen kom farande för att hämta mig, med trötta ungar instuvade i gamla SAABen, mätte han att batteriet var i det närmaste slut. Hur då, liksom? Men inte sjutton startade bileländet, trots startkablar. Den bara viftade lite planlöst med vindrutetorkarna, blinkade med bakljusen och tände backljuset och lät lite som om något fladdrade i en ventil.

Vid sjutiden var vi hemma. Och där försvann orken och lusten för ännu en dag.

Rena värmeböljan

Från temperaturer runt -25° har det nu stigit till -14°. Dagtid. Under den kalla tiden har vi eldat i både kakelugnen och vedspisen, köpt hem ytterligare en säck solrosfrön till fåglarna och utfodrat skatorna med matrester. De är bra, skatorna, de äter allt. Jag hoppas att de flyger här över mina rabatter och bajsar ordentligt, som tack för maten.

Vattnet i tvättstugan frös plötsligt för oss, och tvättmaskinen gick inte att köra. Nu har vi tinat det med hjälp av en kupévärmare och aluminiumfolie, och maskinen går i ett för att hinna i kapp.

Det är skönt att kunna gå ut utan att det värker i ansiktet. Vitnos, som vi fixade åt i uthuset - den delvis isolerade verkstaden - när det var -30° och de hotade med ännu kallare, är nu utsläppt i sin hage igen. Här sitter han i sitt gömsle och mumsar hö. Särdeles trevlig kanin. I morse när jag kom ut gjorde han riktiga krumsprång, som en annan lipizzaner, och sprang runt, runt. Goskanin!

Fyrväktaren

Första halvan var helt förunderlig. Trots att jag tyckte mycket om Regina Lunds inläsning, längtade jag efter att ha boken i mina händer. En text man läser själv blir mer intim. Man kan vandra som man vill i den. Läsa om. Smaka på orden.

Andra halvan var något mindre förunderlig.

Jag ska skaffa boken. För jag måste få ha orden själv. Inte bara höra dem. Hur bra hon än gjorde det, Regina.

Kitschvarning

Från mitt tallris, pynt i silver, vitt och glas. Julgranen var betydligt mer färgglad med pumlor och glasfåglar i alla de färger, gammaldags glitter och för första gången i mitt liv - enligt Älsklingens önskemål - stjärna i toppen. Jag är van vid spira. I enriset hade jag halmfigurer och små tomtar.

Om vi - mot förmodan - skulle få allrummet renoverat till nästa jul, ska jag baske mig ha en hel gran här uppe i silver-vitt-glas. Om inte annat ska jag komplettera med några silverfåglar och vitfrostiga kulor till nästa år.

Och kanske några fler glasänglar.

Mars?

Vad är det för himlakropp som står så vacker, straxt motsols Orion på kvällshimlen? Är det Mars? Jag begriper inte vad det annars skulle vara. Men den är så stor. Gulröd som Betelgeuse, men större. Det är inte Jupiter, och definitivt inte Venus - det är helt fel halva av himlavalvet. Mycket vackert!

När jag får överläkarlön ska jag köpa ett teleskop :)

Kalejdoskop

Jag hittade den i bokhandeln någon tid före jul. Då hade jag ännu inte läst Häxan från Portobello och således inget alls av Coelho. Jag kunde inte låta bli. De färglada kelejdoskopliknande bilderna smälte mitt hjärta och frammanade den lilla flickan i mig. Hon som ser diamanter i snön. Hon som kan titta i timmar i ett kalejdoskop eller följa de flytande, flyende stjärnorna i en trollstav. Hon som fortfarande kan kliva raka vägen in i sagan. Hon som ser det förunderliga.

När ork och lust tar slut

Här ser hemskt ut. Barrande julgran. Barrande enris. Barrande tallris. Vissna julgrupper. Dammråttor och katthårstussar. Kattsand utanför lådorna. Allmänt fläckigt, odammsuget, otorkat och oputsat. Den rena tvätten ligger i två Ikea-bagar, och blir aldrig urplockad. Stryktvättkorgen är överfull.

Trollungen pusslar och pusslar och det ligger pusselbitar överallt. Draken sprider sina djur, Gormiti, Pokemon, kort och Älsklingens schackpjäser över hela huset; på golv, i hyllor, i mina blomkrukor, i vattenkannan, på köksbordet, i soffan, i sängarna...

Och så byggs det kojor. Att bygga en koja innebär att man samlar ihop alla täcken, filtar, dynor, kuddar, madrasser man någonsin kan få fatt på, och lägger allt i en rörig hög där man kan vara säker på att den är som allra mest ivägen.

Och mjukisdjuren stuvas i stora travar under datorbordet, så att man inte får plats med fötterna, mellan min säng och mitt nattduksbord, i min säng, i Trollets säng eller bakom fåtöljerna i vardagsrummet. Huvudsaken är det är i vägen och/eller så krångligt som bara möjligt att plocka upp eländet.

Olivia borde kammas. Lizzy och Wilma behöver få klorna klippta. Draken är osannolikt långhårig och behöver gå till en frisör. I Dalarna måste man planera sina frisörbesök typ ett halvår i förväg, och det är inte öppet på lördagar och inte fredageftermiddagar. Drop in existerar inte i praktiken.

Jag hoppas att kaninen inte fryser ihjäl i natt.

Nu ska jag gå och lägga mig. I morgon en ny härlig dag på akuten. Jag hoppas att folk har vett att hålla sig inne när det är -30° och låter bli att gå ut och bryta armar och ben av sig. Och framförallt hoppas jag att folk låter bli att söka akut för "jag har haft ont i ryggen sedan i somras, och jag har tagit en Alvedon och det hjälpte inte; jag vill ju inte ta tabletter". Patienter är inte kloka i huvuet. Sedan kan ni påstå hur mycket ni vill att det är doktorerna och vården det är fel på.

Trött och sur? Jag?!???

Kallt

Djurmo klack. Klockan är 10. Temperaturen har stigit till -28°. Älven är frusen.

När det skymmer

Granngården

Lysande fåglar i vår utomhusgran
- eller en ostadig hand

Nyårsdag i byn

Igår tog jag mig i kragen och gick en vända i nedre byn med kameran på magen och Trollungen efter i pulka, i tämligen tråkigt gråmulet väder och måttlig kyla. Någon längre promenad blev det inte, för Trollet ville hem till pappa. Som vanligt tog batterierna slut nästan omgående, så mina planer på att gå en fotorunda när jag lämnat av Trollet gick om intet. Jag nöjde mig med att ge fåglarna mat och så fick det vara bra med det.

Någon dator kom jag inte åt ity Draken hade en kompis här hemma och de satt här de stunder jag hade tid över. Kompisen sov över, till Drakens oerhörda glädje. Det var sova-över-debut och det var förstås väldigt spännande. Vid halv elva låg de fortfarande och tjattrade, enligt Älsklingen, och sedan hade de sovit hela natten med lampan på.

Idag har jag tillbringat nio timmar på ortopedakuten. Jag är en riktig klåpare när det gäller ortopedisk status :( Jag ska försöka få gå med en av ryggkirurgerna när han har ryggmottagning, så att jag åtminstone får lite kläm på det. Han har har lovat att jag ska få gå med honom, det gäller bara att fixa det schemamässigt.

GOTT NYTT ÅR!

Nyårsafton tillbringades på ortopedakuten. Tack och lov slapp jag söndersprängda händer. Det var rätt vanliga fall - fast på en del ovanliga människor: en kvinna som fallit ner från en trapp, en instabil fotledsfraktur, en distal fibulafraktur, en handledsfraktur, en hälbensfraktur, en öppen nyckelbensfraktur, en ryggont osv.

Jag hann hem till tolvslaget, men jag hörde det inte i egentlig mening, för Älsklingen jagade ut mig för att vi skulle skjuta några raketer. Sedan satt vi vid köksbordet och drack äppelmust med bigarrå och läste varsin tidning, och jag åt några gamla pizzabitar som jag värmt i micron. Festligt värre :)

Jag tror att det mest intensiva nyårsminne jag har är det enklaste. Jag bodde i Vårby Gård och var för en gångs skull ledig. Jag hade ingen tv på den tiden - och hade sannerligen inte haft någon nu heller, om det inte vore för resten av familjen. Strax före tolvslaget kröp jag upp i fönstret och satte på radion, och där satt jag med Mossa (som inte alls var rädd för smällare och raketer) och lyssnade på när domkyrkorna, en i sänder, ringde in det nya året och såg ut över Vårby Gård och Fittja och alla massor med raketer som stänkte glitter över natthimlen (Invandrartäta områden = mängder av raketer).

Det var lugnt, stilla, högtidligt och festligt på en gång och jag njöt av att sitta där ensam med min lilla katt och bara få vara - och för en gångs skull få vara ledig.