Klockan är tio i tre på fredagseftermiddagen. Jag slutar tre. Jag är jour. Kvällsjouren börjar halv fem. Sökaren piper. Jourfall. Ett sådant tar i allmänhet åtminstone en och en halv timma att handlägga. Det finns ingen att lämna över sökaren till.
Ja men fy fan vad jag avskyr den här psykplaceringen! Tänka sig att psyk en gång var ett tänkbart alternativ. Det är det inte längre.
Jag gick ner till 80% för att kunna ta hand om mina barn. Jag kan aldrig gå i tid. Jag är sönderstressad och arg, arg, arg och en betydligt sämre mamma än jag var när jag gick 100%.
De kan ta sin jävla dåliga planering, sina hysteriska skitmediciner och sina eviga jourpass och stoppa någonstans!
Fans jävla skit!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mycket hos dig med? Jag slutade halv åtta idag. gjorde tre timmar övertid. Sambon är missnöjd och jag slut.
Nä, så illa blev det inte för mig. Men jag förväntas hinna lika mycket på 80% som andra hinner på 100. Och jour är det 2-3 gånger i veckan, och då är jag otäckt. Vi är i princip 2 AT på två avdelningar som ska klara alla epikriser med tio jäkla blanketter att fylla i i varje mapp, all somatik - för det kan de ju inte, säger de - och all jourverksamhet dagtid. Och så evighetsronder och samtal och "ja men du kan väl ta och läsa igenom det här, det är avskedsbrev sedan tio år tillbaka, det kan väl vara intressant". Heja! När ska jag lära mig någon psykiatri?
Skicka en kommentar