Hufvudstaden del 4

Du ska få vara ifred precis så mycket du vill, skrev Pappa och Mommi i mail, det ska bli så roligt att du kommer. Och de var så söta och så omtänksamma och pysslade om - men det där med att förstå att jag behövde vara ensam och bara vara...

Mommi tyckte att det var synd att jag bara skulle ligga där i sängen och läsa, och tittade fram en utställning hon tyckte var väl värd att se. När jag sa till Pappa att jag skulle åka till Mossas grav, sa han Hittar du? VI kan ju promenera dit och Du skrev att du ville basta, Mommi vill basta i morgon, men VI kan ju basta ikväll.

Naturligtvis i all välmening. Det är inte lätt att säga - i alla fall inte för mig - Nej, jag vill gå ensam. Jag vill basta ensam.

Jag åkte i alla fall iväg ensam till Mossas grav. Grått, kallt, blåsigt och ruggigt. På vägen dit fanns det blåsippor, men bara i knopp. I den björklund som utgör djurkyrkogården var det ordentligt blött och pyrolabladen täckte marken, uppenbarligen är de vintergröna. Där är så mycket pyrola! Jag aldrig sett så mycket pyrola någonstans. Jag hittade till den mossbelupna stenen som markerar var Mossa är begravd. Benveden levde, men låg böjd och har sannerligen inte växt mycket. Jag grät förstås. Jag saknar henne fortfarande.

Sedan åkte jag iväg till kyrkan, den moderna, där jag konfirmerades. Jag har inte varit där en enda gång sedan dess. Herregud, det är över 30 år sedan. Jag upptäckte att där finns en kyrkogård. Det har jag aldrig vetat om. Där var inte särskilt många gravar. Nästan direkt träffade jag på graven till en tonårsflicka som för några år sedan våldtogs och mördades av sin mammas pojkvän. Och jag blev helt gråtfärdig över att hon inte ens hade en ordentlig gravsten. Det såg så torftigt ut. Sedan hittade jag graven över en granne från min barndomsgata. Hon kan inte ha varit mer än 50 då hon dog, om ens det. Slutligen en liten treårig pojke, ett lokalt känt trädgårdsmästarefternamn, hela graven full av leksaker, och jag började förstås grina och längtade fruktansvärt efter mina illbattingar hemma. Jag förstår inte hur jag kan ha blivit så fruktansvärt känslig. Ibland tror jag att det är nikotinreceptorerna som är ombygda för alltid och gjort mig sådan här.
På kvällen bastade jag. Med Pappa. När jag verkligen behöver vara ensam bör jag nog ta in på hotell. Om jag bara behöver vila upp mig, lite allmänt, så kan jag inte ha det bättre än hos Pappa och Mommi. De var verkligen omtänksamma och söta och måna om att jag skulle ha det bra.