Min terapeut säger att jag uppvisar alla symptom på utmattningsdepression. Jag vet inte jag. Hon tycker att jag måste lyssna på min kropp, tillåta mig. Hon påpekar att kvinnliga läkare är i riskzonen generellt, att kvinnliga läkare är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken och att jag har så många belastande faktorer på mig, på en gång. Hon säger så: på en gång. Betonar det. Jag vet inte jag. Du vet vad som händer i kroppen när man lever under långvarig stress, säger hon. Vet jag det? Men vad är mitt mot krig och naturkatastrofer, dödsfall och svår sjukdom? Jag hade ju tänkt försöka gå tillbaka till jobbet på tisdag. Men jag vet inte.
Jag vet bara att jag så förtvivlat trött. Förkylningen går inte över. Jag flåsar som en blåsbälg för minsta lilla, blir ofta yrslig och får ont i huvudet också, så dekonditionerad är jag. Det gör ont i halsen, ont när jag andas och det småvärker i hela kroppen.
Ja, jag kanske skulle lyssna. Jag vet inte jag.
1 kommentar:
Lyssna!
Skicka en kommentar