Missekitan

Ja, kärt barn har många namn.

Vi har ju haft problem med Nikita sedan i november, då hon helt plötsligt började kissa i våra sängar. Dessutom blev hon allt lösare i magen. Vi försökte med det mesta. Tömde kattlådan ofta, ofta, fixade en till låda att ha på övervåningen, köpte sådan "sand" som hon var van vid som kattunge, klappade och gosade med henne extra ofta, lyfte henne till lådan titt som tätt och så vidare. När det gällde magen tänkte jag att det kanske berodde på att hon var lite undernärd. Hon vägrade ju äta något annat än tonfisk och sardiner (kattmatsvarianten) och det är ju knappast något helfoder. Efter mycket om och men och försök med det mesta gick hon slutligen med på att äta Mjau på burk. Men magen blev bara lösare och hon blev mer och mer hysterisk runt maten, tiggde hela tiden, var uppe på bordet och tog vår mat trots att hon just ätit.

Jag fick tid hos veterinären som gick igenom henne ordentligt. Inget fel på urinvägarna. På röntgen reagerade till och med jag över att magsäcken var hysteriskt full med mat. Förhöjda eosinofiler på blodprov. Således kunde kanske mask till en del förklara varför hon åt så hysteriskt. Veterinären sa, vidare, att den dåliga magen kunde vara en orsak till sängkissandet. Hon lät tämligen skeptisk till Mjau och vi blev rekommenderade mat som skulle fixa till magen. Djurskötaren tyckte att hon hade ett typiskt stressbeteende och rekommenderade Feliway.

En flaska Feliway inhandlades och pluggades in i eluttag och efter ett dygn med specialmaten var magen i lag igen. Vi var hos veterinären på torsdagen. På måndagen kissade Nikita åter i vår säng. MEN inte sedan dess - peppar peppar. Nu har vi dessutom börjat ha dörrarna öppna till sovrummen igen.

Det hysteriska matbeteendet kvarstår dock. Tyvärr! Och trots att jag följt rekommendationerna på kattmatspåsen och varit noga med att inte ge henne för mycket, så är hon nu tämligen rund. Det känns som att lyfta ett mindre betongblock när man tar upp henne. Jag ska åka till veterinären igen, när jag blir frisk, och försöka få tag på någon "bantningsmat".

Jag förstår inte riktigt varför hon har det här stressbeteendet. Hon verkar ju trivas här hos oss och är i övrigt så nöjd och glad. Hon går med svansen i vädret, tyr sig till oss, sover hos ungarna på natten och far runt och busar och skuttar så det står härliga till.

Och så här ser hon alltså ut nu, min lilla tjocksmock. Sötnosa!