Två veckor och fem dagar

Jag kom mig iväg till konferensen i Örebro. Jag tänkte att det knappast kunde vara speciellt belastande att sitta där och lyssna, att det kunde vara skönt att komma iväg och bo på hotell en natt, utan ungar som knuffas och kräks, att jag säkert skulle pigga på mig lite - definitivt inte bli sämre. Efter första dagen var jag gråtfärdig när jag travade iväg till hotellet och jag kunde verkligen inte för mitt liv begripa hur jag någonsin kunnat vara så dum att jag anmält mig till middagen på kvällen. Det absolut enda jag ville var att få lägga mig och sova.

Det var rätt trevligt på middagen men jag satt mest och mådde illa och önskade att det skulle vara över. Trots att jag gick direkt efter efterrätten, så blev det så sent att jag inte hann sova mer än sju timmar - helt otillräckligt för mig som låg ordentligt back sedan tidigare och dessutom var såpass kravlig. Jag laddade med Naproxen på morgonen, var genomblöt av svett när jag travat de tio minuterna bort till Conventum och mådde skit hela dagen.

På eftermiddagen då jag stod och väntade och väntade och frös och frös på den extremsmala perrongen vid Örebro S och sedan satt och skramlade på tåget, med folk som gol i sina telefoner omkring mig och intensiv kaffelukt från cafeterian intill som fick mig att må infernaliskt illa, så bestämde jag mig för att inte åka tåg igen i första taget*.

I morse ringde jag och sjukskrev mig igen. Tio timmars sömn till trots var jag ytterligare försämrad. Hon som tog emot samtalet lät tämligen kort och stram och inte alls så deltagande som hon brukar. Jag hatar att sjukskriva mig. Jag känner alltid att jag på något vis fuskar, att jag nog kanske inte är så sjuk, att jag nog borde ha gått i alla fall, att jag nog bara är sjåpig, att alla de andra doktorerna säkert skulle gått och jobbat om de vore i min situation.

Icke desto mindre åkte jag faktiskt till min terapeut i morse och gick sedan in på biblioteket, strax intill, och lånade lite böcker. Sedan åkte jag hem och lade mig och sov i tre timmar till. Kvar i sängen är jag än.

 Jag har nu varit sjuk två veckor och fem dagar. Så länge har jag aldrig varit sjuk förut.


* Folk i gemen verkar tycka att det är så mysigt att åka tåg (nä, inte någonstans!) och ofta beklagar (!!!) man mig när jag ska ut på långkörning. Själv kan jag inte tänka mig något trevligare. Få sitta ensam i bilen, i lugn och ro, lyssna på böcker eller musik - musik som jag själv väljer - eller bara ha det tyst och fundera, ha fika med mig, stanna när jag vill, titta på vad jag vill, bestämma själv.

Ja jag vet att det inte är bra för miljön. Men i 30 år har jag stått på hållplatser och perronger i kyla och snålblåst och väntat på bussar och tåg som aldrig kommer, trängts, köat och angstat över att återigen bli sen. Jag har travat och gått, jag har släpat och burit: matkassar, resväskor, jordsäckar, katten i sin bur... I princip aldrig fick jag hjälp eller skjuts. Körkort tog jag som bekant inte förrän jag var 45. Det räcker nu. Jag kör på etanol. Jag flyger nästan aldrig. Jag är hyfsat miljömedveten i övrigt. Nu. Kör. Jag. Bil.