Milenniumtrilogin

Jo, jag har ju slutat att läsa deckare - sedan rätt länge faktiskt. Jag tröttnade på alla excesser i avancerade tortyrmetoder, som uppenbarligen är det en deckare nu för tiden förväntas bestå av. Således har Milenniumtrilogin aldrig varit aktuell för mig, varken som bok, svensk film eller amerikansk film. Men så läste jag Bokklubben vid livets slut, och plötsligt - och mycket oväntat - fick jag faktiskt lust att läsa (lyssna).

Jag antar att jag är typ sist i landet med att ha givit mig på de här.

Första boken var definitivt bäst av de tre. Jag blev lite trött på det eviga "svänga sig med engelska uttryck" och allt tjat om sex (ja ja, jag är väl en trist gammal nucka då), men annars så, lite skojsigt var det ju ändå. Och det är ju omöjligt att inte bli fascinerad av och lite kär i Lisbeth Salander. 

Som vanligt hakade jag upp mig på allt medicinskt som var helt bort-i-tok. Men alltså, den där läkaren i sista delen, han som är patolog, forskare, akutläkare, medicinare, kirurg och granskar sina röntgenbilder själv och håller koll på vitalparametrar och EKG själv när han opererar och hoppar in som ställföreträdande neurokirurg och plockar en kula ur skallen på Salander... Någon måtta får det väl ändå vara. Fattar inte folk hur lång tid det tar att bli halvanständigt duktig i bara en specialitet?

Ja ja, jag inser ju att polisarbetet i boken är om möjligt ännu mer bort-i-tok och säkerligen hackeriet också - men det jobbar ju inte jag med och kan ingenting om, så det stör mig inte lika mycket :)

Och det var ju en välgärning att Brynolfson slutade säga Små Dalarö i sista delen och istället övergick till Smådalarö.

Men Nyqvist/Craig som Mikael Blomkvist?!? Hur kan man komma på tanken?