Jour

Jag inledde det nya året med en jour. Eller beredskap snarare, men nog har jag jourat alltid. Beredskapen börjar klockan åtta och eftersom jag har för lång inställelsetid är jag tvungen att vara på plats åtminstone från halv nio på morgonen till halv fem på eftermiddagen.

Redan kvart i åtta ringde de. Då satt jag i bilen på väg in. Krånglande hematurikateter. Vad ska vi göra? Kommer du? 

Sedan en bil halvvägs ner i diket. Nyss hänt? Någon i? Någon skadad? Det gick inte att se, så jag var helt enkelt tvungen att stanna och kolla. Bilen var tom.

När jag kört i 20 minuter ringde det igen. Kaffesumpskräkning. Vad ska vi göra? Jag bad dem kolla vitalparametrar, sätta nål, ge Nexium och kolla ett akut Hb och PK.

Framme tio minuter senare bytte jag om och kollade kräkningen. Jo, klart misstänkt blod. Undersökte patienten. Stabil men trött. Och gammal, mycket gammal. Skulle han klara gastroskopi? Ringde min bakjour för att bolla. Väntade på provsvar. Nej, han hade inte sjunkit i blodvärde. Jagade kirurgjour i en timma för att kolla upp lite vad de tyckte. Skulle han vara fastande? Hur gör vi med läkemedel? Kirurgjouren trodde inte att det var blod. Hade han druckit kaffe på morgonen? Men... alltså?!
-  Sätt sond och försök och aspirera och se hur det ser ut. 
-  Eh... alltså jag tror inte att han kommer att medverka till det

(Är det rimligt att utsätta farbrorn för detta? Vad vinner vi? Ändrar det något? Hur jobbigt kommer det att vara för honom?)

Och så hematurikatetern som krånglar. Inget blod i påsen när jag kollar. Vi avvaktar och spolar efter lunch tänker jag. Innan dess har farbrorn varit och ryckt i katetern - utan att förstå vad han gör - och det blöder igen. Jag frågar kirurgjouren om det också. Kan vi inte dra den förbenade katetern undrar jag och får klartecken.

Vi provar att sätta sond. Det går inte. Men farbrorn kräks igen när vi är där och rotar i halsen på honom. Svartbrunt. Det är inte kaffe. Och vad skulle det vara om inte blod? Han har ju inte ätit sedan igår kväll. Men han är fortsatt stabil, till och med lite piggare än på morgonen.

Jag skriver daganteckningar, signerar av provsvar och anteckningar, upptäcker att vi på något vänster missat att skriva in en patient som kom strax före jul och börjar knåpa med en inskrivningsanteckning. Då larmar det plötsligt och en usk:a ropar på hjälp. Vi rusar dit och patienten dör i våra armar. Svårt sjuk i botten men ändå så oväntat, hon hade just suttit uppe och ätit lunch och allt var ok.

Den krånglande hematurikatetern ska dras och jag har ombetts att kolla ljumskar som är röda och eländiga och inte blir bättre trots behandling. Bajs från topp till tå. Personalen springer hit och dit, fram och tillbaka och räcker inte till. Jag och en usk:a torkar bajs, tvättar, inspekterar ljumskar, smörjer, drar äntligen den eländiga katetern. Och med tanke på hur den såg ut så var det inte en dag för tidigt. Han måste dricka mycket under dagen. Kissobs och bladderscan i morgon bitti!

Anhöriga till den avlidna har kommit. Och det kommer fler och fler. Och sedan ska det komma ännu fler, barnbarnen. Jag pratar med dem. Får tusen frågor. Måste hänvisa det mesta till övrig personal. Hur fort kan hon få komma ner till stilla rummet? Vi skulle vilja att barnbarnen får ta farväl av henne där. Eh... öh... jag travar iväg till usk:orna som ringer hit och dit, fixar och donar och försöker få till det på ett bra sätt.

Och det är mat och alla behöver hjälp till matsalen, en del måste matas. Sköterskorna far runt med mediciner och tar prover, prover som det ska springas med till lab som ligger lååångt bort. Och det är toabesök, kontroller, patienter som ska vändas, som ska tillbaka till sängen. I en säng ligger en patient och gråter förtvivlat, usk:an står där och tröstar. Och en oerfaren usk:a kraschar. Hon gråter och gråter. Usk:orna sitter runt henne, tröstar och stöttar. Hon krisar rätt ordentligt ett tag och sköterskan kommer och hämtar mig. Det lugnar ner sig efter en stund och hon åker hem.

Jag skriver dödsbevis och dödsorsaksintyg. Gör en daganteckning. Ringer kirurgen igen om magblödningen. Expektans, han får flyta, håll koll på att han inte blir takykard, nytt Hb på eftermiddagen och sedan i morgon bitti. Jag ringer sonen och informerar.

Klockan tre går jag och äter medan jag inväntar provsvaret. Noterar att farbrorn har stigit ordentligt i PK på bara tre Warantabletter. Beslutar efter lite velande att faktiskt nolla Waranet till kvällen. Svaret kommer. Han har sjunkit i en del i blodvärde, men inte alarmerande.

Jag skriver klart inskrivningsanteckningen, stämmer av med sköterskan och börjar packa ihop mig. Kvart i fem sätter jag mig i bilen och åker hem.

Jag är fruktansvärt förkyld och väldigt trött och lägger mig nästan direkt. Medan jag ligger och skriver det här ringer telefonen. Det är Mamma. Hon är på lasarettet.