måndag 9 februari 2015

Om väderhatt och kravlighet


I förrgår blev det plusgrader igen och all snö smälte bort från träden. Himlen var igenmulen och bort mot Ändlösberg var det åskvädersmörkt, så där som det aldrig brukar vara på vintern. Framemot kvällen började man kunna ana Oles framfart, men vi måste ha legat i utkanten, för det blev aldrig så mycket med det.

Så igår blev det några minusgrader igen och solen sken från en blå himmel. Hade inte snön smält bort från träd och buskar, vippor och strån och torra frökapslar så kunde det ha varit riktigt vackert.

Idag är det åter plusgrader och mulet.

Igår ägnade jag en timma åt att feja lite i köket: duka av frukost, plocka ur och i diskmaskinen, diska långpanna, torka av spisen efter Älsklingens framfart under gårdagskvällen och röja undan det värsta på golvet i skafferiet. Sedan var jag totalt utmattad. På eftermiddagen gick jag ut till hönsen med nytt vatten och lite överbliven pytt i panna, fyllde på mat åt dem och fyllde på med ny halm i redena. Sedan gick jag ner till storhäggen och fyllde på fröautomaterna, jordnötsautomaten och talgbollshållarna och strödde ut frö och nötter till markätarna. En kvart efter att jag kommit in satt jag fortfarande och flåsade. Jag klarar faktiskt inte ens av att gå upp för trappan här hemma utan att börja flåsa rejält.

Så det var bara att ringa sig sjuk igen i morse. Om man bortser från de två dagarna jag var på konferensen så är jag nu inne på tredje veckan hemma från jobbet och fjärde veckan som skruttig. Eftersom jag VAB:ade i början av förra veckan så har jag inte behövt läkarintyg än. Egentligen är det synd. Det hade känts mindre "fuskigt" om jag hade haft ett papper att visa upp.

Jag önskar att jag hade mitt stetoskop hemma så att jag kunde lyssna lite på mig. Men va' fan! Jag låter säkert helt normalt. Dessutom har jag för mig att det är svårt att lyssna på sina egna lungor, att man liksom hör andetagen mer än lungljuden. Hjärtat skulle jag förstås kunna lyssna på, men vad skulle det ge? Knappast något nytillkommet blåsljud som tecken på endokardit i alla fall. Jag är bara tramsig. En viros, är en viros är en... Eller snarare flera viroser efter varandra på en rätt slutkörd Scylla med stukad motståndskraft. Och det är som det är.


2 kommentarer:

Viola_T sa...

Ja det går väl inte att säga något annat än att livet är händelserikt!
Skönast vore det nog att bli nedbäddad i sängen och ha böcker till hands. Bli omhändertagen. Hoppas "kryandet på dig" går bra framöver.

Scylla sa...

Tack Viola! :)