Gissa vem!

Nonooooooos!

När surtanten själv får välja

Gissa tre gånger vem som kom galopperande i åttio knyck och försökte tränga sig in i uthuset när jag gick dit för att hämta en kruka här ikväll! Jo jo, så många hjärnceller ryms det i en kattskalle. Jag gav henne smisk och... eller nej, det gjorde jag inte, men jag förmanade henne å det bestämdaste genom att säga Baja! med min allra strängaste röst och bära in henne till husarrest. Jo jo, vi får väl se om min fostran har någon effekt. Eller... kanske inte, nä.

Så dags

Idag var det riktigt kul på jobbet. Så dags! I morgon sista dagen, sedan öppenvård.


Det är skillnad för mig att jobba med kvinnlig och manlig överläkare. Jag har svårt att sätta ord på vad det är. Inte så att jag föredrar det ena eller det andra, men när jag har en överläkare som jag inte får riktig kontakt med, som jag inte direkt känner mig trygg med (trygg med som person, inte i fråga om medicinsk kompetens) då är det skillnad. Då är det lättare med män. Jag har lättare att skoja och busa mig "in", på något vis.

Denna plötsliga insikt känns inte helt bra. Jag måste fundera vidare på det.

Gumsan då!

Gissa vem som har varit instängd i uthuset i natt och hela dagen! Älsklingen tyckte att han hörde ett diskret jamande och tittade efter. Hon måste ha slunkit in igår kväll när jag sprang ut och in i förrådet för att hämta krukor, lecakulor och annat till mina sådder. Hon brukar förvisso smita in så fort man gläntar på dörren där, men jag brukar alltid märka henne. Så inte igår kväll.

Jisses vad hon har sprungit här och skällt och snackat med oss, med sådana där korta, stötiga mjau. Synd att hon inte är smart nog att lära av sina misstag bara, den lilla surfian.

Nedräkning

Ja, egentligen är det väl inte så farligt. Jag står ut, antar jag. Det har bara blivit så infekterat för mig. Jag har tappat lusten att ens försöka lära mig och går och retar mig på allt. Jag "sitter av tiden" bara. Skitklinik! Två dagar kvar.

Rhizompaket

Som om inte mycket skulle vara nog så har jag nu beställt två rhizompaket från Gesneriasterna: Ett paket med sju sorters Achimenes (5-öring) och ett specialpaket där mitt eget val är tre olika Eucodonia. Sådana är ju alltid trevliga.

På bilden Eucodonia 'Maike', som synes fotograferad av Lena Klintberg och - som man kanske gissa - hybridiserad av Maike Lundberg.

Olust

Lilltrollet har varit fortsatt skruttig, så jag har VABat både igår och idag. Det är då sannerligen ingen förlust. Jag höll på att få ett spel när jag i fredags eftermiddag såg att de hade placerat mig på "lätta" avdelningen igen. Lätta så till vida att det är lättare psykiatri. Det är betydligt tyngre jobbmässigt. En enda vecka har jag fått på den lite stökigare avdelningen, med tyngre psykiatri , lite mindre jobb och betydligt intressantare - om inte annat så för att det är nytt. En vecka av sju veckors psykiatrisk slutenvård. Men som en ST-kollega sa när jag tidigare svor ve och förbannelse över kliniken: Nej, det största problemet inom psykiatrin är ju inte patienterna!

Och nu sitter jag här och känner grav olust över att behöva åka dit igen. Jag får trösta mig med att det bara är tre dagar kvar. Sedan blir det öppenvårdspsyk.

Jag ska inte bli psykiater.


Och har jag varit jämförelsevis inaktiv här, så har jag varit desto mer flitig i trädgårdsbloggen och bland fröpåsar och jordsäckar.

Omskolning

Hemma med sjuk Trollunge hinner jag stundomvis fixa lite. Jag har skolat om 29 stycken blek klocklilja, Fritillaria pallidiflora, smålökar sådda 2008. Vi får väl se vilket decennium de kommer i blom. Jag tänkte plantera ut dem i höst. Det har visat sig vara mindre lyckat att hålla saker vid liv, år efter år, stående i kruka.

Vidare omskolades en frösådd carmencitarönn, Sorbus 'Carmencita', två vanliga europeiska benved, Euonymus europaeus, samt två kasperbenved, Euonymus cornutus var quinquecornutus. Samtliga sådda 2008. Kasperbenveden lär väl få bo i kallbänken några vintrar till, för det är låg zon på den. Så får vi se om jag kan få till lite bättre mikroklimat här på gården.

Jag började rensa stora, runda rabatten runt flaggstången också, men hann inte klart för Trollet ville nödvändigt in. En annan gång.

Flikfeberrot

Jag upptäckte just att min Triosteum pinnatifidum, flikfeberrot, som jag sådde förra året nu har grott ute i kallbänken. Tjihoo!

Det är en woodlandväxt som växer vild i Japan och Kina. Den vill följaktligen stå i humusrik, fuktig jord och halvskugga. Bladen är stora, flikiga och väldigt fina. Blommorna är oansenliga men den får vita, dekorativa bär på hösten. Den blir runt 40 cm hög och ska klara zon 5-6.

Jag undrar var jag har fått fröna ifrån. Konnässörsklubben antagligen.

Här finns bilder:
1
2
3

Gäckande

Det börjar dyka upp vintergäck, Erianthis hyemalis, lite här och där.
Det är inte jag som har planterat dem och de fanns här inte när vi flyttade hit.

Al Oudh

Noter:
Cumin, cardamom, pink pepper, date, rose, neroli, incense, saffron, leather note, oud, Atlas cedar, castoreum, civet, sandalwood, patchouli, myrrh, vanilla and tonka bean.

För min näsa är den inte alls så sammansatt. Jag tycker att den luktar gott, men ganska "vanligt" på något vis. Som det luktade i alla de där små affärerna längs Tyska Brinken, med flera, i slutet av 70- eller början av 80-talet. Då när Indiska fortfarande kändes lite indiskt. Eller något ditåt i alla fall. Jo jo, så förfinad är den, min snok *host*.

Oud may be the new black, as far as perfume notes are concerned. But Bertrand Duchaufour’s take on the über-fashionable Middle-Eastern material lives up to the expectations raised by one of the most distinctive talents in the business. Hot on the heels of Havana Vanille, this new installment of L’Artisan Parfumeur’s groundbreaking Voyages series manages to combine Duchaufour’s signature smooth, transparent woods with an animalic twist that should enthrall fans of oud, leather and spices alike.

Cumin and roses sweetened with a bite of candied dates conjure Oriental delicacies between wisps of incense before the medicinal notes of saffron and oud rise to the fore. From then on, a soft but unmistakably natural oud takes center stage, veering towards leather before sinking in the inkiness of castoreum; civet adds a whiff of the beast to the brew.

As Al Oudh slides into its drydown, the comforting sensuousness of a balsamic vanilla and tonka bean base turns its desert lion growl into a purr. Strictly for animal lovers. But then, we do love animals, don’t we?

Doften passar inte på mig och den sitter inte alls kvar som jag hade önskat.

Den står klassad som 'maskulin'. Det tycker jag är väldigt konstigt.

Mommi ska få den. Hon fick prova igenom mina små flaskor när jag var nere i Stockholm och fastnader för den här. Hon blir säkert glad.

(För visst har du den redan, Susanne?)

Tjänarinnans berättelse

Ytterligare en bok från 'BBC-listan'. Ja, visst är jag tramsig som betar av böcker från den! När jag först googlade på den tänkte jag: Nä, den där vill jag verkligen inte läsa! Jag vet inte riktigt vad som fick mig att ändra mig. Jag tror det var att jag fann den på ytterligare någon lista.

Ja men, det här är ju absurt, täkte jag först, det här är ju helt orimligt. Bara för att inse att det inte bara har funnits, utan även finns, sedvänjor och system som är nog så absurda. Och tider förändras. Det vi har ska vi inte ta för givet. Vi är rätt små. Se bara vad ett vulkanutbrott på en avlägsen liten ö mitt i havet kan ställa till med.

Den var obehaglig och svår att lägga ifrån sig. Jag är glad att jag faktiskt läste den.

Om boken

STA-träff

Efter 15 års medlemskap var jag igår på mitt livs första STA-träff. Det gick av stapeln i grannbyn. Där bor en av ledamöterna i Dala-Gästrikekretsen, och hon ringde mig i veckan och frågade om jag kunde tänka mig att komma och hjälpa till med iordningställandet inför träffen. Så det gjorde jag. Det hölls föredrag om lök- och knölväxter i Turkiet, fikades och anordnades lotteri. På tolv lotter fick jag sex vinster. Det blir nästan pinsamt att gå fram så många gånger och välja vinst från bordet. Det kändes som vi nere i hörnan, vi som hjälpts åt att ställa i ordning, fick åtminstone en tredjedel av vinsterna. Så kan det gå.

Jag valde en prästhavre, Billbergia (Snygg bild finns här). Jag hade en sådan för många år sedan och jag tyckte så mycket om den. Jag minns inte när och varför den försvann. Antagligen då jag flyttade från Vårby Gård till Åbylund. Plötsligt hade jag ju så mycket mindre fönsterplats och en nermörk lägenhet.

Vidare en trädkaktus, Pereskia, som jag i ärlighetens namn aldrig hört talas om förut. Här finns lite google-bilder. Jag vet inte riktigt vilken sort jag har fått. Det står bara ett svårtytt sortnamn. De nya bladen går mot rosaorange. Vi får se vad det blir av den.

Nästa blev en stor hängväxt med mörkgröna blad med ljusgrön ådring och mörkröd baksida. Jag har haft den för länge sedan, men jag kan omöjligt komma på vad den heter. Får forska i det.

Därefter en Hoya, okänd art, men den har stora delvis fläckade blad och ska få mörka blommor. Sedan valde jag en kruka små frösådda forspenstemoner, Penstemon serrulatus . Jag hade den i Åbylund, tyckte mycket om den och har försökt att så den igen, utan att lyckas. Någon hade i alla fall lyckats. Det tackar vi för! Och så tog jag en 'Vectis Glitter'-stickling. Jag är väldigt svag för den, fortfarande (liksom för 'Appelblossom Rosebud'). Sedan fanns det inte så mycket kvar, så då fick det bli en liten nål med STA:s emblem. Och, *host*, det blev visst sju, och inte sex vinster. Där ser man!


Bild:
Pelargonen 'Vectis Glitter', tjuvad från Odla.nu.

Potatis och tomater

Fort går det inte, men ett och annat blir gjort i alla fall. I helgen har jag satt mina potatisar att förgro i lådor med jord. Jag googlade på förgroning och hittade detta som en variant. Vi får väl se hur det fungerar. Nämn inte 'gräva potatisland' bara, för hur det ska gå till vete sjutton. Ett steg i taget.

Bilden visar en av potatissorterna, Anya. Jag har lånat den av Larsviken som jag handlade av. De säljer även via nätet. Så här beskrivs Anya på hemsidan:

Anya är en modern salladspotatis med fin lite nötaktig smak och fast konistens. Sorten är en korsning mellan Desireé 1962 och Pink Fir Apple 1850. Anya är framtagen i Skottland och registrerades år 1995.

Sommarpotatis. Delikatesspotatis. Skalfärg: rosa. Köttfärg: creme. Knölform: mycket oval. Kokegenskap: fast. Kokpotatis. Klyftpotatis. Lämplig som salladspotatis.Bladmögelresistens: 4 av 9. Nematodresistens: 1 av 9. Skorvresistens: 8 av 9. Resistens mot potatiskräfta: 1 av 9.


Jag har sått tre sorters tomater också, tre former, tre färger. Sungold, runda orange, Ildi, avlånga gula, Red Fig, röda päronformade. Förra sommaren var jag så sent ute att vi inte hann få några tomater på plantorna. Jag hoppas på bättre resultat i år.

Drakens kaktusar

Förra våren beställde jag ett litet kit från SuccSeed till Draken. Det innehöll fröer till sex olika kaktusar, sex olika suckulenter, krukor, jord, etiketter och ett litet "växthus" - alltså en liten sålåda med lock.

Draken tyckte att det var kul och allting grodde. Tyvärr trodde jag att suckulenterna var mer torktåliga än vad som visade sig vara fallet, så endast två sorter av dem överlevde.

Av överskottet småkaktusar har Draken, med benäget bistånd av sin kära moder, fått göra små kaktusarrangemang att ge bort, prydda med fina stenar - i alla fall sett med barnaögon - och placerade i guldiga eller, på annat sätt, pråliga krukor - det tycker barn också är fint. Farmor har fått och faster, och så två kompisar då han gått på födelsedagskalas. Jag vet inte riktigt vad mottagarna tyckt, men Drakungen har varit så omåttligt stolt. Gosungen!

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och planterat om alla de där små kaktusarna och de två överlevande sorterna suckulenter. Pilligt! Draken har de åtta sorterna i åtta små krukor på sitt rum. Överskottet finns nere i tvättstugan. Jag hoppas han blir bjuden på fler födelsedagskalas.

SuccSeed

Jag känner mig mäkta nöjd med mig själv över att ha fattat beslutet att inte beställa fler fuchsior. Det innebär ju faktiskt att jag kan begränsa mig. Delvis.

Så nöjd, att jag i pur glädje nu har börjat gå igenom SuccSeeds sidor i jakt på trevliga hängande kaktusar. Ho ho! :)

Det lutar åt Epiphyllum hybridmix (nedan).

Därtill Selenicerus grandiflorus, d v s Nattens drottning. Den är förvisso tämligen ful, bortsett från blommorna då, men jag har ändå varit sugen ett tag. Och extra sugen blev jag efter att ha läst Kaktusen blommar om natten. Vidare Disocactus phyllanthoides, vad en sådan nu kan tänkas heta på svenska. Slutligen Hylocerus undatus.

Än närmre femtio

Av Drakungen fick jag en rasande fin metallicturkos och röd sköldpadda, inslagen enligt konstens alla regler i papper bemålat med sköldpaddor.

Draken hade hög feber, så vi var hemma, han och jag. Inte mig emot, som jag vantrivs på psyk. Det var lugnt och skönt och jag låg och gosade med honom i sängen, tvättade lite, läste, fixade med disk och mat, sådde en del fröer. Älsklingen kom med sushi och champagne och en stor bukett med stora röda rosor, vita liljor, vit alstroemeria och daggkåpa. Mer än så behöver en födelsedag inte vara.

Aklejorna och mera frösådd

De mässinköpta fröerna är nu i jorden. Ytterligare 18 krukor. Hejja mig!

Akleja är en annan växt som jag tidigare varit alldeles galen i, men där intresset mattats. Nu har det återvänt. Bland mässfröerna fanns tre sorter från Rara Växter. Jo jo, det ska ju vara lite gammaldags och romantiskt stuk på framsidan, är det tänkt. Det är ju trots allt en gammal gård. Nu är de här hybriderna förvisso inte alls gamla, men jag tycker ändå att känslan de ger är gammaldags.

Aquilegia 'Pink Petticoat'

Aquilegia 'Nora Barlow'

Aquilegia 'Snowballs'

Fuchsiorna

Efter att ha studerat Rockdalas hemsida lite noggrannare, så har jag bestämt mig för att strunta i att beställa fler fuchsior. Dels går nästa leverans inte förrän sista maj, dels var portot rätt väl tilltaget. Jag nöjer mig med de fem, eller mer troligt fyra fuchsior jag har - Straat Kobe har troligen kokt ihjäl. Nedan är den lilla godingen Lechlade Magician (Bild lånad här).

Saftspända och krasiga i underbara färger hängde de där som - juveler? Nej, det är för banalt för en fuchsia. Som syrliga karameller, som dykande blå fåglar eller som baletten i Svansjön, som missionärernars glaspärlor, som själva drömmern om skönhet och överdåd.

Så skrev Karin Berglund i Lust och fägring, 1991, då när det just började gå att få tag på lite ovanligare fuchsior och inte bara 'Göteborgskan'. Jag var - som sagt - galen i dem, men förutsättningarna att ha dem och lusten mattades med åren. Men nog har den kommit tillbaka, allt, lusten. Nästa år...

Opuntiorna

Jag köpte frön till två sorters opuntia från SuccSeed förra våren, Opuntia basilaris och Opuntia polyacantha. De grodde bra. I höstas ställde jag ut hälften i kallbänken och behöll hälften inne. De ska ju vara härdiga, men jag tog det säkra för det osäkra. Jag satte dem i ett miniväxthus, som extra skydd.


Nu kan jag bara konstatera att de har överlevt vintern fint, men när snön smält har det läckt in vatten, så pass mycket att de stått blött, trots att jag hade ett tjockt lager grus i botten. Jag hade ventilerna på miniväxthuset öppna, för att det inte skulle bli för fuktigt där inne. Där fick jag! Nu står de gröna och fina i toppen, men ruttnande längst ner. Man lär så länge man lever. De jag har inomhus lever ju i alla fall.


Bilder lånade här:
http://www.laspilitas.com/
http://www.theamateursdigest.com/

Motacilla alba

Hurra! Idag har den första sädesärlan kommit. Jag har varit på Bäsna trädgård och köpt violer - eller är det små penséer? - och jord. Nu öser regnet ner här ute, kanske får det den sista snön att smälta. Ikväll ska jag så mer fröer. Man blir säll av att så. Det har ni inte hört förut, va? ;)

Så här låter sädesärlan.

(Bilden har jag tjuvlånat av Wikipedia)

Den där collien ni vet

Jo, jag tycker ju att de är så söta de här små gossarna. Hejja Borlänge, liksom! Och Björn Dixgårds röst går ju inte av för hackor.

Och så har jag upptäckt att jag har jobbat med en av gossarnas pappa, minsann!

:)

Hufvudstaden del 4

Du ska få vara ifred precis så mycket du vill, skrev Pappa och Mommi i mail, det ska bli så roligt att du kommer. Och de var så söta och så omtänksamma och pysslade om - men det där med att förstå att jag behövde vara ensam och bara vara...

Mommi tyckte att det var synd att jag bara skulle ligga där i sängen och läsa, och tittade fram en utställning hon tyckte var väl värd att se. När jag sa till Pappa att jag skulle åka till Mossas grav, sa han Hittar du? VI kan ju promenera dit och Du skrev att du ville basta, Mommi vill basta i morgon, men VI kan ju basta ikväll.

Naturligtvis i all välmening. Det är inte lätt att säga - i alla fall inte för mig - Nej, jag vill gå ensam. Jag vill basta ensam.

Jag åkte i alla fall iväg ensam till Mossas grav. Grått, kallt, blåsigt och ruggigt. På vägen dit fanns det blåsippor, men bara i knopp. I den björklund som utgör djurkyrkogården var det ordentligt blött och pyrolabladen täckte marken, uppenbarligen är de vintergröna. Där är så mycket pyrola! Jag aldrig sett så mycket pyrola någonstans. Jag hittade till den mossbelupna stenen som markerar var Mossa är begravd. Benveden levde, men låg böjd och har sannerligen inte växt mycket. Jag grät förstås. Jag saknar henne fortfarande.

Sedan åkte jag iväg till kyrkan, den moderna, där jag konfirmerades. Jag har inte varit där en enda gång sedan dess. Herregud, det är över 30 år sedan. Jag upptäckte att där finns en kyrkogård. Det har jag aldrig vetat om. Där var inte särskilt många gravar. Nästan direkt träffade jag på graven till en tonårsflicka som för några år sedan våldtogs och mördades av sin mammas pojkvän. Och jag blev helt gråtfärdig över att hon inte ens hade en ordentlig gravsten. Det såg så torftigt ut. Sedan hittade jag graven över en granne från min barndomsgata. Hon kan inte ha varit mer än 50 då hon dog, om ens det. Slutligen en liten treårig pojke, ett lokalt känt trädgårdsmästarefternamn, hela graven full av leksaker, och jag började förstås grina och längtade fruktansvärt efter mina illbattingar hemma. Jag förstår inte hur jag kan ha blivit så fruktansvärt känslig. Ibland tror jag att det är nikotinreceptorerna som är ombygda för alltid och gjort mig sådan här.
På kvällen bastade jag. Med Pappa. När jag verkligen behöver vara ensam bör jag nog ta in på hotell. Om jag bara behöver vila upp mig, lite allmänt, så kan jag inte ha det bättre än hos Pappa och Mommi. De var verkligen omtänksamma och söta och måna om att jag skulle ha det bra.

Bara fula ord

Klockan är tio i tre på fredagseftermiddagen. Jag slutar tre. Jag är jour. Kvällsjouren börjar halv fem. Sökaren piper. Jourfall. Ett sådant tar i allmänhet åtminstone en och en halv timma att handlägga. Det finns ingen att lämna över sökaren till.

Ja men fy fan vad jag avskyr den här psykplaceringen! Tänka sig att psyk en gång var ett tänkbart alternativ. Det är det inte längre.

Jag gick ner till 80% för att kunna ta hand om mina barn. Jag kan aldrig gå i tid. Jag är sönderstressad och arg, arg, arg och en betydligt sämre mamma än jag var när jag gick 100%.

De kan ta sin jävla dåliga planering, sina hysteriska skitmediciner och sina eviga jourpass och stoppa någonstans!

Fans jävla skit!

Pianostämmaren

SvD:s recensent var inte nådig. Men det är jag. Den här tyckte jag verkligen om. Mycket vacker. Doftande. Hörde den som ljudbok, inläst av Krister Henriksson.

Om boken

(Ja ja, jag borde läsa Conrad)

Hufvudstaden, del 3

Jag förstår varför jag flyttade från Stockholm. Inte kan man väl bo i en stad med gigantiska, knallröda, blodtörstiga bussar! Jag trodde att det skulle kännas stressigt med högt tempo och hetsig trafik, men det gjorde det inte. Folk stod still i rulltrapporna, gick allmänt långsamt och i vägen och det var jag som låg i ytterfil större delen av tiden i trafiken. Det är med andra ord jag som stressar och hetsar! :) Jag har det väl i ryggmärgen, kanske.

Och taket på Centralen, nedre plan, där mellan pendeltåg och tunnelbana, vilar tungt på axlarna och det känns som om det ska ramla ner över huvudet på en, vilken sekund som helst. Proportionerna är helt fel, värre än på Huddinge sjukhus. Konstigt att jag aldrig lade märke till det när jag bodde där. Jag lade märke till det på Huddinge sjukhus, nämligen.

Det jag saknar med Stockholm kan i princip sammanfattas som följer:
¤ Sibyllan
¤ Handskaffären på Sibyllegatan
¤ Lush
¤ Pocketshop
¤ Krabat

Sedan uppstår det stundomvis intermittenta problem som inte kan åtgärdas i Dalom, utan tarvar Stockholmsbesök. Om inte annat för att man vet var man ska leta. Mina älskade svarta linnebyxor från K.U.S, med mycket vidd i benen, fick plötsligt hål i baken. Modellen fanns inte på K.U.S:s hemsida för beställning och ingenstans här har jag lyckats hitta linnebyxor med mycket vidd.

Fredagen löpte jag gatlopp mellan de saknade affärerna i hufvudstaden. Först till Götgatsbacken. Jag hittade en ny modell linnebyxor på K.U.S - tackom och lovom! Jag fyllde på tvål- och schampoförrådet på Lush. Och när jag ändå var i krokarna så att jag kunde gå in och prova, så köpte jag en kofta och en kjol på Gudrun Sjödén - jag hade egentligen tänkt skicka efter. Och så slank jag inom Pocketshop. Vad jag gjorde där ska vi tala tyst om.

Därefter in till City. Jag köpte en trilobit och ett annan fossil (vars namn jag nu inte kan frammana) till Drakungen på GeoCity och till Trollet ett pussel och en speldosa på Krabat. Jag hade lovat att jag skulle ha med en present till dem. Sedan inhandlade jag, på Designtorget, en sådan där "äggklocka" som man lägger i kastrullen, efter att ha planerat det i typ tio år, *host*.

Slutligen köpte jag kaffe på Sibyllan. Sedan gick jag där och osade nyrostad espresso och Lushtvål lång väg. Sibyllan har fått ny ägare, efter tre generationer i samma familj, eller nått. Det känns ju så lagom kul. Men förra ägaren var i alla fall där, eller om det är sonen, jag har inte full koll på det där; en av di gamle, i alla fall. Sibyllan är det enda ställe jag fått färska, fina, oljeblanka bönor ifrån. Överallt annars är de matta och tråkiga.

Jag hade en fundering på att köpa mig ett par ljusa bilhandskar i den där handskaffären, jag tycker att de är rackarns balla, men de hade inga i skylten, så jag blev inte tillräckligt frestad.

Sedan var jag helt färdig och åkte hem.

SLUT

Räddaren i nöden

Ja ja, jag är en fjant! Men nu har jag "betat av" en till bok från den där BBC-listan - som om den vore det allena saliggörande. Nå ja, den är väl ändå en riktig klassiker. En "riktig".

Det här är för övrigt det fulaste bokomslag jag någonsin sett. Hela boken är fruktansvärt ful. För liten text och för små marginaler, fult papper av dålig kvalitet. Man får väl vara tacksam för att den i alla fall har klackstil. När ska det där med läsbarhet komma på modet, undrar jag.

Det var en trevlig bok i alla fall :) Lite söt, på något vis.

Hufvudstaden, del 2

Och trädgårdsmässan besöktes, för första gången på... ja, hur många år? Jag minns faktiskt inte. Men mina minnen är tydligare sedan den tiden den gick av stapeln på Sollentunamässan och då bara branschfolk fick komma på torsdagen - det säger väl en del. Då var det skönt att ha utställarpass och kunna gå runt och fynda!

När jag ser Hannus bilder från mässan, börjar jag undra om jag missade en hel mässhall eller nått. Nå ja, jag travade och travade och trots att jag anlände ett par timmar senare än beräknat, så kände jag mig rätt nöjd klockan sex när det stängde.

Jag handlade och handlade, och gjorde av med en massa pengar. Men det var rätt skönt, för det är första gången jag inte har behövt gå och räkna varenda öre. Jag köpte pauliablad och småplantor hos Saintpauliasällskapet, två pyttiga fröplantor hos Rhododendronsällskapet, tre hoyor hos Hoyasällskapet, en massa fröer hos Blomstervännerna, lite färre fröer hos Rara Växter, ett par små, vanliga vita julrosor (som var väldigt billiga) och en stor prickig (i present åt Pappa), fyra sorters sättpotatis, tre par örhängen (varav ett par till Mommi) och en gigantisk blommig temugg av Lena Linderholm att glad av.

Mitt i ringde Pappa och beställde fuchsior: Du vet vad jag gillar, köp max tio sa han. Jag köpte elva. Och när jag stod där och valde fuchsior till honom, så fick jag helt plötsligt lust att köpa till mig själv också. Fram till för tio år sedan hade jag alltid massor av fuchsior, sedan hade jag så svårt få det att funka i lägenheten i Åbylund, så jag tröttnade. Jag blev med fem stycken. Det var väl modest?!

Nu låter det inte så mycket. Det kändes mycket då.

Ja okej, jag erkänner väl då. Jag gick raka vägen hem och satte mig vid datorn och valde ut något *host* tjugotal fuchsior till, som jag vill skicka efter från Rockdala. Lite surt att de har flyttat från Västerhaninge, tycker jag. Eller tur. De hade varit farligt lättillgängliga då.

(Nej, jag fotade inte alls där inne, trots att jag hade kameran i väskan)

Utvandringens tid

Aftonrodnaden är inte blod utan henna på en kvinnas fot. Brisen som når oss från Nildalen för med sig en oförglömlig doft.

Så vacker! Ibland tycker jag dock att språket inte flyter helt och jag får läsa om flera gånger. Men det torde väl snarast bero på översättningen.

Mitt ansikte smektes av nattens svala vindar, som fuktmättade blåste från norr och förde med sig en lukt av bananblommor och boskapsgödsel, av jord som just bevattnats efter dagar av törst, av halvmogna majskolvar och citronblommor.

Varför är det så ofta doftbeskrivningar i de stycken jag faller för?

Om boken

På psssyk

Ett fulminant dille inkluderande GPS-styrda smågrisar kan förgylla även den tristaste morgon.

I förmiddags lyckades jag böja en nyckel, så pass att den gick av när jag försökte räta ut den. Ja men vad är det för kvalitet på nycklarna nu för tiden? Jag gick till sekreteraren och bekände mina synder och utrustades med ett nytt exemplar. Efter en timma hade jag böjt den också. Nu vågar jag inte gå tillbaka igen. Hon kommer att tro att jag är galen. Jag har på drygt fyrtiosex år inte böjt en enda nyckel, och nu lyckas jag med två på två timmar :(

Och apropå dille så är jag uppenbart föga förtroendeingivande. Dels lyssnar jag på hjärtat på höger sida. Det vet väl alla att det sitter till vänster. Dessutom säger jag delirium, så patienterna tittar misstänksamt och rättar mig: dilErium! Men ni ska se, snart lär jag mig, kanske till och med att säga CitAdon och Simvastin.

On the road

(Nå ja, vi ska kanske inte överdriva)

Jo, jag körde till den stora staden - och kände mig barnsligt stolt över att klara av det. 'Pianostämmaren' i spelaren. Ett stopp i Avesta för att köpa en flaska mörk rom som "värdinnegåva".

En ensam, lågt flygande trana över en åker, döda grävlingar, rovfåglar som cirklade över vägen och tussilago invid motorvägen.

Några mindre snygga filbyten har jag nog presterat och åtminstone en synnerligen penibel fadäs. Ack, jag rodnar fortfarande när jag tänker på eländet!

På hemvägen åkte jag över Strängnäs. Satan vad kurvig Gamla Södertäljevägen är! Jag har inte insett hur kurvig förrän nu, när jag kör själv. Jag stannade och fotade min kära gamla runsten vid Uringe Malm. Jag har gjort det förr. Det blir aldrig några bra bilder.

Rådjur bakom viltstängslet. En stor fjösbent rovfågel som satt på en åker, nära vägen, och åt av något. En lom som dök upp ur vattnet just när jag körde på bron. En ekorre som skuttade över vägen.

Det var 10° och strålande sol både när jag åkte ner och när jag åkte hem. De två dagarna däremellan, när jag inte bara satt i bilen och travade runt på mässan, så var det mulet, blåsigt och råkallt. Är inte det lite typiskt?

Frufridag(ar)

Vet ni, idag åker jag iväg på min första egna ledighet på sju år. Allting är packat och jag ska för första gången i livet köra alldeles självsamt ner till Stockholm. Och jag ska bara vara alldeles ensam och göra alldeles precis vad jag vill. Somna när jag vill. Vakna när jag vill. Läsa när jag vill. Äta när jag vill.

Jag åker direkt till mässan (Nordiska trädgårdar) och ska gå där helt ensam, för första gången på många, många år. Nu är det några år sedan jag var där, men de senaste gångerna tillbringade jag mest med att valla andra runt till det de ville titta på och att stå och vänta på att de skulle bli klara. Efter mässan åker jag hem till Pappa och Mommi. De är förvarnade om att jag inte tänker vara social, utan kommer för att få vara ifred.

Det ska bli så underbart! Jag är ju egentligen en obotlig ensamvarg. En ensamvarg som inte fått vara ensam på sju år. Jag behöver det här. Ända in i djupet av min svarta själ behöver jag detta.

Håll tummarna för att jag inte kör vilse och inte ställer till det för mig i Stockholmstrafiken.

Sienne l'hiver

Jo då, jag sniffar på med mina doftprover, även om det inte märks så mycket här. En del måste jag prova om och en del måste jag ha fast de är färdigprovade, och då kan jag inte prova annat samtidigt. Ja, man har då ett sjå!

Den här luktar tråkig tant. Bara tråkig tant. Visserligen är jag själv en tråkig tant, men så fagerlund att jag tänker förstärka det hela med denna träsktråkiga doft. Blä! Det är den enda av doftproverna som jag verkligen inte tycker om - förutsatt att jag ska ge Acqua di sale en ny chans. Huuur kunde den stå med på en av Lucky Scents Top Picks-listor?

Här är noterna: Violet leaf, geranium, black olive, white truffle, smoke, woods, coal roasted chestnuts, Autumn leaves, French straw, iris root, and white musk.

Det låter väl trevligt?! Spännande!

Och så här beskrivs den: Winter in Siena. The tourists are away and a hushed stroll through the medieval buildings lets you travel through time. This is a quiet fragrance, full of smoke and whispers and solitude. It invites you to listen to your deepest thoughts – the ones that get lost in the hubbub of everyday life. It opens with fresh, torn leaves – so green and vivid you can smell the sap. The last stragglers of fall crushed beneath your feet as you head down a path away from the world on that late November moment when you realize that Fall has officially crossed into winter. The subtle sweetness of roasted chestnuts intertwines with cool, misty iris root and the aching scent of wood smoke. There are hints of white truffle and black olive. Clean and earthy and close to the skin, this is not designed to entice or bedazzle, but to lead you into deep conversations over an espresso with a long-lost friend. Comforting and contemplative.

Men herregud var? Var finns detta?

Dessutom står den beskriven som maskulin(!) Måste vara en gammal försoffad transa med pudelkrullspermanentat hår, ulster och bottiner i så fall.

Och naturligtvis blir jag nyfiken på vad kära parfymmentor tyckte. Vad tyckte du, Susanne? Är det min tanthud som gör den tantluktig?

Dom där - uppdat

Varför har inte det här hamnat på förstasidorna, kan man fråga sig?

Ibland känns det som att man som doktor dränks av alla dem som inte håller måttet. De som aldrig har klarat att prestera till 100%, de som aldrig kommer att kunna prestera till 100% - helt enkelt för att måttet 100% inte är applicerbart på hela befolkningen. Befolkningen fördelar sig i det här fallet, som i alla andra, enligt en vanlig hederlig normalfördelningskurva.

Hela dagarna går de och drar och sämre och sämre mår de. Det viktigaste av allt för människors mående, generellt, är att vara behövd. Vem behöver någon som inte presterar 100%?

Ja, egentligen behövs de ju. Men de får inte behövas. Man måste prestera 100% för att behövas.

Det finns hur mycket uppgifter som helst som skulle behöva utföras och som skulle kunna utföras av människor som inte klarar att prestera till 100%. Men man får inte starta sådan verksamhet, för då konkurrerar de med marknaden på ojämlika villkor.

Så, vad ska vi nu göra med de här odugliga parasiterna, som bara går och drar? Ska vi exportera dem till Kongo Kinshasa eller Afganistan, så att de en gång för alla inser hur bra de har det?

Eller är det rentav dags att tänka om? Var det så här vi ville ha det?


(Bah, ju äldre jag blir, desto mer vänstervriden blir jag. Brukar det inte vara tvärt om?)


Tillägg: Och blä... när ingen kommenterar blir jag nojig över att inte ironin går fram :( Och det gällde då inte det närmast ovanstående stycket, utan resten.

Regnroman

Äcklig. Spännande. Sanslös. Sagoaktig.

Jag läste någonstans att om den här boken varit anglosaxisk, skulle den varit STOR. Nu är den utgiven med stöd av Statens Kulturråd. Jo jo, den är ju skriven på ett sådant fjuttigt språk som tyska. Vem vill läsa något annat är böcker skrivna på engelska - eller möjligen svenska?

Leeeedig

I morse var det grått igen. Ett par timmar efter att jag vinglat upp, väckt av tjatande Troll, började det snöa. Men...

Fyra dagar ledigt i rad. Rakt in i himmelriket.

Vi har haft påskmiddag. Pynt, påskägg, paket, skattkartor och allt annat fix är överstökat. 120 frösådder är klara. Huset är städat. Jag har lagat två jeans och en overall åt Draken. Jag har räfsat bort mattan av fröskal under häggen och klippt ner alla gamla svålar och talgbollsnät som hängde och vajade i vinden - Älsklingen klagade över att det såg ut som rena offerlunden. Jag har dammsugit och städat bägge bilarna invändigt. Boken jag ville läsa ut är utläst. Ungarna är badade. Flera maskiner tvätt är körda och jag har börjat hänga ut tvätten på torkvindan igen. (Under vintern har jag burit ut torkställningen på altanen, ty doften av utomhustorkad tvätt är svår att vara förutan). Jag är nyduschad, doftar Avignon och tänker förföra Älsklingen, för jag har svår abstinens. Och jäklar om jag inte lyckas slita honom från det där äbla dataspelet!

Påskriset

Ni anar inte hur mycket krafs det är i påskriset. Sedan jag fick barn har jag kompletterat med fjädrar i alla de färger - tidigare höll jag en mer diskret färgskala - och en massa bjärta figurer. Ungarna är lyckliga förstås. De älskar ju sånt där. I år har Draken hängt i allt själv, och jag har snott fast fjädrarna.

Fuskägg

Kaninerna är så fina att Draken har lyckats leka bort ett antal öron.

Träägg

Men några kaniner har i alla fall sina öron kvar.

Kycklingar måste man förstås ha

Ett träägg till

Ett stycke vindögd kanin

Höna; kycklingarna hennes ligger i en egen vagn

Riktigt ägg. Det har vi fått av Farmor.

Nä, precis! Inte en påskkäring så långt ögat når. Jag får väl förfärdiga några egna till nästa år. Ni vet sådana där gjorda av en träkula till huvud, med ögon, näsa, mun och spisrosor målade, och liten tygsjalett runt träkulehuvudet och en tygklädd kon till kropp genomborrad av en kvast gjord av tandpetare. De gamla vanliga, hederliga.

Första vårdagen

Jag har suttit i solen ute på tvättstugutrappen och sått. Och jag har sett årets första bi och årets första fjäril - en nässelfjäril misstänker jag, men jag hann inte se riktigt. Men än ligger knädjup snö över större delen av tomten.

Nog är hon lite söt ändå, Lizzy Surtant?!

Påskharen

Igår var Påskharen här, må ni tro. Och tänk, ingen hörde när han knackade på dörren, så de ringde från hans kansli och sa att Draken, Trollet och L skulle gå ut på förstukvisten, för han hade lämnat något. Och vet ni?! Där ute låg en skattkarta. Trollet ville inte följa med, men Draken och L sprang ut och in i uthusen och runt tomten, och till sist kom de in med både påskägg och paket. Sicken snäll Påskhare va?!

Vi hade påskmiddag här och svärföräldrar och svägerska med fästman och styvdotter L kom. Det förlöpte väl rätt väl, tycker jag, men nog tar det sin tid att ordna med allt.

Knut och Co

Nu är bofinkarna här! Det ser lite underligt ut när de går och pickar tillsammans med domherrarna. Två små lökar sticker upp under schersminen, med all säkerhet persisk blåstjärna (Scilla mischtschenkoana). Ävenså här uppe börjar det således hända saker, tro't om ni vill. Men det snöar fortfarande varje dag.

Vi är också vakna

Jo då, och pyntat har vi också. Draken hängde i alla pryttlar i påskriset och jag satte i fjädrarna. Trollet var behjälplig med att skicka ägg, kaniner och annat. Och just nu inser jag att vi inte har några påskkäringar i riset. Det hade vi när jag var barn. Jag har inte ens sett några ute i affärerna, finns de ens längre? Kan man här ana en anglosaxisk påverkan med Easter bunnies istället för häxor? Plötsligt längtar jag förtvivlat efter påskkäringar i riset.

Allehanda andra påskprydnader (eller kanske "prydnader") har också plockats fram och jag har varit en sväng till Kupolen och kompletterat med lite mer krafs. Vakteläggen ligger hos pärlhyacinterna, och vaktas av påskharen - även om Trollet tenderar bära runt honom både hit och dit. Och jag fortsätter att lura i mina arma barn en massa amsagor om påskharen.

I morgon blir det skattjakt. Älsklingen har lovat att rita kartor.

Och det här eländet har jag haft på hjärnan sedan förra helgen, ack! :)

Only the shadows of their eyes

Jag måste ta mig i kragen och försöka trivas. Alla tycker att det är bäst där jag är nu, och sämst på Beroende. Jag tycker precis tvärt om. De pratar om 'småpåvar', 'hopplös personal' och 'inte-eviDENSbaserat' på Beroende. Jag gillar personalen, de är duktiga och otroligt engagerade, vi samarbetar bra, de stöttar mig som ny och jag kan mitt som doktor.

I eftertankens kranka blekhet tar jag och självcensurerar det jag skrev igår. De två kommentarerna gäller den text som ursprungligen fanns här.