Ibland undrar man

Jag skrev en remiss till Ögon. Önskemålet var synundersökning för glasögonrecept av ögonläkare alternativt optiker. Inneliggande patient... omfattande hjärnskador... hemikraniektomi... börjat sitta uppe lite... extremt dålig syn redan före skadan, hade då linser vilket inte fungerar nu... tacksam snar undersökning för bästa rehab...

Efter en månad hittar jag en lapp i mitt fack: Vi har skickat brev till patienten som själv får ta kontakt med Ögon och boka tid... ungefär.

Men SUCK! Om patienten hade varit hemma och kunnat ta emot brevet och om hen hade varit kapabel att själv ta kontakt och det hade varit läge att vänta i flera månader (en månad tills de behagade få iväg brevet och sedan väntetiden på det), så hade jag kanske inte behövt skriva remiss till Ögon utan kommenderat ut henom till närmsta optiker på stan. Typ.

Rimfrost

Så på lördagen blev det rimfrost. Och med ens var allt lite mindre fult. Jag har kommit mig ut på promenad både igår och idag, inga längre turer förvisso, men en fyrtio minuter i alla fall. Först när jag klev innanför dörren idag kom jag på: Skidorna! Men... det hade nog gått att åka skidor!

I morgon ska Älsklingen börja skola in Nassen hos dagmamman. Hade det inte varit för att vi har just dagmamma, och vi vet sedan Trollet hur bra hon är och hur väl allt fungerar, så skulle jag aldrig gå med på att lämna henne så tidigt. Men nu känner jag mig lugn. Tror jag :)

I morgon ska jag tillbaka till storsjukhuset efter två mellandagsveckor på mitt älskade lillsjukhus. Nå ja, det är som det är.

Om det nu bara ville komma lite ny snö på träden.

D'Artagnan

Det här är väl det närmaste idrottsintresse jag någonsin kommit. Jag brukade säga att jag var den mest idrottsintresserade i familjen, för jag tittade i alla fall på konståkning. I synnerhet herrarnas fria.

Nu har jag en egen familj. Älsklingen brukar titta på Vasaloppet, på sin höjd. Jag tittar inte längre på konståkning, för om jag händelsevis noterar att det faktiskt är VM eller något, så orkar jag i alla fall inte vara uppe klockan 23.00 och framöver, då det hela vanligen sänds. Jag tappade kontrollen med Plushenko och Yagudin, ungefär. Det finns inga som åker så vackert som ryssarna. Och det är förunderligt att se hur en så ful karl som Plushenko - ja, faktiskt! - kan vara så enastående vacker på isen.

Det här är emellertid Philippe Candeloro. Han är inte särskilt vacker på isen, men det här programmet måste ju ändå vara bland de bästa någonsin, och stegsekvensen runt 3.30 är fullkomligt magnifik. Ach, jag blir matt! Jag har den inspelad på något gammalt VHS-band, och versionen från SvT var definitivt snyggare, med en del av sekvensen filmad framifrån. Det här var emellertid det bästa jag kunde hitta på YouTube. Och, kan ni fatta att det finns versioner där fötterna inte är med i bild?! Ja men, hur inkompetent får en kameraman egentligen bli? Kolla på fötterna!

Nu vill jag sjunga dig milda sånger

En mörk marskväll kommer Veronika, en ung författare, till en enslig stuga i en liten by i Dalarna. Hon är på jakt efter ensamhet och stillhet, för att skriva färdigt en roman och för att komma över en stor sorg.

Hennes ankomst observeras i tysthet av den gamla kvinnan som bor i huset bredvid, den enstöriga Astrid. I tryggheten bakom sina skyddande väggar bevarar hon mörka familjehemligheter och en personlig tragedi.

Medan den kalla vintern efterträds av våren närmar sig de två kvinnorna sakta varandra. Mot bakgrund av årstidernas växlingar spirar en ovanlig vänskap. En vänskap som ska förändra bådas liv för alltid.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en stark och gripande roman om kärlekens kraft, om de val vi gör i livet, om hur vi hanterar sorg och förluster, men framförallt om vänskap.

Jag tror att det var AT-doktor som rekommenderade den.

På väldigt många ställen, inklusive i baksidestexten, beskrivs den här boken som 'vacker'. Och det är den väl, för allan del. Men åter blir jag störd av att den känns osannolikt. I synnerhet känns Astrid osannolik. Har man levt som hon i 50 år, eller vad det nu kan röra sig om, så ändrar man sig inte på en kafferast. Jag köper det inte. Och detta kyssande i pannan blir jag knottrig av. Och det Veronika och Astrid berättar för varandra berättar de inte. Upplägget är helt litterärt och inte alls talspråkligt på något vis, det är författaren som beskriver händelserna. Och inte fasen är det väl för tidigt för svamp när man plockar lingon?!

Men varför störs jag nu så väldigt när jag tycker att personer eller händelser i en bok känns osannolika, när jag nu faktiskt är övermåttan förtjust i skrönor och böcker med stråk av sagoskimmer eller med en övernaturlig antydan? De flesta bloggrecensioner jag har träffat på har varit mycket positiva "Det vackraste jag någonsin läst" och liknande. Men i en blogg fanns en kommentar som sa: vänskapen kändes konstlad och tonen i boken klistrig. Och det var huvudet på spiken, fast jag aldrig lyckades formulera det själv. Och det är väl så att en bok kan handla om skrymt och skrott och ändå kännas äkta, liksom en bok som handlar om alldeles vanliga människor i en alldeles vanlig vardag kan kännas oäkta. Jag har svårt för det jag uppfattar som konstlat, som oäkta.

Jag tycker, som sagt, att boken har en skönhet och en lågmäldhet som tilltalar mig. Jag ville absolut inte sluta läsa den och kände mig tämligen upprörd när Nasse hällde ut en halv balja kaffe över den när jag bara kommit halvvägs och hade bespetsat mig på att fortsätta läsa bara ungarna kommit i säng. Och jag gillade citaten som inledde varje kapitel. Flera av dem kommer jag att titta närmare på. Men det är något med boken som känns konstlat och oäkta. Nej, tyvärr Johanna, den var inte riktigt i min smak. Men sluta inte rekommendera mig böcker, för allt i världen, jag provar gärna det du föreslår och 'Berlinerpopplarna' tyckte jag ju om.

SvD:s recension

Äbla väder!

Jag borde tjacka snöskor och listigt dra iväg...

Jag är så less på att inte komma ut i skogen. Snön fortsätter att smälta, det rinner och rinner, och fulare och fulare blir det. Men i skogen, där ligger det minsann kvar. Det enda stället som är vackert vintertid utan snö.



Tänker det inte vara snö på vintern, så kan det låta bli att vara vinter överhuvudtaget tycker jag.

Nyårsafton

Jag var fortsatt låg i början på dagen, men det släppte, tack och lov, eftersom. Det blev en riktigt trevlig nyårsafton. Maten blev bra. Jag gjorde pannacotta för första gången och till och med ungarna åt, alla tre. Vi spelade Africana hela kvällen och det funkade trots att det är 'från 10 år' - fast Trollet fick spela med öppna kort och vi hjälpte honom. Nöjd var han i alla fall. Han lyckades hålla sig vaken ända till kvart i tolv, ungefär, men vi väckte honom vid tolvslaget som vi lovat. Och champagnekorken flög ur flaskan så fort jag snurrat upp ståltråden. Det har jag aldrig varit med om förut. Det var Draken som bar flaskan från kylen och in i vardagsrummet och han bedyrade att han inte skakat den det minsta, men man vet ju aldrig. Hur tolkar man detta omen, mån tro? Att korken äntligen släpper? Eller att allt slutligen exploderar och det pyser över? Nå väl, vi får väl hoppas på det bästa.

GOTT NYTT ÅR!

Om i förrgår och idag och om vreden

Jag borde väl ha anat att det skulle ta en ände med förskräckelse när jag försökte 'bara vara' och lata mig. Älsklingen skäller på mig för att jag jobbar och jobbar och aldrig tar det lugnt, men det har väl i så fall sin förklaring. I själva verket brukar jobb vara det närmaste vila jag kan komma - hur paradoxalt det nu än låter. Vi blev fruktansvärt osams runt lunch när han började gnälla över att jag hade låtit Nasse somna i min famn så att hon inte somnade sedan när han fått för sig att hon skulle sova. Ja, men det var väl en katastrof i klass med ett tredje världskrig!? Om jag sitter ner så vill Nasse vara hos mig. Är hon hos mig så vill hon snutta. Snuttar hon så somnar hon om hon är trött. Alternativet för mig hade varit att resa mig och börja fixa, dona, städa och... ja just det, jobba.

Och eftersom det nu är så infekterat mellan oss, så reagerar jag tämligen oproportionerligt. Jag blir upprörd över tio år, inte över en händelse, och hamnar i någon slags djup anhedoni som jag har svårt att ta mig ur, hur mycket jag än försöker diskutera med mig själv om det orimliga i det hela, och att jag ju egentligen är oändligt tacksam över livet och brukar kunna glädja mig över de mest banala små vardagliga ting. När jag väl är där brukar jag inte kunna ta mig ur förrän dagen efter. Ibland en bra bit in på dagen efter. Jag lyckades emellertid någorlunda framåt eftermiddagen. På kvällen skulle jag sedan titta på Mitt liv som kalkon. Jag som nästan aldrig tittar på tv hade verkligen sett fram emot det. Älsklingen flydde som vanligt upp till sin dator, och kvar satt jag med tre ungar som samtliga gjorde sitt bästa för att sabotera det hela för mig. Eller, ja, Draken gjorde det väl egentligen inte, han försökte nog snarast hjälpa till och få det lugnt så att vi kunde titta, men i praktiken blev det bara en tredje unge som stimmade runt och väsnades och gjorde det helt omöjligt att fortsätta titta. Och då brast det igen.

Jag körde ungarna i säng, trots att jag hade sett fram emot att få sitta och läsa riktigt länge med dem på kvällen. Jag gick en långpromenad. Jag försökte resonera med mig själv om hur patetiskt och omoget jag reagerar och allt det andra jag brukar tänka på, men ingenting hjälpte. Det var kolsvart. Och ändå ville jag inget annat än att bli som vanligt igen. Att få sätta mig med Älsklingen och spela spel. Jag hade lust att slå sönder saker omkring mig i ett försök att bli av med all frustration, ilska och ledsenhet som det var så fullt av i mig att det kändes som att jag höll på att sprängas. Jag gick och lade mig, men kunde naturligtvis inte sova. Innan Älsklingen skulle lägga sig kom han in till mig och tog min hand och försökte trösta. Och till slut lättade det och jag klarade av att säga 'ja' när han föreslog igen att vi skulle gå ner och spela lite.

Men bara tanken på att Älsklingen håller på och gnäller och gnäller och klagar över att jag aldrig sitter ner och tar det lugnt, gör mig fortfarande, när jag skriver, rasande. Jag kan inte ta det lugnt. Jag får inte ta det lugnt. Så fort jag sätter mig ner eller försöker göra något för mig så blir jag avbruten, minst varje minut. Och jag menar det. Varje minut. Och det är så frustrerande att det är lugnare för mig att jobba, jobba, jobba.

Det är likadant nu när jag sitter och försöker skriva. Nassen står vid min sida och skriker och skriker för att hon vill upp i mitt knä. Trollet har galopperat in och ut och in och ut och runt, runt, runt köksbordet och låtit som fan, trots att jag har bett honom att gå ut härifrån tre gånger. Jag har redan fått ett vredesutbrott och tvingat ut honom för att leka utomhus, med det avbrott det innebär med att plocka ner overall som hängde på tork högt upp och hjälp med att få hällorna över skorna och vantkragarna innanför ärmresåren. Efter max tio minuter brukar de sticka in huvudet och fråga. Får vi komma in nu? När de är i skolan vill de vara ute och leka hela tiden. När de är hemma är det nästan stört omöjligt att få ut dem.

Jag längtar så oändligt efter att få googla fröer eller sitta i min sköna fåtölj och läsa eller handarbeta, men det går inte. Det går inte. Det går aldrig.

Och nu ska jag jobba.