Vinterland

Det har snöat hela dagen. Små små flingor, förvisso. Men nu ligger snön decimeterdjup. Och lite till. Det snöar fortfarande.

Och som alltid är jag lika förundrad över hur vackert det är. Och lika förundrad över min förundran. Som om jag upplevde det för första gången varje år.

Den indiske tolken

"Jhumpa Lahiri är den sortens författare som får en att vilja gripa tag i första bästa person man möter och utbrista: 'Läs den här!' Hon är en lysande historieberättare med en alldeles egen röst, med öga för nyanser och öra för ironi. Hon är en av de bästa novellförfattare jag någonsin har läst."

Så skriver Amy Tan om Den indiske tolken, Lahiris debutbok som belönats med bland annat Pulitzerpriset. På ett utsökt, kristallklart språk och med osentimental medkänsla skildrar Lahiri rotlöshetens villkor hos människor som lever mellan två världar - indiska invandrare som bär sitt gamla hemlands kultur inom sig men lever i det hektiska, moderna USA.   

Ja jag gillar ju noveller och tunna böcker - ja, till formatet då, inte till innehållet. Och den var bra. Lågmälda och sorgsna berättelser. Kan man gott läsa.   

Fix

Förra helgen åkte vi upp mot Puttkojan för att plocka mossa och lav för att ha i adventsljusstaken och julgrupperna framöver. Lite annat åkte också med, en torr lavklädd kvist, lite lingonris, några kvistar blåbärsris och en grankvist. Jag gjorde en bukett av det, några snöbärskvistar, en kvist berberisbär och en björkkvist med hängen. Och så blev det ett litet arrangemang att ha på jobbet, med vitmossa i bottnen av en genomskinlig låg vas, en bukett kvistar nedstuckna i och så en lavklädd bit näver. Jag vet inte om de blir så vackra direkt, mina arrangemang, men jag tycker att det är kul att hålla på och jag blir glad av att ha en bit skog i min närhet.

De hade rensat småtall däruppe. De låg på marken, fortfarande gröna. Då hade jag ingen sekatör med mig, men idag stoppade jag Nassen och Trollet i bilen och åkte upp igen. Med sekatör. Det var minusgrader där uppe, dimmigt och gräsvipporna lyste vita av frost. Jag fick med mig en ordentlig bunt tallris. Det ska jag ha i mina tre korgamplar ute på altanen. Lite lingonris och några björkpyrolakvistar råkade följa med och så klippte jag åter igen lite snöbär och berberis och så blev det en bukett till som står på mitt "altare" i trappan.

Jag önskar att jag hade lite fina nypon att klippa av.

Igelkottens elegans

Den fula fattiga ankungen förvandlas till svan och vinner den rike vackre prinsen. Nä, jag vet inte om temat blir roligare bara för att ankungen är en medelålders igelkott och slutet inte är lika smetigt som den allra värsta "allersroman". Den högdragna, nedlåtande, sarkastiska, fräna tonen hos de två huvudkvinnorna kanske ska vara lustig, men jag tycker mest att den är tröttsam, liksom "ska vi tävla om vem som kan ladda sina meningar med flest svårförståeliga ord?". Och är man verkligen så förfinad bakom sitt sjabbiga yttre bara för man tycker om Mozart och gamla holländska stilleben? Mozart är väl vad de flesta icke klassiskt bevandrade mest tilltalas av i genren och gamla stilleben, i synnerhet vanitasmotiv, är till och med jag svag för, i all min bristande konstnärlighet, och det är verkligen inget jag skrutit med, snarare tvärt om. Och så lite filosofi på det. Filosofi är inte min grej. Icke desto mindre var jag tvungen att lyssna klart för att se hur det gick. En och annan mening fastnade jag väl för och hade velat vika hundöra i nederkant, som jag brukar när jag hittar något som tilltalar mig, men det är ju en gång nackdelen med att lyssna på böcker, man hittar inte tillbaka. Men nej, inget för mig. Jag förstår verkligen inte alls varför det blivit så populär.

Och nu ska jag roa mig med att googla och se vad andra sagt om det hela...

Fågelåret runt - och lite annat

Jo, den var trevlig. Det är förvisso alltid trevligt med fåglar. 52 fåglar, en för var vecka, var och en presenterad den månad då det är störst chans att få se den - så där, ungefär :)


Jag hade så mycket fåglar här förut och jag var så glad över dem. Nu är det inte många kvar. När Älsklingen är hemma bryr han sig inte nämnvärt om att fylla på i fröautomaterna och det är nermörkt när jag åker och nermörkt när jag kommer hem, så det blir inte av att jag tufsar ut och fyller på. I synnerhet inte när jag nu mera bara har två timmar på mig att träffa mina barn i vaket tillstånd. Ja, i veckorna då.

Idag har jag emellertid träffat barnen flera timmar, varit ute hos höns och ankor flera gånger - gjort rent hönshus, smort hönsaben och burit höns till nya sittpinnarna, som de inte fattar att de ska sitta på - och så har jag fyllt på fröautomaterna och talgbollshållarna.

Det är inte vettigt att jobba heltid. Det är inte vettigt att bara vara hemmavid när det är mörkt.

Odugligheten

I onsdags förra veckan satt jag på min exp och grät. Det blev för mycket. Brakförkylning, långvarig sömnbrist, komma igång och jobba efter ett års ledighet, ny avdelning, ny specialitet som jag knappt kan något om, nytt journalsystem, tusen och ett tekniskt problem, en jäkla turbulens på avdelningen och en överläkare som var borta två halva och en hel dag av fem. Ovanpå det grundläggande faktum att jag inte är särskilt snabb och alltid är särdeles mesig när jag är ny någonstans.

Jag hade just försökt hinta till överläkaren att jag inte hann med, men möttes bara av irritation. Efter ett tag kom han upp till min exp. Han måste ha förstått hur det stod till med mig när jag gick där ifrån. Han såg till att avlasta mig så att jag kunde komma ikapp. Och han kom och pratade med mig dagen efter också, och kollade av att det var ok. Naturligtvis kände jag mig otillräcklig. Misslyckad. Men efter ett par dagar var jag
någorlunda i balans igen.

Den här veckan har allt känts bra. Det har varit roligt till och med. Men så igår fick en av våra patienter plötsligt kraftigt stegrade levervärden. Jag ringde till hans kirurgdoktor och rådgjorde. Han blev helt klart orolig över mönstret på leverproverna och tyckte att vi måste utesluta portatrombos. Beställ ett akut ultraljud och kolla cirkulationen i levern. Jag åker till X-stad om en halvtimma. Du kan ju alltid ringa och prata med dr S, tyckte han, han är bra på levrar. Dr S är mag-tarmdoktor, medicinare alltså. Svaret på ultraljudet kom. Inget fel på cirkulationen. Vidgade gallgångar och gallstenar. Jo, jag visste att patienten hade gallstenar. Ingen trombos, men vad fasen kan det då vara? tänkte jag, mitt dumma nöt, helt inställd på att det skulle vara något drastiskt, ovanligt, något som affekterade hela levern å det grövsta. Jag sökte dr S - som tack och lov aldrig svarade. Antagligen hade han gått för dagen. Det kan ju räcka med att skämma ut sig för sin egen överläkare, kan man tycka. Ja men 'vidgade gallvägar', då behöver vi ju inte ringa dr S, det är ju kirurgiskt.

I natt drömde jag mardrömmar om min oduglighet.

Discodebut

Igår kväll var Trollungen på sitt livs första disco. Det var jag som skulle hämta och jag tjuvkikade in genom fönstret innan jag gick in. Där for han runt som ett jehu på dansgolvet, i rök och blinkande ljus.

Väl hemma, då jag kom in och skulle natta honom sov han redan. När jag började smyga ut ur rummet så vaknade han och for upp. Neeej du ska läsa! Jag gick tillbaka och satte mig bredvid honom i sängen. Läs om buskarna! sa han och lade sig ner och blundade. Var det majsigt med lamporna i många färger och rökmaskinen? undrade jag. Då log han. Och somnade om.