Några kalhyggen till

Jag tvingade med mig ungarna upp till Lindbuan. Annars skulle de ha suttit framför datorn hela dagen. Det tog max 100 meter innan det började gnölas och gnällas om "ont i benen" (Ja, så blir det när man aldrig använder dem utan bara sitter på arslet), "jobbigt" (Ja, det är jobbigt att gå uppför, du dör inte), "När är vi framme?" (Ja, inte efter 100 meter i alla fall).

När Nassen pep som värst blev jag så jävla less att jag bara travade på, uppåt, uppåt, över kalhyggena och lät ungarna klara sig bäst de gitte. Ja, naturligtvis hade de huggit ner hela skogen. Blev jag överraskad? Not! Grannen behövde väl en femte fyrhjuling att fjanta runt på, eller nått. En robotgräsklippare kanske?

Och allvarligt Samsung, vem fan tror ni vill ha bilder i det här formatet? Inte jag i alla fall!

När jag kom upp till stugan (Friluftfrämjandets) gjorde jag upp eld så att vi skulle kunna grilla korv. Jag är inte så hejans bra på att göra eld måste jag tillstå. Efter ett tag kom ungarna larvande. Draken hade burit Nassen en stor del av vägen. Ja, det var väl rart och omtänksamt av honom, för all del, men hur bra är det att hon lär sig att det bara är att sätta igång och pipa, för då blir man buren? Han var helt slut när de kom fram och slängde sig på en brits inne i stugan.

Jag hade knappt fått på de jäkla korvarna innan de började: "Är de klara nu?", "När är de klara?", "Är de inte klara snart?". Hade jag inte varit tvungen att hålla koll på elden - jag misstänker att brandrisken är tämligen stor - så hade jag tagit ryggsäcken och bara gått. Och jag deklarerade att jag fan aldrig någonsin mer kommer att ta med dem ut på någonting eftersom de bara är missnöjda och gnäller hela tiden. "Hädanefter när ni är hos mig så gör vi ingenting, vi är bara hemma. Men modemet kommer att vara i max två timmar per dag. I övrigt får ni roa er bäst fan ni vill."

Efter ett tag började de springa runt och plocka blåbär med stor iver och så fick de sina korvar och det blev lite småtrevligt ett tag. Tills Draken började tjata: "Ska vi börja gå nu?", "När ska vi gå?", "Ska vi inte börja gå nu?" och jag höll på att gå i taket igen.

På nervägen var de i alla fall riktigt söta och plockade blåbär så det stod härliga till med frekventa förnöjda tillrop.

Men alltså, hur känner man sig när man går hem från jobbet när man har 

åstadkommit något sådant här? Nöjd och belåten med sitt värv? Gör det 

verkligen inte något med en människa som skövlar så till den milda grad?

När vi kom hem undrade Draken om vi inte kunde ha filmkväll. Det var ju sannerligen i senaste laget och jag kan inte påstå att jag hade någon vidare lust, men jag kunde inte stå emot. Jag vill ju att vi ska göra saker tillsammans. Egentligen. 

Det fick bli Pirates of the Caribbean, 4:an, för den hade jag inte sett. Rätt trist och utan den charm som de (eller i alla fall den) första hade, men nå ja. Frid och fröjd en stund i alla fall.

Och imorgon åker barnen till sin far. Och jag ska försöka återvandla den eldsprutande draken Scylla till människa igen. Försöka.

Till de flesta i mina (påtvingade) hemtrakter, och extremskövlarna i synnerhet:

När allt är fel

Alltid lika underbart att komma ut i de vackra Dalaskogarna!

Det kryper i hela kroppen. Allt är fel - ALLT!

Jag avskyr min kropp. Den äcklar mig.

Jag hatar den här byn. Jag vill inte bo här. Jag vill inte bo i Dalarna överhuvudtaget.

Jag blir snart helt hysterisk på mina barn. De måste vara världshistoriens värsta gnällspikar. Piper över allting. Missnöjda med allting. Bråkar oavbrutet, retas med varandra, slåss, trökar och tjatar sönder mitt huvud. Jag har god lust att skicka dem till ett flyktingläger några dagar så att de får lära sig veta hut. Men de skulle inte överleva i fem minuter.

Jag blir galen på min skittelefon, en Samsung S6:a. Maken till usel telefon! Jag är missnöjd till 100% Telefonen är också min enda kamera och den ger bilder i skitfult format, som inte går att ladda över till datorn, som lämnar svarta tomrum när jag vill beskära, som gör allt som har med bilder, som ju normalt är en glädje för mig, till något plågsamt, irriterande, ytterligt tids- och jobbkrävande.

Jag känner mig sviken och illa behandlad av de flesta i min omgivning:
- Inneboendefamiljen som bara drog, med tolv timmars varsel, och lämnade mig i sticket med en helt sabbad sommarplanering och akutsituation när det gällde att skaffa passning till hus, djur och växter på bara några dagar inför en planerad resa. Jag som slagit knut på mig själv och gjort allt jag kunnat för att hjälpa dem, inte minst ekonomiskt.
- Mitt X som helt plötsligt lade beslag på den enda veckas semester där jag hade en chans att få möjlighet till återhämtning; jag som ännu inte hämtat mig efter ett utmattningssyndrom och som har en jävla massa semester att ta ut men som inte kan ta ut någon, får alltså inte en enda vecka i år med möjlighet till återhämtning.
- Det fega falska kräket till chef på psyk, som genom att vägra lyssna på sin personal indirekt orsakade att jag blev av med mina glasögon för 8 500 och som inte hjälper mig att få någon ersättning för dessa och dessutom lurar mig - som tack för att jag slog knut på mig själv för att hålla avdelningen flytande när han lejt en galen stafett som vi var tvungna att hålla borta från patienterna, i e jag fick sköta både mitt och stafettens jobb, naturligtvis utan ersättning eller någon som helst cred.
- Det jävla fiberbolaget som, trots att jag kryssat i att de måste ta kontakt med mig innan de grävde in fibern, plötsligt hade lagt kabeln precis där jag ska anlägga trädgårdsgång, uteplats och rabatter. Och som fortfarande inte tagit kontakt med mig, trots att de efter mailkontakt sagt att de skulle.

Diskmaskinen fungerar inte. Inneboendefamiljen lyckades ha sönder den innan de drog. Och jag bara orkar inte skruva isär den och se om jag kan laga låset innan jag tar mig före att köpa ett nytt. Och hur skulle jag orka försöka få det på plats? Och vem skulle jag be om hjälp. Jag känner ingen här och har inga vänner. Jag är ensam. Alltid helt ensam. Och jag diskar och diskar och diskar, i ett kök som inte är anpassat för handdisk. Bara en ho och ingen direkt diskbänk att ställa ifrån sig på. Det är oerhört omständligt.

Telefonen fungerar inte. Det skulle kunna vara så det är fel på bägge mina trådlösa samtidigt men alldeles oavsett så är det vad Telia kommer att hävda om jag ringer. Det är ALDRIG hos dem felet ligger. Nå väl, kanske fibern gör att jag äntligen slipper Telia. Det vore ju inte en dag för tidigt. Som det är nu har jag även bredbandet via Telia - det är det enda som står till buds här - och gissa hur bra det är.

Björk i Dalaskog

Båda utomhuskranarna är trasiga och det rinner konstant ur blandaren uppe i badrummet, vad jag än gör. Och det går inte att få tag på en rörmokare. De svarar inte ens. Men jag är ju kvinna. Kvinnosynen i Dalarna är som den är, i e 50 år efter sin tid. Jag behöver byta matta i duschen också, eftersom där är en spricka där det rinner ner vatten. Det går inte att få tag på en mattläggare heller. Fast i ärlighetens namn så har jag en bra målare - han är till och med infödd och måste således ha missat den obligatoriska kursen i misogyni - och en bra snickare. Halleluja!

Och så detta väder till råga på allt. Blåsigt och mulet varenda jävla dag. Och så tillräckligt mycket regn för att det ska vara maximalt irriterande utan att göra den minsta nytta. Knastertorr jord överallt men tillräckligt våta blad för att man ska behöva stövlar när man går i skogen för att inte bli dyblöt.

Regn i en av Dalarnas trolska skogar

Ingenting av det jag vill och mår bra av att göra har jag möjlighet till. Det enda mina dagar består av är att duka, duka av, diska, tvätta, städa, få huvudet söndertjatat, laga mat, duka, lyssna på ungarnas gnäll över maten, duka av, diska, lyssna på ungarnas bråk och gnäll, städa, tvätta, duka, laga mat, lyssna på ungarnas gnäll över maten, duka av, diska, tjata om tandborstning, dusch, klädbyte, undanpockning...

Behöver jag säga att jag HATAR att laga mat?


Bah, det är ju bara ett år tills jag får möjlighet till lite återhämtning. Hur länge satt Nelson Mandela fängslad? Man måste ha perspektiv, fröken Scylla!

Fortsatt kravlig

Jag halvsitter i sängen och kan inte komma till ro, trots att jag är dödstrött. Bredvid mig snusar Nassen, iklädd rosa nattlinne och doftande av lavendelolja efter kvällens god-natt-massage. Hon vill somna i min säng. Ibland bär jag över henne nästan direkt, ibland - som ikväll - kan jag inte riktigt förmå mig att skiljas från hennes lilla mjuka varma kropp.

Jag mår inte bra. Jag förstår inte riktigt vad det är med mig. Förkylningen är någorlunda utläkt, en smula snorig och hostig och lite kletiga ögon på morgonen bara. Men jag har haft lätt huvudvärk i flera dagar och de senaste dagarna har jag mått småilla och nu på eftermiddagen försämrades det. Jag kunde knappt äta någon kvällsmat. Inte för illamåendet, egentligen, det var inte så farligt då. Jag hade bara ingen aptit. Det händer mig nästan aldrig. De flesta verkar tappa aptiten när de är sjuka, eller när det är jättevarmt, men jag kan då alltid peta i mig.

Elisabet på hugget

Icke desto mindre tog jag mig i kragen och gick ner till grillkåtan och gjorde upp eld för att ungarna skulle få grilla korv och mashmallows. Nassen och Elisabet följde med ner direkt, medan killarna valde att bli uppringda när glöden var klar och komma ner då. Det var första gången Elisabet åt grillade mashmallows. Hon blev förtjust.

Vegetarianen

Jag fick syn på den på bibblan. Det var nog omslaget som drog till sig mina blickar, men när jag tittade närmre insåg jag att jag läst om den. Ett vagt minne av positiva omdömen. Jag kunde inte stå emot. Förstås. Det går inte så hejans bra med mitt klassikerprojekt kan man lugnt säga. Inte än.

Yeong-hye är en tystlåten kvinna i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har aldrig gjort uppror, men så börjar hon drömma om blod och brutalitet, om kroppar och kött. En dag bestämmer hon sig: hon måste bli vegetarian.

Människorna i hennes liv, hennes make, svåger och syster, vägrar att acceptera beslutet, och hennes envishet sätter igång en spiral av tvång och våld. Kampen står inte bara kring hennes kropp och vad hon väljer att äta, utan handlar om hennes sexuella och intellektuella frihet. Vad
händer med den som ständigt måste föra en kamp mot tillvaron? Vilka medel står till buds och när når en människa bristningsgränsen? Våldet som Yeong-hyes protest släpper lös tar sig in i henne själv, börjar arbeta emot henne. På andra sidan metamorfosen råder inte längre rationaliteten.

På ena bokfliken står det: "En kortroman om sexualitet och galenskap som förtjänar all framgång den rönt. / Ian McEwan"

Eh... va?!?!?

Jag har läst i hela mitt liv och jag berömmer mig med att ha hyfsat språklig koll, men jag har alltid varit oförmögen att recensera litteratur. Jag kan inte säga om en bok är väl skriven. Jag kan bara säga om jag tycker om den eller inte. Likaså är jag oförmögen till tolkningar av det som står explicit, jag läser bara rätt av. Det är en sorg för mig detta. Denna oförmåga, denna brist.

Men när det gäller "sexualitet och galenskap" - som förvisso ryms i romanen - måste jag verkligen värja mig. Det är väl för fan inte det den handlar om.

Så kanske, kanske ser jag någonting bortom det explicita. (Vem fan är nu denna Ian McEwan? Vilken inskränkt typ!)

Och kortroman? I en recension står det att "de 120 sidorna känns som 500". Min bok är på 213 sidor. Det tycker jag är ganska lagom.

Jag började läsa igår kväll när jag gick och lade mig. Vaknade tidigt och fortsatte. Somnade om igen och fortsatte när jag vaknade närmare lunchtid. Och läste ut den. Jag vet inte när jag senast läste en bok på detta vis. Det ger mig en smula tröst nu, när jag är sjuk för andra gången på tre veckor och livrädd för att ha fått mitt utmattningssyndrom tillbaka. Jag borde inte kunna sträckläsa en bok då. Eller? Nå väl...

Jag gillade verkligen den här. Jag är ju så fascinerad av träd.

Och det där med träd var ungefär en lika rimlig koppling som McEwans "sexualitet och galenskap". Och bara för det tänker jag nu sätta tänderna i Trädens hemliga liv. Så det så!

Visserligen har det bara gått några timmar sedan jag läste ut den, men jag märker att jag "bär den med mig". Det är ett tecken på en bra bok. För mig. Bra för mig och tecken för mig.

De flesta recensioner jag i efterhand har läst är så knäppa, så jag tänker inte länka till dem - sade hon tjurigt.

'Surrealistiskt' och 'udda'. Precis vad jag gillar.

(Det här blev nog bloggens konstigaste bok-tyck, tror jag bestämt)

Gnöl

Salim gosar in sig hos morbror Neko

Ja, då var det dags igen. Drygt en vecka sjuk, en vecka halvskruttig på kurs. Ok under helgen hos mamma och de två första dagarna på nästa kurs, och nu sjuk igen. Snorig med rinnande ögon och konstant nysande ligger jag här i sängen med en hostande Nasse. Vad less jag blir! När ska jag kunna komma igång med att simma, promenera och åka skidor? 

Den här veckan har det varit handledarkurs, något som är obligatoriskt i min ST-utbildning. Det var en bra kurs och jag är nöjd. Och som vanligt väckte kursen en massa tankar, intresse och önskan att lära mig mer, att läsa på, finna bra böcker... Jag vet bara hur det brukar bli. När skulle jag hinna det liksom. Klockan elva på kvällarna när jag är klar med det mest akuta? Mina lediga helger? När ska jag hinna tvätta, städa, sköta allt som ligger efter här hemma, träna, umgås, ringa, maila och skriva brev, lustläsa, handarbeta, pyssla med växterna...?

Stranden

Jag hann ner en sväng på stranden. Det var om möjligt ännu gråare och disigare idag, men aningen mindre blåsigt. Det mörknade rätt snart men snäckor och benbitar lyste i mörkret. Jag har hittat några spännande skallbitar som jag inte för mitt liv kan begripa vad de kommer ifrån för djur.

Mor och jag har varit på Väla och shoppat loss en smula. Det är inte ofta jag gör det. Vi åt indiskt på restaurangtorget. En lysande idé. Flera restauranger runt gemensamma sittplatser. Var och en kan välja det hen vill ha: wok, grekiskt, hamburgare, pasta, husmanskost, indiskt etc. Jag med mina krångliga ungar hade önskat att det fanns på fler ställen.

Med sushi i magen plågar vi oss igenom Mello. Jag hoppas att 1:an och 7:an går vidare, men så kul ska vi väl inte ha det.

Se där, 7:an i alla fall! Vi får se hur det går med 1:an. Om jag nu orkar vara uppe så länge.

Kråkorna och jag

Efter tre dagars kurs i Jönköping fortsatte jag söderöver och är nu hos min ömma moder. Här är grått, kallt och blåsigt. Jag tvingade mig ut på en promenad nere på stranden. Där var typ hundra kråkor och så jag.

Vi har ätit krabba. Det var länge sedan. Inte köper jag hem en hel krabba och mölar i mig nu när jag är ensam.

Jag är så förtvivlat trött, men tänkte att jag i alla fall ska hålla mig vaken till åtta och se 'På spåret' innan jag stupar i säng i klädkammaren. Jodå, jag sover faktiskt där. Mamma har så litet nu sedan hon flyttade till seniorboendet, så det är i princip där det finns plats för en madrass. Det finns en gästlägenhet att hyra för 100 kronor natten - inget att bråka om alltså - men jag vill hellre vara här hos henne. Klädkammaren funkar finfint.