Bästa Wisti!

Fan, du får mig att grina, karl! 💜

SKAM - sista säsongen

Nu har även jag, sent omsider, sett fjärde och sista säsongen av SKAM, med Sana som huvudperson.

Men den är ju bara SÅ BRA! Har du inte sett den så GÖR DET! Missa den inte, för allt i världen, gör inte det! Finns på SvT Play, här.


Det jag inte riktigt fattar är att Yousef inte anses vara muslim - varken av sig själv eller av Sana - för att han inte tror. Är det så? Är man inte muslim om man inte är troende? Jag ser mig nog som kristen även om jag inte är troende, jag är uppvuxen och har levt hela mitt liv i den kristna historien, med det kristna kulturarvet och de kristna värdegrunderna. Är jag inte kristen då? Är det bara judar som är judar även om de inte tror?

Kväll

Jag har tänt en brasa i kakelugnen och lämnat luckorna öppna. Det var snarare sprakandet och skenet från elden än värmen jag kände behov av. Ljusen är tända och det doftar av liljorna. Och så en liten sovande katt. Det är fint.

Jag hade tänkt åka bort till ett naturreservat och leta svamp - ja, alltså inte matsvamp då - men eftersom det har regnat hela dagen så kom jag mig inte iväg. Jag hade ingen större lust att halka omkring i de där branta backarna i ösregn. Istället har jag försökte få undan lite här hemma. I tisdags var jag inne på jobbet och packade ihop mitt rum. Jag kommer att vara borta i över ett år och någon annan behöver det under tiden. Det mesta packade jag ner i kartonger som står kvar i ett förråd, men några kassar med böcker och pärmar som jag räknar med att behöva under året, samt en del privata saker och alla växter fick följa med hem. Det mesta har jag lyckats stuva undan, hur i herrans namn jag nu bar mig åt. Jag skulle verkligen behöva röja ordentligt, i synnerhet tvättstugan och klädkammaren är rena katastrofer. Men när ska jag hinna/orka det?

Inget har blivit läst, varken 'Moby Dick' eller kardiologi. Ingen yoga, ingen tai chi, ingen träning. Men när jag körde Draken till ju-jutsun passade jag i alla fall på att gå en promenad i regnet och lyssna på 'Spåren av kungens män' av Maja Hagerman. En hel del SvT Play har det blivit. Nej, det suget har inte avtagit. Och, faktiskt, lite meditationsövningar, på ett - för mig - nytt sätt.

I morgon får jag hem barnen. Känslomässigt känns det fint den här gången, inte som sist, då jag kände mig nästintill panikslagen. Men förnuftsmässigt undrar jag hur i herrans namn det ska gå.

Jo därför

Varför jag - som i sviterna efter ett utmattningssyndrom - gick med i styrelsen för byföreningen kan man naturligtvis undra över.

Det förhåller sig som så att jag vill ha bort Herr Obergruppfürer i vägföreningens styrelse ity han förpestar min tillvaro, använder sitt ordförandeskap för egen vinning, även - kan jag sätta en fet slant på - ekonomiskt. Det går ju att sköta snyggt så att det inte syns i några rullar. Varför skulle en ärkeegoist, som driver två företag, med anställda (ja, han utnyttjar sådana som inte kan få en vanlig anställning och får väl det mesta av lönekostnaden från Försäkringskassan) utöver sin egen anställning (hur många procent vet jag inte) och har två små barn, båda med kroniska sjukdomar som kräver en hel del insatser, åta sig att därutöver vara ordförande för byns vägförening? För att han värnar byn och sina medmänniskor? Knappast! För att han är en social typ som tycker om att verka i föreningslivet? För all del, rätt social är han, men han har decimerat den sociala delen inom vägföreningen till intet. Kaffe på årsmötet, det har han inte tid med, så det är avskaffat, och så vidare.

En liten del av byborna tycker att han är sååå fantastisk. De har inte sett förbi det servila och aldrig opponerat sig mot honom - och sett vad som händer då - utan kowtowar underdånigt så fort han visar sig. En större del vet vad han går för men vill inte ha någon konflikt. Ytterligare en del vet knappt vem han är. (Ja, det är ju så mysigt och pysigt att bo på landet; sådan gemenskap!)

Det enda jag kan göra för att motverka honom är att själv göra något för byn - utan att ta betalt för det som han gör - att synas, att bonda med dem som faktiskt är schyssta, i synnerhet de som är nya och inte känner till honom riktigt. På så sätt kanske jag kan få folk med mig att välja någon annan till ordförande. Och är han inte ordförande, så kan han inte förpesta min tillvaro på samma sätt, inte få med sig de fjäskande ja-sägarna och inte de konflikträdda.

Det är mitt långsiktiga projekt för överlevnad i byn. Insallah.

Jag borde

Jag får inget gjort. Och jag vet inte om det är för att jag faktiskt bör ta det lugnt och bara inte göra något alls, eller om det här drar ner mig ytterligare. Om jag faktiskt borde masa mig ut på en promenad. Om jag borde köra yoga eller tai chi, eller rent av träna lite. Om jag borde röja, repetera hjärtsvikt inför randningen, fixa staketet... De förra för att det får mig att må bra, gå ner i varv, ger mig energi. De senare för att jag ska slippa att ha det kaotiskt omkring mig, vilket jag mår dåligt av, vara väl förberedd, vilket minskar stressen, och staketet, för att inte Mylla ska rymma, för det gör grannen galen och jag blir sönderstressad. Hur ska jag veta?

Djuren, som i princip känns livsnödvändiga för mig och som normalt sett ger mig en sådan ro och frid - gör i denna by att jag blir sönderstressad. Två grannar räcker för att förpesta hela min tillvaro. Ytterligare två är skitstövlar, men hade inte berört mig nämnvärt om det inte vore för de två förra. De är "för långt bort" respektive sådana fega, lismande vindflöjelkräk att de inte skulle påverkat mig om det inte var för de förra två. Tre av dem är med i styrelsen till vägföreningen, den värste av dem alla är ordförande.

Fru Fisförnäm här uppe har den lismande familjen Fjäsk som spionerar åt henne (akutsamtal om ett djur, gud bevars, råkar förirra sig in på hennes tomt; hon är ju så fiiin, så henne måste man göra sig till för). Och så Fru Kommunalpamp emirita, långt borta, som lydigt böjer sig när ordförande Maneken Pis med Guds nåde med sitt servila sätt uttrycker sina önskemål. Det servila transformeras till två kolsvarta ögon och ett allt annat än servilt beteende så snart Herr Obergruppenfürer inte får exakt som han behagar.

Jag brukar aldrig önska människor något ont. Så får man bara inte göra. Jag blir vidskeplig och tänker att det kommer att slå tillbaka på mig själv. Men både Fru Fisförnäm och Maneken Pis har jag faktiskt börjat önska ont. Faktiskt har jag det.

Du bär på ljuset, säger min fina granne - ja, för det finns ju faktiskt några sådana - som är lagd lite åt New Age-hållet. De bär på mörker, det är det du ser när han blir svart i ögonen, säger hon. Låt inte deras mörker sprida sig till dig. Behåll ljuset inom dig.

Men jag är ju sotsvart här där jag går och önskar att Fru Fisförnäm ska drabbas av en stor mediainfarkt - eller vad fan som helst som håller henne borta från byn och kvar i Hufvudstaden - och något lämpligt som förpassar Maneken Pis med Guds nåde åtminstone ett par mil bort härifrån.

Jag har låtit mig fyllas av deras mörker. Hur får jag tillbaka ljuset? En exorcist! Någon?


Och i morgon slår väl karman tillbaka med takotsubo - ja, vassego och googla - för att jag dristade mig att sätta detta på pränt.

Det blåser

Det blåser. Så in i Norden. Allt far omkring. Krukorna intill väggen på verandan faller, krossas, rullar. Som det kaos som för närvarande råder inom mig. Jag, som har ett sådant behov av att vara rotad befinner mig i rotlöst tillstånd, svävande, eller kanske i fritt fall.

Jag har alltid tyckt om hösten, men för att kunna njuta av hösten måste jag ha en känsla av att den föregåtts av en sommar. Har det varit sommar? Vart tog den vägen? Sommaren 2017 är ett svart hål, och i någon mån befinner jag mig fortfarande vid tiden en knapp vecka före midsommar, då familjen vid sjutiden på kvällen plötsligt annonserade att de skulle flytta morgonen därpå.

Chocken, paniken, sorgen, känslan av att bli lurad, sviken, att ha blivit utnyttjad. Två heldagar - och då menar jag åtta på morgonen till ett på natten - tog det att "städa ut" dem. Parallellt med panikartad jakt på någon som kunde passa huset en vecka, över midsommarhelgen, med bara några få dagars varsel.

Hela sommarplaneringen föll i ett slag. Mina planer på att bo uppe i buan hela sommaren, de veckor jag inte hade barnen, omintetgjordes. I buan skulle jag få den återhämtning jag behövde och kunna komma igång med träning, för att må bättre, för att orka vidare. Och därefter "snodde" Lassepappan den enda veckan med möjlighet till återhämtning jag hade på hela sommaren. Byfesten slog sista spiken i kistan, och jag blev sjuk igen. Är sjuk igen.

Det som hela tiden hållit mig uppe är vetskapen om att jag en dag kommer att ha randat färdigt och få vara på en arbetsplats där jag trivs och vill vara, med ett jobb som jag tycker om. Men den arbetsplatsen existerar inte längre. Jag har ingenting att se fram emot. Ingenting. Det som var ljuset i änden på denna evighetslånga - 16 år gjorda och lite kvar - tunnel har slocknat. Hur ska jag nu orka vidare?

Igår fick jag veta att Lassepappan har ändrat sitt status på Facebook från 'Singel' till 'I ett komplicerat förhållande'. Får det plats fler spikar i min kista? Får det verkligen det?

Nej, jag är inte svartsjuk, snarare förundrad: Men vem fan vill ha honom? Själv skulle jag vända i dörren om jag kom in i hans hus och såg honom som en potentiell partner. Men faktiskt - ja, håll i er när denna ondsinta människa nu ska spy sin gröna etter och svarta galla - jag är missunnsam. Så är det.

Han har fått allt han ville ha, medan jag har förlorat allt det jag ville ha. Allt det han sade mig att han också ville ha och som visade sig inte stämma. Antagligen gjorde han det inte medvetet. Förmodligen trodde han verkligen att det var så han ville ha livet, men upptäckte att det inte passade honom.

Han har gått ur vårt förhållande med allt han ville ha och bara fortsätter med sitt liv som ingenting har hänt, där han vill bo, i ett sammanhang, med släkt och vänner.

Jag har gått ur vårt förhållande med utmattningssyndrom, tvingad att leva på en plats där jag inte för allt i världen vill bo, långt från min släkt, utan en enda vän och med en djup motvilja mot att någonsin igen försöka hitta en partner igen. Även om han inte menade det, så har han lurat mig in i detta under falska premisser. Och ja, jag är missunnsam, det är jag, hur fult och lågt det än må vara.

Heliga Birgitta i Öppet arkiv

Jag har sjukskrivit mig en vecka i ett försök att komma på fötter så pass igen att jag orkar med 2½ månads (på 85%) randning på Kardiologen. Sedan ska jag vara klar med sammanlagt 18 månaders randning (heltid) i medicin och kardiologi. Så här sitter jag i min fåtölj och orkar i princip inte resa mig. Det var med nöd och näppe jag tog mig ur sängen och fick gjort mig lite kaffe.

Jag hittade en serie om Heliga Birgitta på SvT Play, Öppet arkiv, och den har jag nu sett.

Jag blir inte klok på denna min dragning till kyrkor, kyrkorummet, kloster - jag är ju inte ens troende - och i synnerhet, kanske, klosterkyrkorna i Vadstena och Varnhem. Vad är det som lockar och drar? Vad är det som ger mig sådan frid? Vad är det som förundrar mig så?

Jag har faktiskt inte fått klart för mig förrän nu att klosterkyrkan i Vadstena är byggd enligt Heliga Birgittas anvisningar. (Nej, trots denna min fascination är jag inte särskilt påläst; när skulle jag ha läst?) Jag har mest förundrats över att Heliga Birgitta, inklusive reliker, är så närvarande i en kyrka som tillhör Svenska kyrkan. Ett katolskt helgon i Svenska kyrkan!

Varje gång jag passerat Vadstena, har jag bara varit tvungen att besöka kyrkan. Och har det varit så sent att den hunnit stänga har det riktigt gnagt i mig av en känsla av förlust.

Jag har en kurs i Helsingborg inplanerad under hösten. Då blir det Vadstena igen på vägen upp. Eller ner. Eller upp och ner.