Mornar är inte min grej. Jag har alltid haft svårt att komma upp och det blir sannerligen inte bättre av att det är mörkt på mornarna nu, nermörkt, och att jag inte sovit ens halvordentligt på över ett år. Det senaste har jag till råga på eländet börjat sova väldigt dåligt av mig själv också, det är inte bara ungarna som väcker mig. I natt vaknade jag åtminstone fyra gånger utöver de gånger Nassan ville snutta och Trollet pep, samtliga gånger med bilder från "Torka aldrig tårar..." snurrande i huvudet.
När jag klev upp var jag helt svullen runt ögonen. Så där som jag brukar bli när jag har gråtit mig till sömns. Visserligen grät jag både en och två skvättar under kvällen när jag såg sista delen av "Torka aldrig tårar...", men inte av sådan kaliber att de borde ge men dagen efter.
Jag klarar med nöd och näppe att ta hand om mig själv om mornarna. Nu ska jag ta hand om mig själv och tre barn. Barn är inte gjorda för att passa tider. De kan liksom inte skynda sig. De är ofokuserade och kvar i sin egen värld, pratar om en önskelista istället för att klä sig, distraheras av minsta lilla.
Trollets kläder är inte torra och jag får sätta dem under stöveltorken. Draken hostar och snörvlar, men säger att han vill till skolan. Trollet spiller ut sin juice över bordet. Jag muttrar och rusar dit med en massa papper och lägger över pölen medan jag går och gör iordning disktrasan, väntar på varmvatten - det tar en evighet - och duttar på diskmedel. När jag kommer till bordet inser jag att pappret inte räckt till, att det rinner ner för duken och droppar ner i Trollets knä. Han bara sitter där och jag blir arg och skäller för att han inte säger till. Pyjamasen är helt blöt av juice.
Det är frost ute och jag måste få fram ett par lite tjockare sockar till Trollet, annars kommer han att frya om fötterna. Åtminstone fem par ska han ha. Jag letar och letar och letar, i torkskåp, på tvättstrecket, i garderoben - både hans och Drakens - i smutstvätten, ta mig fan överallt. Det finns inte ett enda par, inte någonstans. Jag får fram en kartong underst i klädkammaren med urvuxna kläder och lyckas hitta en påse med Drakens urvuxna strumpor. Där hittar jag ett par tjocka.
Det är nermörkt i hallen och jag ser inte ett skvatt när jag ska leta fram kläderna till ungarna. Vi har sådana där inbyggda spotar i taket. De fanns där när vi flyttade in. Fula är de. Och aldrig har de funkat som de ska. Nu funkar de inte alls. Älsklingen, som trots allt är elingenjör och som tidigare i sitt liv jobbat som elektriker, har kämpat och kämpat och kämpat med dem.
Vi sätter för hålen på något vis! har jag tjatat
Vi köper vanliga lampor. Jag är så trött på skiten! Men ingenting händer. Och jag svär över Älsklingen. Svär och svär. Ja, han har ju inte så mycket att leta rätt på om mornarna, men jag ska hitta kläder till fyra personer. Jag kan dessutom inte ha öppet in till tvättstugan och få ljus därifrån, som han kan, för då är Nassan inne på tre röda och dyker ner i avloppet (ja, naturligtvis borde jag leta fram skruvar och skruva fast det jäkla brunnslocket, men när? NÄR?) eller öser sand ur kattlådan. Ibland nöjer hon sig förvisso med att slita ner tvätten ur torkskåpet eller dra ur smutstvätt ur trådbackarna, och det må väl vara hänt, men sådant vet man ju inte i förväg. Jag vill inte ha henne nerblött eller nersmetad med kattbajs mitt i allt.
Och Lizzy springer runt mig och jamar. Jamar och jamar och jamar. Är hon ute så ska hon in. Är hon inne så ska hon ut. Eller så ska hon ha mat. Maten har vi blivit tvungna att sätta upp på bänken, för annars häller Nassan över all mat i vattenskålen eller på golvet. Alternativt äter hon upp den. Men Lizzy är gammal och stelbent och orkar inte hoppa upp längre. Hon måste lyftas. Och när man väl lyft upp henne så vill hon oftast inte ha någon mat - egentligen. Vanligen är det ju bara någon kvart sedan jag senast släppte in-släppte ut-lyfte upp senast. Då hoppar hon ner på golvet och jamar för att hon vill bli klappad. Eller så ställer hon sig helt sonika framför fötterna på mig. Det är inget bra läge att tigga klappisar i morgonruschen, och när jag bär på Nassan så ser jag henne inte heller utan snubblar på henne och håller på att stå på öronen både titt som tätt.
När alla fyra äntligen har fått på sig och bägge ungarnas väskor är packade och vi kommer ut till bilen så upptäcker jag att Älsklingen har parkerat den bredvid(!) carporten. Den är
helt nerisad. Det går inte att öppna dörrarna och jag minns då att det stått i displayen att jag behöver byta batteri i nyckeln. Jag rusar in igen och letar fram reservnyckeln. Men det funkar inte med den heller. Då först inser jag att dörrarna är fastfrusna. Efter ett hysteriskt ryckande lyckas jag få upp dem. Och jag svär och svär och svär över Älsklingen. Och så upptäcker jag att Nassans bilbarnstol inte är i bilen utan kvar inne. Jag sätter henne i sätet, beordrar Draken att passa henne, startar bilen och sätter blåset på max, och trycker in knappen för värmeslingor i bakruta och så rusar jag in och hämtar Nassans stol. Draken är duktig och har börjat skrapa rutor när jag kommer ut. Jag sätter fast Nassan, och Draken och jag fortsätter att skrapa. Till slut kommer vi iväg och Draken blir trots allt bara någon minut sen.
På hemvägen planerar jag hur jag ska ringa och skälla på Älsklingen. Eller åtminstone skicka ett spydigt sms. Men tack och lov lugnar jag ner mig. Jag och mitt humör! Vad skulle det förändra att skälla ut honom? Istället skäms jag, och skäms och skäms och skäms för att jag svurit över honom inför barnen. För så lågt får man ju bara inte bete sig :(
Jag får väl tänka på den här morgonen när jag går här och mår prutt över att behöva börja jobba igen. Inget ont utan något gott med sig.
