Ingen Vuitton förvisso*

Jag har fått värsta fina väskan. Öppnar man den så är det rena akutläkarväskan med tusen fack, typ. Ho ho, inte riktigt det jag jobbar med. Jag fyller facken med skoskydd, plastförkläden, tungspatlar och annat spännande. Kanyler, sprutor, morfin, adrenalin och sådant som folk kanske förknippar med en läkare på språng är det sköterskorna som har i sina väskor.

Tänk, jag får allt jag ber om. Nästan i alla fall. Jag ska få gå på kurs också. Tjihoo!

Värsta bästa jobbet!


* Jag hade inte velat ha någon heller. Jag har inget sinne för väskor. Inte för sådana som är inne nu för tiden, och som folk hostar upp multipla tusenlappar för, i alla fall.

Döbeln vid Jutas

Jag har börjat få finnar inför mens. Vad ska det vara bra för, i min ålder?! Ack! En dos av 'Döbeln vid Jutas' kanske vore något att satsa på - eller vad den nu hette, salvan som Hasse & Tages Lindeman förfärdigat mot missprydande ungdomsfinnar. Ja ungdomsfinnar är väl lite att ta i när det gäller mig, men finnar i alla fall.

Första salvan ren blev åtta finnars fall


Och förresten borde jag läsa 'Fänrik Ståls sägner'.

Wear It Like A Crown

Plötsligt en dag...

Trötta är väl de flesta så här års. Eller ska jag kanske säga nu för tiden? Fast jag kan tycka att det går lite till överdrift när jag i fredags somnade vid halv nio och sov till halv nio, och igår somnade halv tio och vaknade (väcktes) halv tio.

Ända sedan annandag jul har jag tänkt att jag måste ta mig i kragen och komma ut, röra på mig. Då var det fortfarande fantastiskt vackert ute och extra ledigt hade jag, så tid fanns. Men inte kom jag mig för. Jag ville inte. Ville inte. Jag satt här inne och kurade, och lyfte bara på rumpan om jag var absolut tvungen. Och så har det fortsatt. Det senaste har jag skyllt på att det är så fult ute, nu när snön försvunnit från träden, rimfrosten är borta och smutsen efter blaskvädret fortfarande inte är ordentligt översnöad.

Inte har jag fått mycket gjort i övrigt heller. Jag städar undan det allra värsta, men inget mer. Tvätten får jag undan. Några sådder har jag fått gjorda. Men i övrigt... Ingenting! En häftig kelimbonad, inhandlad på Tradera, ska förses med ringar, sju stycken, så att den kan hängas upp på jobbet. Tror ni jag syr i dem? I ett år har det legat tyg till nya köksgardiner i tvättstugan. Tror ni att jag syr dem? Kokar jag grytbas? Bakar jag bröd, som jag egentligen älskar att göra? Handarbetar jag? Läser jag? Näpp! Fråga mig inte vad jag gör, för det vet jag inte.

Men idag hände något. Under över alla under! Draken ville dippa grönsaker, så jag bakade brytbröd, skar morötter, blomkål, paprika, vitkål och gurka och rörde ihop tre dipsåser till lunch. Därefter pallrade jag mig ut och gjorde rent i hönshuset och städade hos kaninen. Sedan tog jag ungarna med mig och promenerade hem Drakens kompis som bor någon kilometer bort. En timma tog den lilla färden. Trollungar går inte särdeles fort, nej. När jag kom hem drog jag på mig skidorna och åkte hela varvet runt.

Rent förlösande!

Bara en dag

I förmiddags då jag for ut för att fixa några ärenden kändes det som vår. Det var alldeles ljumt, vindstilla och solen sken från en blå himmel med enstaka molntussar. Termometern visade på 0°, men det var inte ett dugg slaskigt. Nu har det visst slutat blåsa.

Jag lämnade Älsklingens böcker på biblioteket, hämtade ut paket, åkte till växthuset och handlade. Käraste svärmor har nu fått flytta från UAS till lasarettet här, efter sin stora operation. Älsklingen och Farfar skulle åka och hälsa på och jag köpte en bukett blandade rosa tulpaner med ett par kvistar vaxblommor och flera veckotidningar - något ätbart ville hon inte ha - och skickade med.

Hönsen är så otroligt söta och trivsamma. I synnerhet den svart-vita är så sällskaplig och kommer fram och skrockar, lägger huvudet på sned och kikar på mig.

Jag har äntligen fått iväg fröbeställningarna till Impecta och Rara Växter, och de flesta av fröportionerna från Ginna är i jorden. Det tar sig! Endera dagen kanske jag lyckas sy gardiner också.

Vanitas

Nu har jag varit i palliativvårdsteamet i två veckor. Under denna tid har fyra patienter dött.

Men det jobbiga är inte att människor dör. Tvärt om är känslan ofta Men vad skönt! Det jobbiga är att möta smärtan hos människor som just börjar inse att de sannolikt inte har särskilt länge kvar att leva. Att möta smärtan hos deras anhöriga. Jag har inte svårt att möta blicken hos dem. Den där alldeles speciella blicken. Den tynger och smärtar, men känns ändå självklar att bära. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag vet att jag kan lägga av mig bördan så fort jag går utanför dörren. De måste fortsätta bära den, minut för minut, dag för dag.


Målning: Adriaen van Utrecht

Ömsesidighet

Nä men åh! Någon som uppmärksammar att man är två (minst) i ett möte, i en relation, och att hela bördan och alla skyldigheter rimligtvis inte kan ligga enbart hos den ena parten.

Så sant som det är sagt.

På jobbet

Alltså, det här med hemsjukvård är grejen! Idag har jag träffat en sköldpadda som hette Selma och var 40 år. Bara en sådan sak!

I hemsjukvården finns verkligen hela spannet, från ren misär till rent, fint och prydligt, från smått till stort, från enkelt till svårt, från motarbetande till samarbetande, från acceptans och ro, till förnekande, panik och ångest. Där finns djupaste sorg och där finns eufori. Där finns anhöriga som är ett ovärderligt stöd och de som kräver mångfalt mer i arbetsinsats än patienten själv. Där finns barn, sådana som är vuxna – till och med gamla – och små bäbisar, och barnbarn och barnbarnsbarn. Där finns fåglar, katter och hundar. Och en och annan äggläggande rödörad sköldpadda.

Det enkla är det vackra

Jag har plockat nypon från två rosenbuskar. Dels en nere vid samhällets lillcentrum som jag tror är 'Fru Dagmar Hastrup'. Jag har blivit väldigt förtjust i den det senaste. En ljust rosa enkel vresros. Den andra är en ros från Hjortgården här i byn. Jag minns, sanningen att säga, inte hur den ser ut. Bara att jag varje år förundras och förälskar mig, och tänker att DEN måste jag ta nypon av och försöka så. För närvarande är jag mest förtjust i just de enkla, doftande buskrosorna. De bulliga gammaldags lockar mig inte på samma sätt som förut, och rabattrosor har jag aldrig tyckt om. Ja, förutom möjligen 'Peace' när jag var i 7-årsåldern.

Nu är rosenfröerna i jorden, liksom ytterligare sex sorter (av 32) ur beställningen från Ginna. Heja mig!

Anköverskott

Ankor parar sig i vatten. Således kliver Viol ner i vattenbutten, och Humle och Hassel kliver på henne. Det ser rätt roligt ut - men det är så lagom roligt. Killen vi köpte av tyckte inte att det var något problem att vi hade andrik och ankor från samma besättning. Lantrasankor stammar ju ändå från en enda besättning. Genbanksansvarig tyckte annat. Så nu ligger vi pyrt till. Eftersom en av ankorna visade sig vara andrik (Hassel) och finaste Timotejankan blev tagen av en rovfågel, så står vi här med två andrikar och en anka. Och andrikarna måste bort. Så är det. Hela höns-och-ank-Sverige är fullt av förtvivlade ägare som försöker bli av med sitt överskott av hanar för att slippa slakta dem. Vi kommer inte ens försöka. Hur olustigt det än är, så måste man ta det om man ska ha husdjur - där de flesta arter ju faktiskt ger ett överskott av hanar. Själva är vi dessvärre alldeles för blödiga, men vi har ordnat det på annat sätt. Trollets dagmamma har haft djur av alla de slag - upp emot 200 höns bland annat - och hennes make jagar fågel. Han är med andra ord fullt kapabel att hjälpa oss och har också lovat att göra det. I morgon ska jag prata med dagmamman.

Jag önskar att jag inte vore så jäkla blödig.

Observera de söta små lockarna som Hassel och Humle har på stjärten. Det är på dem man ser att det är andrikar.

Nausicaä

Igår kväll såg vi film, Älsklingen och jag. Det händer så sällan. Innan ungarna kommit till ro och djuren är omhändertagna, har klockan hunnit bli mycket och vi orkar inte riktigt. Ibland har vi försökt med att se ena halvan en dag och andra nästa, men det har inte funkat så bra. Vi har sett första delen, men innan vi haft tid, ork och lust att se resten, har det gått så lång tid att vi blir tvungna att se om hela. Så blev det med Avatar.

Igår såg vi i alla fall hela 'Nausicaä från Vindarnas dal'. Det var trevligt :) Och så är det skönt att höra lite japanska, och slippa denna eviga engelska.

Jorden som vi en gång kände den existerar inte längre. Tusen år har gått sedan den mänskliga civilisationen utplånades under "de sju dagarnas krig", och det ekologiska systemet har i stort sett havererat. Några få mänskliga samhällen finns kvar isolerade av en giftig djungel fylld av aggressiva jätteinsekter och ett hav så försurat att det förvandlats till syra. Japans och kanske världens idag främste animatör Hayao Miyazaki skapade med sin debut “Nausicaä från Vindarnas dal” en film som mer än 20 år efter sin tillkomst fortsätter att vara en skrämmande aktuell allegori över miljöförstöring, militarism, kärnvapen och människans oförmåga till fredlig samexistens.

I centrum som vanligt, en ung kvinnlig hjältinna där mod, kärlek och medmänsklighet utgör rättesnören.

Här finns en recension.

Ibland får jag lust att ge mig på japanskan igen. Böckerna bör ligga kvar här i gömmorna, någonstans. Men hur skulle jag hinna det? Jag hinner ju inte ens med det mest elementära. Om tio år kanske.

Och här kommer en Ohmu rusande. Den är arg. Det ser man på ögonen. Annars är de blå. De var fina, Ohmuerna, tyckte jag :)

Lättja

Inte har jag gjort många knop idag. Det är skönt. Gå och dröna hemma i myspyskläder, läsa tidningen och dricka "riktigt" kaffe. Jag har varit till Systembolaget och köpt vin, rött och vitt, en flaska vitt sött dessertvin och en flaska Campari. I min ungdom drack jag alltid Campari-soda när jag var ute. Eller Guinness. Nu är det evigheter sedan. Tulpaner köpte jag också och förstås soda till Camparin. Och så hämtade jag ut ett paket på macken, med ytterligare några Pärlan-ljuslyktor från Reijmyre. Dessa ska jag ha på jobbet.

Fröerna från Ginna kom snabbt. Sju sorter var slut och ersattes med reserver. Alla fyra pionernasorterna fick jag dock, och dem har jag suttit och filat och sedan sått. Ytterligare tre sorter har jag också fått i jorden. Lika bra att sätta igång. De ska ändå ut och stratifieras, och snart skramlar det in fröer i parti och minut, och då är det bra att ha lite avklarat.

Adlumia fungosa
Anemonopsis macrophylla
Cortusa matthioli 'Alba'
Magnolia sieboldii
Primula x pruhonica 'John Mo'
Primula x pruhonica 'Postford White'
Primula x pruhonica 'Apple Blossom'

var slut (för bilder, se här) och ersattes med:

Campanula ochroleuca Bild
Claytonia sibirica Bild Angiven som 'vit'. De jag redan har är rosalila.
Heuchera 'Mint Frost' Bild
Knautia macedonica 'Melton Pastels' Bild
Mertensia primuloides Bild
Physoclaina orientalis Bild
Rheum palmatum Bild

Uppenbarligen har det varit stor åtgång på primulorna. Inte en enda av de tre beställda fick jag, och de två jag hade i reservlistan är överstrukna. Ska man misstänka att primulor är inne nu, eller är det bara en eller några stycken specifika blomtokar som varit framme?

Svikt

I hemsjukvårdsteamet uppfylldes jag av den för mig ovan känslan Ja men, jag kan ju faktiskt en hel del. Jag klarar faktiskt av det här. Flertalet sköterskor uttryckte också väldigt tydligt att de var nöjda med mig och helst hade sett att jag stannade kvar. Omtumlande för någon som aldrig dugit.

Nu, i palliativvårdsteamet, sviktar självförtroendet igen. Jag känner mig liten, okunnig, osäker och inte alls till någon nytta.

När kan man räkna med att en person med hjärntumör inte längre har någon nytta av sin epilepsimedicin? Eller sitt kortison? När är det faktiskt rimligt att sätta vätskedropp på en palliativvårdspatient? Behövs det intravenös antibiotika till den här patienten, som jag inte ens har ett CRP på, men som helt säkert har en infektion, eller räcker det med tabletter? Sådant läser man sig inte till i böckerna direkt.

Förnuftsmässigt, någonstans långt långt in i djupet av mitt jag, så inser jag att jag rimligen inte kan kunna detta utan måste få tid att lära mig. Men känslan är ändå att jag borde kunna det, jag borde kunna åka ut ensam på hembesök och handlägga sådant här.

Varför kan jag inte bara känna mig glad över att jag får lära mig det här, som jag ju faktiskt är väldigt intresserad av? Varför kan jag inte bara njuta av att få den här chansen, istället för att gå och plåga mig med tankar om att jag är oduglig?

Esprit de cuir

245$ kostar den här lilla raringen i handgjord postelinsflaska. Jag har förstås bara ett provrör - som förövrigt inte verkar finnas kvar att köpa. Inte hos Lucky Scent i alla fall.

När jag först sätter på mig den här doften, så blir jag rent lyrisk. Jag kan minnas, så här i efterhand, att jag blivit det alla gångerna. Helt omöjligt har det varit för mig att identifiera noterna, men jag har uppfattat den ack så spännande. Tyvärr håller det inte i sig. Efter någon timma luktar det i princip bara Boucheron. Det är inget fel på Boucheron, men det finns ju ingen större anledning att hosta upp 245$ PLUS ett helt sanslöst porto för Esprit de cuir när man kan gå in i vilket parfymeri som helst och betala några hundralappar för en Boucheron.

Så här beskrivs den hos Lucky Scent:
A legend has it that a renowned French perfumer sent to Russia on the orders of a Tsar, decided to create, for the first time, a perfume called Cuir de Russie, a scent reminiscent of leather boots and birch bark. According to another legend, Napoleon discovered this fascinating fragrance at the time of a battle and that he went away with a bottle…In Paris, in 1920s, Russia was in fashion, and it was in 1924when Ernest Beaux created his celebrated Cuir de Russie. Auguste’s Esprit de Cuir pays homage to Chanel’s exquisite creations as well as to those of Piver, Coty, Guerlain and Lanvin…while, of course, adding its own special touch. The old-world, vintage feel of the composition is astounding. If somebody told us that this was an ancient scent discovered, perfectly preserved, in an attic, we wouldn’t have been surprised. The lavish darkness of the leather, the animalic earthiness, the warm opulence of woody and balsamic notes create a perfume of amazing depth and complexity. Lovers of leather scents, prepare to fall madly in love.

Läder? Var då???

Noter: Citron, Geranium, Galbanium, Jasmin, Clove, Birch, Opoponax, Tonka Bean absolute, Oak Moss absolute.

(Den kommer så småningom, Susanne. Jag hoppas att du kommer att finna mer hos den än jag gör)

Kuckelikuuu

Jestanes som han gol i morse när jag gick ut för att ge höns och ankor mat och vatten. Det är första gången jag hör honom gala. Tidigare har han bara gått och skrockat när jag har varit där, ungefär som man tänker sig att en höna ska skrocka. Han låter lite svajig och fjössig på rösten, men det tar väl sig med tiden. Söta tuppe-nuppe! Jag undrar när kammen tänker växa ut.

I byn om morgonen

Det har blivit kallt igen. Någon rimfrost att tala om är det inte, men grenarna har i alla fall övergått från det mörkt mullvadsbrunmurriga till en gråvit ton, och bara den färgskiftningen gör att livet känns betydligt lättare. Konstigt att så lite kan göra så mycket. Nu längtar jag efter att ny snö ska falla och täcka över det smutsfula och bädda in skogen i den tysta, mjuka vitheten igen.

I syrenhäcken sitter ett domherrepar och några grönfinkar. Utanför G står hemtjänstpersonalens bil och E har kört till skogs med traktorn. Nyss hörde jag hackspettens trumvirvlar, och insåg att det är förskräckligt länge sedan jag hörde den senast. Jag har slängt ut solrosfrön och säd på marken under storhäggen så där är fullt av gulsparvar nu. Jag förvånas själv ibland över hur ända in i magen glad jag är över att ha mycket fåglar här. Att de ger mig ett sådant välbefinnande, bara med sin närvaro.

Trollsjuka

Ja, då var det Trollets tur att vara sjuk. Igår fick han diarré och feber, så jag är hemma och VABar. Det verkar inte vara någon större fara med honom, men behöver han vara hemma i morgon också, så tar Älsklingen det. Således kommer jag att ha jobbat varannan dag den här veckan. Det känns lite fånigt.

(Jodå, vi har snö. Bilden är tagen i Bäsna trädgård, 1:a november om jag minns rätt)

Vem snodde osten?

Det blir en del dödtid här. Så är det. Jag har ägnat en timma, eller nått, här på eftermiddagen åt lite personlig utveckling genom att läsa Spencer Johnsons Vem snodde osten? Det kändes som ett bra val. Det är nämligen någon jäkel som har snott min ost (!!!)

Nu ska boken få sjunka in, så ska vi ser hur jag hanterar det hela framöver.

VAB

Idag har jag varit hemma med sjuk Drakunge. I lördags hade han feber, sov halva dagen och klagade på magont. I söndags var han dålig i magen och klagade fortsatt över att det gjorde ont. Då tyckte vi att det var bäst att han fick vara hemma på måndagen, även om han inte verkade så väldigt dålig, för att han skulle få en dag på sig att friskna till ordentligt. Det blir ju långa dagar att orka med för små sockergrisar. Men så satte han igång och kräkas igår, och då fick vi lägga på ytterligare en dag. Och idag var det min tur att vara hemma.

Nå väl, värre sjuk än att han orkade klättra och klänga bland ensilagebollarna, när vi tog vår eftermiddagspromenad, var han nu inte. I morgon blir det skola igen, och jobb för mig.

(Skitväder!)

Incense Rosé (och lite annat)

Jag lade en beställning hos Lucky Scent på Regina Harris Frankincense-Myrrh-Rose Maroc och så lite prover till det, så nu är hon min! Mjuk, varm och snäll. (Här står det om den). Ett problem är att jag inte fattar riktigt hur jag förväntas få ut oljan. Ingen "pinne" sticker ner i flaskan och vänder man bara upp-och-ner mot handleden (eller valfri kroppsdel) så kommer det för mycket för min smak. Den är väldigt koncentrerad och tjock, den där oljan.

Den här gången tog leveransen så lång tid att jag började misstänka att paketet fastnat i tullen och gick och fasade över att behöva hosta upp ytterligare en femhundring, eller något annat okristligt belopp. Men så kom det i alla fall. Tyvärr för sent för att kära parfymmentorn skulle hinna få sina prover i julklapp. Det blir inte alltid som man tänkt det.

En av mina absoluta favoriter i förra sändningen var Tauers L'air du desert marocain. (Här står det om den). Nu beställde jag en annan Tauer, Incense Rosé. Tydligen har den också bytt flaska, för jag hittar två olika bilder.

Och precis som med L'air du desert marocain kan jag tycka att det var synd att de bytte, även om den första varianten nu inte är så särdeles upphetsande. Fast nu var det ju inte flaskan det primärt skulle handla om, *host*.

Incense Rosé doftar rosenblad på toppen av L'air du desert marocain. Rosorna gör den lite snällare, inbillar jag mig, men i botten finns den lite kärva, lätt provokativa retsinaaktiga kådan. Just idag har jag båda dofterna på mig, en på var arm och då känner jag hur tydlig rosendoften är i den förra, och retsinan försvinner liksom i jämförelse med den senare, där den är så mycket påtagligare.

Så här beskrivs Incense Rosé hos Lucky Scent:
“The most beautiful thing we can experience is the mysterious”, said Einstein. Andy Tauer’s new creation, Incense Rose, brings that feeling of awe and wonder into our lives. Built upon the contrast of fiery frankincense and sweet rose, of masculine and feminine, of night and day, it is a mesmerizing blend, deep and sensual. Citrus notes and a hint of cardamom lend the rose a ripe, spicy quality, whereas orris gives the scent an effervescent, sparkling feel. The woody and balsamic notes of cedar, vetiver, patchouli, myrrh and labdanum are rich and dark. They both deepen and soften the other star note of the composition, the smoldering frankincense. Full of character and darkly seductive, Incense Rose will be irresistible for the lovers of incense genre and fans of sumptuous, resinous blends.

Och här är noterna: Clementine, bergamot, castor, Bulgarian rose, orris, Texan cedarwood, incense, labdanum, myrrh, patchouli, ambergris.

Sammantaget så har det här gjort mig vansinnigt nyfiken på Tauers övriga dofter. OCH jag inser hur otroligt mycket jag tycker om L'air du desert marocain. Den blir nog nästa inköp av helrör.

Fuuult

Det var +4° när jag åkte till jobbet i morse. Slask och blask och halt. Himlen var grå och skogen mullvadsbrun. Och i stan var alla de stora snövallarna längs vägarna smutsbrungrå. Två dagar från underskönt till überfult.

Det här hade jag sannerligen kunnat klara mig utan.

Från Ginnas lista

Jojo! Här kommer en till ärkenördig lista, som sannolikt ingen annan än jag någonsin kommer att läsa :) Det är vad jag beställt från Ginna:

Perenner:
Actaea pachypoda. Vit trolldruva. Bild

Actaea pachypoda 'Rubra'. Röd trolldruva. Bild

Adlumia fungosa. Klätterhjärta. Bild

Anemonopsis macrophylla. Porslinsanemon. Bild

Astilbe myriantha. Någon slags astilbe. Ska blomma i vitt.

Astilboides tabularis. Parasollblad. Bild

Cortusa matthioli 'Alba'. Klockviva, vit. Bild

Dianthus deltoides 'Erectus'. Backnejlika, mörkröd. Bild

Dicentra formosa 'Alba' alternativt 'Ivory Hearts'. Fänrikshjärta, vitt. Bild

Eupatorium atropurpureum. Rosenflockel. Bild

Eupatorium maculatum. Fläckflockel. Bild

Lilium martagon 'Mrs R O Backhouse'. Krollilja i lite annorlunda färg. Bild

Magnolia sieboldii. Buskmagnolia. Bild

Meconopsis betonicifolia. Blå bergvallmo. Bild

Mertensia virginica. Pärlemorfjärva. Bild

Nepeta x faassenii 'Dawn to Dusk'. Kantnepeta, rosa. Bild

Nomocharis aperta. Fjärilslilja. Bild

Paeonia officinalis 'Rosea'. Bergspion, rosa. Ja, googlar man på denna så får man allehanda svar. Jag vet faktiskt inte hur den kommer att se ut.

Paeonia veitchii 'Alba'. Rosenpion, vit. Bild

Primula x pruhonica 'John Mo'. Violviva, blekgul. Bild

Primula japonica 'Postford White'. Japansk viva, vit. Bild

Primula japonica 'Apple Blossom'. Japansk viva, rosa. Bild

Rodgersia aesculifolia. Kastanjerodgersia. Bild

Rodgersia pinnata 'Chocolate Wings'. Fingrad rodgersia, mörkbladig. Bild

Rodgersia podophylla. Bronsrodgersia. Bild

Rodgersia sp. Någon rodgersiaart.

Salvia nemorosa 'Rosenwein'. Stäppsalvia, rosa. Bild

Veratrum nigrum. Svart nysrot. Bild Bild2

Veronicastrum virginicum. Kransveronika. Bild (Fast bilden visar en hybrid, 'Fascination'. Jag hittar ingen bild på arten, men den är i blå)

Veronicastrum virginicum 'Pink Glow'. Kransveronika, rosa. Bild


Buskpioner
Hei Hua Kui - vinröd. Bild

High Noon - ljusgul. Bild

Väder

Det förutspådda +2° kom vi aldrig upp till - men väl +1°. Och med ens försvann allt det vackra, rimfrosten och snön på träd och buskar, gnistrandet, det klara. Idag har det varit grått, grått, grått och trädens grenar har stått mullvadsbrunsvarta mot det grå.

Och jag minns hur vintrarna var i Stockholm de sista åren jag bodde där. Grå, grå, grå och mullvadsbrunsvartsmutsiga. Detta eviga pendlandet över 0:an. Ena dagen +2° och blötsnö som genast smälte. Nästa -2° och allt det blöta förvandlades till isgata. Och så sandades det. Och sandades. Och sandades. Eller snarare grusades. Och till sist gick det knappt att gå för allt det knöggliga gruset.

Nå ja, här är i alla fall marken snötäckt och inte mullvadsbrunsvartgråsmutsig. Och i Vostok är det -32° och solen skiner. Jojo.

STA-beställningen

Slutligen. Så här blev önskelistan till STA, efter mycket velande, funderande och tittande i andra listor/kataloger.

Gleditsia triacanthos 'Inermis'. Korstörne. Bild

Syringa reticulata. Ligustersyren. Bild

Rhododendron groenlandicum. Bredbladig skvattram. Bild

Aconogonon divaricatum . Vippslide. Bild

Tulipa sprengeri. Sommartulpan. Bild

Staphylea pinnata. Pimpernöt. Bild

Paeonia officinalis 'Anemoniflora'. Bergspion Bild

Elaeagnus umbellata v parvifolia. En slags silverbuske. Bild

Rubus illecebrosus. Jordgubbshallon. Bild

Actaea racemosa 'Brunette'. Höstsilverax. Bild

Jeffersonia dubia. Presidentsippa. Bild

Prunus tenella. Dvärgmandel. Bild

Tillium albidum. Ett slags treblad. Bild

Trillium chloropetalum. Ett annat slags treblad. Bild

Glaucidium palmatum. Lunddocka. Bild

Glaucidium palmatum 'Album'. Lunddocka, vit form. Bild

Molinia 'Windspiel' Bild

Alopecurus pratensis 'Aureovariegatus' Bild

Lindelofia longiflora. Bild

Lamprocapnis spectabilis 'Alba'. Vanlig vit löjtnantshjärta. Bild

'Min mamma är död'

I Min mamma är död skildrar Claes Britton smärtsamt personligt sin mor Mona Brittons lidande och död i en sällsynt plågsam form av cancer, från de första symptomen och insikten om sjukdomen, via moderns protokoll där hon betygsätter dagens smärtor, breven till de älskade barnbarnen och den fruktlösa medicinska behandlingen, genom den utdragna dödskampen och tiden efter.

Självutlämnande berättar Britton utifrån moderns bortgång om förhållandet till sina föräldrar, om den egna brokiga uppväxten på Östermalm och Dalarö, om sin egen ofrivilliga barnlöshet, sina depressioner, om att själv åldras och om sitt förhållande till döden.?

Tankarna fördjupas i ett unikt samtal med Ulla Zachrisson, överläkare på den palliativa kliniken vid Stockholms sjukhem, som modern, själv läkare, utsåg till sin "dödsmorska" och som under en lång karriär har hjälpt tusentals obotligt sjuka in i döden. En svindlande vacker text som blir märkvärdigt ljus och trösterik, trots de mörka omgivningarna.


Tja, den passade väl bra att läsa dagarna innan jag börjar arbeta med ren palliativvård. Tanken har varit att jag ska försöka få randa mig vid Stockholms sjukhem, sedan, mot slutet av ST-tjänsten. Min handledare tyckte att det var en bra idé. Vi får väl se om de vill ta emot mig, vad det lider.

Jorge Ben Jor

Värsta, bästa versionen!

Det svänger

När jag svängde in i byn såg jag plötsligt att rimfrosten som klädde träd och buskar var helt imponerande. -21°. Rimfrost måste vara bland det vackraste som finns.

Det ska bli +2° på söndag.

Sista dagen

Idag gör jag sista dagen i hemsjukvårdsteamet. För den här gången i alla fall. Det känns lite sorgligt. Jag har köpt tårta till eftermiddagsfikat. Sedan blir det palliativvårdstteamet. Det är förvisso hemsjukvård det med, men av lite annat slag. Det blir säkert bra.

Jordvivor

I år ska jag köpa mååånga jordvivor. De är lätta att få tag i, brukar vara billiga, finns i hur många färger som helst, lyser upp fint hemma under vårvintern och sedan är det bara att plantera ut dem i trädgården. Jag minns hur fina jag tyckte att Mammas var om vårarna, alla de där jordvivorna i många olika färger, som hon planterat ut lite här och där under buskar och annat, när de stod och lyste om vårarna.

(Alldeles snodda bilder)

Blålusern

Jag har groddat alfalfafrön till hönsen och kaninen. Nonoos tuggade först glatt i sig, men förhöll sig sedan rätt kallsinnig. Hönsen, å andra sidan, var till att börja med skeptiska, men började så småningom picka i sig, en liten grodd åt gången, samlade i en liten ring runt "kubben" där jag lagt groddhögen. De är så trivsamma hönsen. Särskilt tuppen går och skrockar så gulligt. Jag längtar till våren när vi kan vara ute med dem mer på gården.

Bakmaskiner och allmän håglöshet

Det är tögrader, strax ovan nollan, och har blivit halt som sjutton i gångarna här på tomten. Jag halkade nyss ut för att pyssla om ankor, höns och kanin. Älsklingen skjutsar svärmor till Uppsala för operation av carcinoseländet och kommer troligen sent. Gosungarna är nybadade och tittar på Harry Potter. Jag känner mig allmänt håglös och kan inte komma mig för med något vettigt alls.

Jag önskade mig, och fick, en ny bakmaskin av Älsklingen i julklapp. Den gamla hade lagt av, så som elektriska apparater plägar göra nu för tiden, efter max ett par års användning. Det är ett elände att få till recepten, som i den här bruksanvisningen är angivna med mjöl i vikt och inte volym. Vågen fungerar inte heller, nämligen. Ändå är den inte ens elektrisk.

Första "bullen" gjorde vi enligt favoritreceptet till gamla bakmaskinen, dock ökat ca 1½ gång, för att det, förhoppningsvis, skulle bli kompatibelt. Uppenbarligen inte. Den blev stabbig. Andra bullen sjönk ihop som en platt pannkaka. Jag hade redan lyckats förtränga att mjölet stod angivet i gram och hällde glatt i 7 dl i stället för 700 g. Bullen jag har i nu ligger som en knöl i ena halvan av tråget. Jag googlade för att kunna omvandla 520 g mjöl till deciliter. Jag fick fram att 1 dl skulle motsvara 60 g. Jag kanske skulle ha tagit vanligt vetemjöl istället för special, som lär kräva mer vatten. Hå hå, ja ja! Jag får väl gå ner och skära upp den och se hur exemplaren.

Konnässörsklubben

Den senaste veckan har jag kämpat med mina fröbeställningar. Det är ett evigt sjå. Vad ska jag beställa från STA? Vad kan jag få tag på någon annanstans? Är priset där anständigt? Och så kolla kolla kolla, så att det inte blir dubbelbeställningar. Det är jag bra på. Eller så beställer jag sådant som jag redan har fröer av.

Beställningen till Konnässörsklubben fick jag iväg i veckan. Nu upptäckte jag att man kan köpa hasselört från Impecta, sannolikt billigare. Nå ja! Det skadar ju inte att stödja Göteborgs botan lite grand, det gör jag så gärna. STA-beställningen skickade jag igår. Beställningen till Ginna (en privatperson som säljer till anständigt pris) är färdigställd, men jag måste skriva ut listan på jobbet, för vår skrivare krånglar. Och beställningarna till Impecta och Rara växter är så gott som färdiga. Det artar sig! Lite ska jag beställa från Lindbloms också och kanske något från Örtagården och Runåbergs fröer. Har jag missat någon? Säkert!


Beställt via Konnässörsklubben:
Arisaema triphyllum; kobrakalla. Gör sig ofta bättre på bild än i verkligheten, eftersom blomman gömmer sig nere bland bladen och inte alls är så framträdande som man kan luras att tro. Men än sen?! Den är kul. Bild

Asarum europaeum; vanlig hederlig hasselört. Trevlig marktäckare. Jag behöver fler. Bild

Campanula betulifolia Bild, Bild2

Erythronium multiscapoideum 'Californii'; hundtandslilja. Bild

Erythronium tolumnense; ytterligare en hundtandslilja. Bild

Lilium kesselringianum; lilja som lär dofta helt fantastiskt. Bild

Maianthemum racemosum; vipprams. Har nyligen bytt namn från Smilacina r. Bild

Paeonia mairei; glanspion. Blommar tidigt. Bild

Paeonia officinalis; bergspion. Denna ska vara enkel och röd, som den jag letat fram bild på. Vi får väl se hur röd den är. De flesta bilder visar blommor som är mer eller mindre rosa.

Patrinia heterophylla. Inte så iögonenfallande, men lär få tidig och bra höstfärg - och jag är ju galen i höstfärg. Bild.

Petrophytum caespitosum; Bild. Har jag beställt denna? Ho ho! Vad tänkte jag på då, tro? :)

Trillium erectum; treblad, ett av många. Bild

Sälg, livets viktigaste frukost

Otroligt intressant och med fantastiskt vackra bilder. Jag tror att jag måste köpa mig ett ex, så kan ungarna och jag gå på jakt efter kusar här i snåren i sommar. Jag ska nog köpa en till Pappa också. Och så får jag väl försöka klämma ner en sälg här på tomten. Så att bina får sin frukost. Och för att gynna den biologiska mångfalden i allmänhet. Den här borde du läsa, sa jag till Älsklingen, du som vill köpa skog. Jag lyckas aldrig få honom att läsa "mina" böcker, men den ligger faktiskt på hans nattduksbord nu.

Läs! Den är bara på 89 sidor, och hälften av dem är nog bilder.

Dagbok från hönshuset

Jo, jag har ju sett den. Fingrat lite på den, men lagt tillbaka den igen. Men när Tine skrev om den blev jag sugen, och när jag sedan råkade på den på biblioteket när jag letade böcker till ungarna, så passade jag på att låna.

Och visst var den charmig, på alla vis. Och ankan Gösta Bernhard är ju så söt att man kan dö. (Det är han som sitter på nedre högra grenen). Man läser ut den på ett kick - och det kicket är den definitivt värd. Men kanske hade den gjort sig bättre som vuxenbok - med lätt anpassning. Jag är inte helt säker på att mina ungar skulle uppskatta den.

Skogen

Åh!

Tänk vad 126 sidor kan rymma. Henne ska jag läsa mer av.


Onsdagen den 14 januari

Idag kom Grenaas. Vi måste flytta när arrendet för Skogen löper ut den trettio­första maj detta år som är. Grenaas stod kvar i dörren, klev inte in. Bror och jag satt vid köksbordet. Vi sa inget. Sedan frågade Bror hur vi skulle göra med redskap och verktyg, detta som står i uthusen och som är samlat sedan föräldrarnas tid.

Så börjar berättelsen om Maria och Bror. Hela sina liv har de skött gammelskogen men nu har kyrkan sålt marken till Grenaas, skogen ska huggas ner och de tvingas flytta till en lägenhet i samhället. De blir ett ärende på den unga Fridas bord, och ju närmare Maria kommer den livsavgörande förändringen, desto mer närvarande blir barndomen på gården, kärleken till skogen och försöken till försoning med livet.


Jag tror att det bor en Avatargen i mig. Det är därför mina ben är lättmjölksblåvita.


Om man mister skogen. Det vore som att falla ner i ofattbart mörker, utan tid, utan förstånd.


Jag älskar skogen.

Suck!

Olivia, det lilla skrället, envisas i år med att ligga och rulla sig bland barren under julgranen. Ni kan ju bara gissa hur mycket som fastnar i den där pälsen. Här är granbarr ta mig sjutton överallt. Jag har aldrig varit med om dess like.

Enirofan

Det finns ytterligare en aspekt på det här med hemsjukvård - ja, förutom att det är särdeles roligt och lite speciellt att vara doktor hemma hos folk. Man måste ta sig hem till dem. Min lokalkännedom är i allra högsta grad begränsad och mitt lokalsinne är obefintligt. Ho ho, det låter det va?! Icke desto mindre brummar jag runt i en skabbig Skoda och har faktiskt inte kommit vilse en enda gång. Hittills. Jag är omåttligt stolt över mig själv.

Flickan som dök ner till jordens mitt

Den stod i skylthyllan vid bibliotekets återlämningsdisk. Med den titeln och det omslaget var jag ju bara tvungen att ta den.

Baksidestext
Isabelle kallas tillbaka till Mexiko för att överta familjens tonfiskfabrik efter att hennes syster dött. Gömd i huset hittar hon en flicka, vanvårdad och förvildad, troligtvis autistisk. Isabelle inser att det måste vara systerns okända dotter Karen. Nu börjar en kamp för att lära flickan att tala och att komma ur sitt skal.

Den gripande och starka historien berättas med Karens oförglömliga röst. Den enda plats där Karen känner sig trygg är i vattnet, bland fiskarna. Och snart visar det sig att hon besitter unika gåvor, en känslighet för havet, fiskarna och naturen; något som leder till stor framgång för tonfiskfabriken.

Sabina Berman är djupt engagerad i frågor som rör djur och natur, med särskild inrikting på havet. Hon har sagt att om vi alla vore som Karen, utan vare sig girighet eller högmod men med barnets klara blick på de andra djuren, så skulle världen se annorlunda ut.

Jo, jag tyckte nog att den var rätt charmig och helt klart annorlunda. Andras recensioner, som jag läst nu i efterhand, har varit mycket varierande. '5 poäng' hos den ena, 'orkade inte läsa klart' hos den andra och 'blaha blaha' hos den tredje. Typ.

Ännu

Än är här jul här i vårt hus...

Jag har gjort en jansson. Det blir fint. Med öl och nubbe till. Och knäckebröd förstås.

Gröningen

Hemma hos mig hänger gröningen i trappen. Jag tycker att den gör sig rätt bra där. Arrangemanget under ska vi däremot tala tyst om. Lizzy har vält den tre gånger och ätit upp en av växterna. Skrälle!

En sån däringa glaserad muffin

Jo alltså, jag har ju fått mitt livs första award. Jag är helt förstummad, smickrad och stolt över detta. Just denna Cupcake Award ska, enligt den generösa givaren, kära zombie-Sivan, ha cirkulerat bland bokbloggar en tid. Och bara detta att föräras en Cupcake, när jag inte ens har någon bokblogg, och faktiskt inte ens försöker recensera böcker, utan bara listar de lästa, känns ju extra hedrande.

Uppdrag
1. Tacka den du fick Awarden från.
2. Kopiera Awarden till din blogg.
3. Berätta vilka tre författare som hör till dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka Awarden vidare till fem mottagare du tycker förtjänar den.

Åtgärd
1. Jo då, jag har tackat och bockat.
2. Min lilla fluffemuffin är på plats.
3. Ja, nu blev det genast svårare. Jag är ju en sådan som snarare läser lite av många än allt av några. Jag är likadan när det gäller musik, och jag har generellt inte varit typen som har specifika idoler. Dessutom har jag en förkärlek för lite udda, icke anglosaxiskt litteratur, så det är många författare jag inte funnit mer än en titel av. Men nå ja, vi gör ett försök:

• Alexander McCall Smith måste vara med. Jag har bara läst hans böcker om Mma Ramotswe, men i gengäld alla utom den senaste, som dock ligger på nattduksbordet och väntar. (Eller har det blivit de senaste vid det här laget?). Böckerna om Mma Ramotswe ger mig absolut lugn och ro i själen och ny kraft. Otroligt nog! Och för min del får hon dricka hur mycket rooibos som helst (hör du det, Sivan?! (blaffa)). Ska jag välja en bok så får det helt enkelt bli den första, Damernas detektivbyrå, det var ju den som fångade mig.
  
• Yasunari Kawabata fick Nobelpriset 1968. Han har väl aldrig räknats som någon av de mest värdiga. Men för mig är han stor. Det är i och för sig länge sedan jag läste honom. Kanske skulle jag inte alls tycka lika mycket om honom idag. Minnet jag har av böckerna är diffust, men omfattar en poetisk ton och en enastående skönhet. Eftersom det var så länge sedan jag läste honom, så jag minns inte säkert vilken bok jag tyckte mest om, men jag vill minnas att det var Tusen tranor.
  
• Isaac Bashevis Singer är likaledes Nobelpristagare. En av de få jag faktiskt läst innan han fick priset. Jag var med i Bra Böcker och samlade på lexikonet, och då skramlade det in Singerböcker i parti och minut. Jag läste och läste, och fascinerades. Precis som med Kawabata så är det en halv evighet sedan jag läste hans böcker. Kanske skulle jag inte alls tycka lika mycket om dem idag. Den bok jag tyckte allra mest om, då när det begav sig, var Trollkarlen från Lublin. Idag minns jag knappt vad den handlade om. Jag borde läsa om den.

Ska jag skämmas över att jag inte har några kvinnor med? Skulle jag valt en poet så hade det blivit Wislawa Szymborska (säger jag då, bestämt, för att försvara mig). Och kanske är det dumt att ha med författare som jag inte läst på 20 år och faktiskt inte vet om jag skulle uppskatta idag. Men nu är det som det är. Och vad gör det om hundra år.

4. Ja, då blev det svårt igen. Är det ens fem personer som läser mig, nu för tiden? Ja, kanske tio, i spridda skurar. Men alla bloggar inte. Och av dem som gör det kan jag inte påminna mig om att någon brukar skriva om böcker. Jo, EvaP ibland. Och Heidi ibland. Jag har förstås missat någon nu, och får stå där med skammens rodnad framöver. Så här gör vi: den som känner sig sugen på en Cupcake Award får helt enkelt hämta den här, med min välsignelse. Så bestämmer jag nu.