Mamma

Min mamma har brutit benet. Tydligen redan i onsdags kväll. Först idag ringde hon mig. Tidigare i år hade hon först en TIA och blev opererad för carotisstenos och därefter ramlade hon och fick en rätt komplicerad bäckenfraktur och så nu, ett lårbensbrott. Hon har skött sin hälsa så kapitalt illa i alla år men ändå hållit sig oförskämt frisk. Nu har det hunnit ikapp henne. Jag mår pruttdåligt av att se henne så här. Så totalt utan gnista, grävande sin egen grav.

Väx!

Äntligen har jag gödslat hela syrenhäcken och hela granhäcken, och Älsklingen har lagt täckbark på den förra och börjat på den andra. Nu hoppas jag att de sätter en jäkla fart och växer så det knakar. När jag höll på att skotta gödslet ur kärran fick jag plötsligt se en liten padda kravla runt där nere. Vilken jäkla tur att jag inte hade skadat den! Ja, åtminstone verkade den hel och kry. Jag släppte ut den i den fuktiga delen av granhäcken. Jag hoppas den tycker att det är ett bra ställe att hålla till på. Och så har jag fixat potatislandet, rensat och kupat. Nu kan jag äntligen börja rensa rabatter och plantera ut lite frösådda plantor. Det är kuligare. Gräva runt diverse träd och bärbuskarna och gödsla borde jag också göra. Det är däremot inte så kuligt.



Grodan på bilden bor i Mammas trädgård. Jag antar att det är hennes make som införskaffat den. Han är svag för grodor.

Skit i stora lass

Fantastiska svärmor rensade både syrenhäcken och granhäcken när hon var här och passade djur under vår Skåneresa. Hon måste ha slitit som ett djur. Det är sanslöst mycket. Idag har jag kört tre stora kärror hästskit från S och gödslat hela syrenhäcken och början på granhäcken. Sedan ska vi lägga täckbark på för att i alla fall skydda lite. Jag hade gärna fortsatt köra gödsel, men stackars lilla Nassan var full av knott i skitvädret och Draken klagade över att han inte mådde bra och visade sig ha feber, så jag kunde inte sätta honom på mer barnpassning, tyckte jag, utan det var bara att ge sig och trava in. Imorgon ska jag storhandla. Vi får väl se hur mycket jag hinner med efter det. Det skulle vara så skönt att äntligen få det klart. För att inte tala om hur skönt det skulle vara att äntligen få upp häckarna på lite höjd.


(Bild: Orange liljor mot rödbladig perukbuske i Mammas trädgård)

Eldsjälar

Jag hade nästan glömt bort att jag läst den. Jag vet inte riktigt vad som påminde mig. Vill minnas att jag läste ut den strax innan vi skulle åka till Rhodos, och att jag därför inte hann skriva om den. Och så BOPS! försvann den ur mitt medvetande. För en tid.

Helt klart intressant och trevlig att läsa. Personligen tycker jag att det är en enorm skillnad mellan någon som går in för sitt yrke med stort engagemang och någon som arbetar ideellt för att hjälpa andra med samma engagemang, och lite störs jag av att de är samlade i samma bok.

Jag är - sedan tidigare - oerhört imponerad av Lennart Nilsson, så jag tycker om att läsa om honom, och bilderna är så fina. Michael Nyqvist verkar mest konstig, men jag tycker mycket om bilderna på honom också. Flera berättelser - liksom foton - blir jag väldigt berörd av, bland annat Clair Wikholms. Bedrövligt att jag minns dem så dåligt! Inte ett enda av namnen som inte var kända för mig sedan tidigare kan jag minnas.

SvD:s recension

Tjo flöjt!

Det hände sig som så härom veckan att jag kom att lyssna på ett program om durspel. Jag höll på att stöka i köket och radion stod på. Just durspel är väl inte direkt något jag blir till mig i trasorna av, men helt plötsligt kände jag en sådan oerhörd längtan efter att börja spela något. Jag, med min bristande musikalitet! Men skulle det vara så omöjligt att lära sig att spela lite så där till husbehov på något "enkelt" instrument, där man inte kan spela falskt? Jag menar, jag sjunger ju för ungarna, trots att jag inte har någon vidare sångröst, jag joggar trots att jag inte är något löparämne, jag skriver fast jag knappast har några författaranlag, jag handarbetar trots bristande konstnärlighet och jag håller på att anlägga en trädgård utan att vara landskapsarkitekt. Jag satt uppe halva natten och googlade på instrument och musikskolor. Först var jag på väg att köpa en Aulosflöjt på stört, men hejdade mig. Sedan var jag på väg att maila musikskolan och höra om vuxenundervisning, men hejdade mig åter.

Nu har jag ropat in en blockflöjt på Tradera. De två jag en gång ägde - ja, en var väl sannolikt min brors, egentligen - har gått upp i rök. Jag begriper det inte. Jag har letat och letat vid ett tidigare tillfälle, utan att hitta dem. Jag har mycket svårt att tänka mig att jag skulle ha slängt dem. Jag har också införskaffat tvenne flöjtböcker, Min blockflöjtsbok del 1 & 2.

Egentligen skulle jag vilja spela spilåpipa. Jag tänkte, att om jag övar och får lite fason på blockflöjten, så kanske jag skulle kunna försöka mig på att lära mig någon trudelutt på pipan i ett senare skede.

Hej och hå! Vi får väl se vad det blir av detta :)


(Säljarnas bilder)

Totoro i regnet

Det började regna igår, strax efter att vi klev upp på morgonen. Det har fortsatt ända till nu när klockan är tio på kvällen. Oavbrutet. Ja, det kan ju tänkas att det var uppehåll någon stund på natten då jag sov, men inte en minut varken under dagen igår eller idag. På ankbaljan ser det ut som om det kommit en dec eller så. Det kan faktiskt räcka nu!

Jag har svårt att göra saker utomhus när det ösregnar, nu när jag har Nassan, men jag lyckades i alla fall fixa lite med ällingarna på förmiddagen. Nu går de lösa i både hönshusets ankdel och i hönsgården, men ännu inte ute på gården. De är bedårande söta! Jag passade på att pussa lite på dem :)

Vi har haft Totoro ett bra tag här hemma utan att jag sett den. Jag nämnde vid något tillfälle att jag gärna skulle se den, och nu ville Draken så förvivlat gärna att vi skulle passa på och titta på den idag när det ändå var så uschligt väder.

Systrarna Satsuki och Mei har precis flyttat till ett stort gammalt hus på landet med sin pappa. Mamman ligger på ett sjukhus i närheten, men alla längtar och hoppas att hon snart ska få komma hem. Först blir syskonen lite rädda i allt det nya men snart upptäcker de att det finns något magiskt i huset och runtom.

På en av sina promenader i skogen vid huset träffar de sin nya granne, Totoro, en stor lustig varelse som är skogens väktare. Tillsammans med honom och kattbussen, världens bästa transportmedel, börjar ett underbart äventyr.

Otroligt söt! En riktig må-bra-film. Och när Totoro och flickorna får de planterade nötterna att växa upp till träd, så blev jag alldeles tårögd. Jag vet inte riktigt varför.

Jag är jäkligt svag för anime. Verkligen!


Trailer:

Ät mig

Det var kära Eva som först skrev om boken och gjorde mig nyfiken. Hon hade beställt den men fått en annan, med samma titel, istället. Sedan måste jag ha missat när (om) hon skrev om boken.

Myriam, en vilsen men kreativ kvinna i fyrtioårsåldern, öppnar restaurang i ett försök att ge sig själv en ny chans och lägga bakom sig den skamliga hemlighet som ödelade hennes tidigare liv. Restaurangen, där hon både bor och arbetar, heter "Chez moi", Hemma hos mig. Den blir en plats där hon kan experimentera fram nya och spännande skapelser baserade på lika delar dröm och verklighet och med smak av henne själv. I sitt slit vid kastrullerna för hon en dialog med levande och döda, nya vänner och fördrivna spöken och fram växer en doftande och berusande lovsång till livsglädjen och möjligheten att gå stärkt ur katastrofer.

Någonstans beskrevs den som feelgood, och jag brukar få sliskrysningar av böcker som kallas så. Brukar. De funkar bara inte på mig*. Den här höll sig hela tiden på gränsen för vad jag klarar av, utan att göra ett enda övertramp, kan man väl säga. Men... njae... jag vet inte jag. Ingen favorit för mig, men troligen för många andra. Jag avråder ingen från att läsa den.


* Naturligtvis finns det böcker som har må-bra-funktion på mig, men de brukar inte benämnas feelgood. Mma Ramotswe är må-bra-litteratur för mig, t ex :)